Popmusik 1965-1976

som har uppskattats i min popcup

och har varit Veckans verk,

kronologiskt ordnade

På veckans_verk.html finns den aktuella presentationen av musikstycken som jag uppskattar speciellt mycket. Den här sidan är ett arkiv för tidigare Veckans verk-texter. Min popcup presenteras närmare på popmusik.html .

Grupp/Artist, Titel (ev specifikation), Publicerad/Inspelad, Speltid, Presentation.

Pop music 1965-1976

that have been succesful in my popcup

and have been Work of the week,

chronologically ordered

On veckans_verk.html you'll find the latest presentation of pieces I especially enjoy. This page is an archive of old "Work of the week"-texts. My popcup is presented on popmusik.html .

The texts won't be translated to English.

Group/Artist, Title (ev specification), Published/Recorded, Playing time, Presentation.

De här skivorna presenteras och diskuteras på den här sidan;

Bob Dylan; Highway 61 Revisited, p augusti 1965, 52m

Like a Rolling Stone, Tombstone Blues, It Takes a Lot to Laugh It Takes a Train to Cry, From a Buick 6, Ballad of a Thin Man, Queen Jane Approximately, Highway 61 Revisited, Just Like Tom Thumb's Blues, Desolation Row

Bob Dylan (eg Robert Allen Zimmerman, född 1941) sång, gitarr, munspel, piano, polissirén, skrivit alla låtarna
Michael Bloomfield, gitarr
Alan Kooper, orgel, piano
Paul Griffin, orgel, piano
Bobby Gregg, trummor
Harvey Goldstein, bas
Charley McCoy, gitarr
Frank Owens, piano
Russ Savakus, bas

Skivan producerades av Bob Johnston, med undantag för Like a Rolling Stone, som producerades av Tom Wilson.

Like a Rolling Stone
Sång om rikemansflickans första erfarenheter utanför föräldrarhemmet. Suggestivt indragande melodi, kanske främst genom pauser/fördröjningar, frasering och dynamik. Dylans röst pendlar mellan empati och översittande hån, ”jag vet bäst i hela världen”-nonchalans. Stökigt komp ger rockkänsla trots låtens balladkaraktär.

Tombstone Blues
Rockabilly-surrealistisk rökare. Nu finns inga tvivel: ”jag är världens åttonde underverk ... eller fjärde ... fast, förmodligen det enda”. Ruffigt gitarrsolo. Tyvärr tonas låten ut.

It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry
Country/blues-ballad med bra sug i crescendot. Munspelssolo. Utdragen uttonad avslutning.

From a Buick 6
Rocklåt med prominent orgel. Dylan på sprudlande humör med vad som ger intryck av improviserad text. Munspelssolo. Effektivt basspel. Urfegt uttonad, på tok för tidigt.

Ballad of a Thin Man
Blytungt balladmästerverk med profetisk/sarkastisk Dylan, spöklik orgel, tungt piano/trummor. Anti-Bracke-låt: Something is happening here, but you don’t know what it is, do you Mr Jones? Ungdomsrevolten går från ”klass i sig” till ”klass för sig”.

Queen Jane Approximately
Dylan som själavårdare i ballad med prominent orgel. Försök till episk bredd blir pretensiöst. Munspelssolo.

Highway 61 Revisited
Polissirén-rockabilly med Dylan i surrealistisk konversation med Gud, Historien och Världen. Ruggigt effektivt, stökigt komp. Tyvärr uttonad när det instrumentala kaoset börjar ta fart, ryckas med av textens sprudlande sarkasmer.

Just Like Tom Thumb's Blues
Svagaste spåret. Inte direkt dålig, men ganska färglös ballad. Gnällig Dylan? Munspelssolo.

Desolation Row
Episk surrealistisk ballad med välspelade akustiska gitarrer och munspelssolo. Askungen, Spågumman, Kain & Abel, Quasimodo, Den goda samariten, Ofelia, Einstein/Robin Hood, Snuskdoktorn, Fantomen på operan, Casanova, Ezra Pound, T.S. Eliot eller vad de nu heter tittar in. Riktig avslutning!

