Veckans verk

Rolf Wallin, född 1957, Norge:

Klarinettkonsert

för klarinett & orkester, k1995, 14 minuter
orkester med 3 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, piano/celesta, pukor, 2 slagverk & stråkar
Leif Arne Tangen Pedersen, Oslos PO, Christian Eggen, Aurora (konsertupptagning)

Rolf Wallin är förmodligen den mest framgångsrika av dagens norska tonsättare. I Sverige presenterades hans musik grundligt på Konserthusets Tonsättarfestival 2001, som han delade med Bent Sörensen och Lars Ekström. Här aktuella konsert beställdes av Oslofilharmonikerna som också uruppförde den samman med Leif Arne Pedersen och Christian Eggen 17 oktober 1996 på Ultimafestivalen. 1998 fick konserten Nordiska Rådets musikpris. Partituret hanteras av Chester Novello. På http://www.rolfwallin.org/ står tonsättaren själv till tjänst med mer info, bland annat om sin harmonigenererande metod Chrystal Chords (http://www.rolfwallin.org/crystal.html) som använts bland annat i den här konserten.

Klarinetten inleder mol allena. Söker sig ömsom nyfiket, ömsom försiktigt prövande fram i sitt lägre och mellersta register. Stråkar sätter an isande höga toner som skapar spänning och förväntan. Klarinetten fortfar och når småningom sitt höga register. Fyllig orkesterklang slukar klarinetten i en mjuk omfamning. Sväller ytterligare. Klarinetten kommer tillbaks med melodiska utsagor över diminuerande orkester. Ljusa stråkar. Klarinettens melodier rör sig över vida tonomfång, men aldrig så att det känns onaturligt affekterat, mer som en logisk följd av dess personlighet. Fylligt orkesterludd. Crescendo. Virvlande träblåsarrörelser initierar vad som kan kallas en andra sektion där musiken aktiverar sig med högre tempo och tätare klangskiftningar. Klarinetten är med på noterna nu också. Rasslande violiner. Nasalt sordinerade trumpeter. Haltande rytmik från de djupa stråkarna. Orkesterfortissimo. Nyanseras och upplöses i virvlande, isiga stråkar. Bromsar in med soloklarinett. Orkestern famnar mjukt, sväller och ljusnar. Klarinetten fortsätter i lugnare miljö till känslig beledsagning. Musiken aktiverar sig igen. Fortissimoattacker från orkestern inleder vad jag vill kalla det tredje avsnittet. Klarinetten lugnar ned det hela. Orkesterfortissimo med prominent slagverk. Avser tonsättaren att gestalta något specifikt i det här avsnittet? Dess aggressivitet tyder på ett hett engagemang! Diminuerar och släpper fram solisten i storögt renhjärtad melodik. Orkestern återkommer nyanserat men går snart till förnyade, rent brutala fortissimoattacker. Raska klarinettrörelser över orkesterattacker. Att solostämman förmår hålla fast vid sin lyriska melodik i en så fientlig omgivning är sannerligen beundransvärt! En aristokratisk von oben-mentalitet? Eller en psykotisk världsfrånvändhet? Tremolerande stråkar i crescendo - diminuendo. Pulserande orkesterklanger kommer och går, men blir aldrig riktigt dominerande. Deras funktion är som övergång mellan tredje och fjärde avsnittet. Klarinetten fortsätter sina lyriska betraktelser, men initierar småningom lekfullare äventyr. Får sällskap av ljusa orkesterklanger. Fyllig orkester brakar in. Klarinetten låter inte sin upptäcktsfärd hindras av slikt. Sprintar vidare med bra driv i steget. Mörka orkesterinsatser. Vital klarinettstämma över orkesterattacker. Klarinetten klättrar upp i sitt högsta register. Men nog börjar den väl pressas rätt avsevärt nu? Envetna fortissimoattacker från orkestern. Konserten avslutas med ett högt utrop från klarinetten. Att vara trogen sig själv är också en seger!

Aurora-inspelningen störs under tystare avsnitt av publikljud, så det vore välkommet med en ny inspelning!

Veckans verk-text nr 267, avslutad 1 november 2009. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.