Bob Dylan; Blonde on Blonde, p1966, 73m

Rainy Day Women #12 & 35, Pledging My Time, Visions of Johanna, One of Us Must Know (Sooner or Later), I Want You, Stuck Inside of a Mobile with the Memphis Blues Again, Leopard-Skin Pill-Box Hat, Just Like a Woman, Most Likely You Go Your Way and I'll Go Mine, Temporary Like Achilles, Absolutely Sweet Marie, 4th Time Around, Obviously 5 Believers, Sad Eyed Lady of the Lowlands

Bob Dylan (eg Robert Allen Zimmerman, född 1941); sång, gitarr, munspel
Charlie McCoy; gitarr, basgitarr, trumpet
Jerry Kennedy, Wayne Moss & Robbie Robertson (Jamie); gitarr
Paul Griffin & Hargus Robbins; piano
Al Kooper; orgel
Bill Aikins; trombon
Joseph Souter Jr (Joe South); gitarr, basgitarr
Rick Danko, William E. Lee & Henry Strzelecki; basgitarr
Kenneth Buttrey & Bobby Gregg; trummor

Producerad av Bob Johnston. Spelades in januari-mars 1966 på Columbia Recording Studios, Nashville, Tennessee.

Rainy Day Women #12 & 35 (Dylan, 4:36)
Dixie-stompa av helylle-amerikanskt snitt, men med sprudlande sarkastisk och hånfull Dylan. Musikaliskt erbarmlig. Är det inte en tuba med också? Tonas ut.

Pledging My Time (Dylan, 3:45)
Ruffig blues med prominent munspel. ”If it don’t work out, you’ll be the first to know”. Musikaliskt sömngångaraktig. Tonas ut.

Visions Of Johanna (Dylan, 7:30)
Episk balladintroduktion med akustisk gitarr och munspel. Dylan, trummor, orgel, elgitarr och bas ansluter. Slött bakåtlutat: ”it’s really nothing to turn off”. En rejält kontrasterande refräng hade lyft låten, som blir småtråkig i sitt nuvarande monomana skick. Tonas ut.

One Of Us Must Know (Sooner Or Later) (Dylan, 4:57)
Episk pop med stark dragkraft i frasering, melodi och arrangemang. Prominent orgel. Piano, bas, trummor därtill. Pianospelet vedervärdigt klichéfyllt (amerikansk studiomusiker). Bob Johnston borde ha trätt in här och beordrat omtagning, räddat pärlan ur tafflarnas omfamning. Tonas ut helt i onödan.

I Want You (Dylan, 3:09)
Musikaliskt en popidyll för ljusskära flickrum i västerlandets villaförorter. Tonas ut.

Stuck Inside Of a Mobile With The Memphis Blues Again (Dylan, 7:06)
Episk introduktion i mediumtempo. Avspänd. Men så kommer refrängens magnifika raketuppskjutning och lyfter låten, tillför spänning. Trummor, orgel och gitarr levererar inga märkvärdigare insatser, men är konstant smått fantasifulla, bygger upp och driver på storartat effektivt. ”Is this really the end?” Ja, äntligen en ordentligt genomförd avslutning.

Leopard-Skin Pill-Box Hat (Dylan, 3:53) sologitarr från BD
Blues-boogie av det små-ruffiga slaget. Musikaliskt väl femtiotalsaktig. Humor kan ges musikaliskt meningsfull gestaltning! Men inte här. Tonas ut.

Just Like A Woman (Dylan, 4:42)
Kärleksballad som går ytterligt nära det sentimentala utan att falla över. Magnifikt! Fina instrumentalinsatser. Aningen kontrasterande mellanspel lyfter låten. Riktig avslutning med munspelssolo. Här var Bob Johnston förmodligen inne och krävde omtagningar, omstrukturering etcetera. Låten är producerad, inte bara inspelad.

Most Likely You Go Your Way And I'll Go Mine (Dylan, 3:25)
Dylan som den svikne älskaren återuppbyggande sig själv med hån mot den förut älskade. Musikaliskt en fullträff. Retsticke-munspel och -trumpet. Marschtrummor. Tonas ut.

Temporary Like Achilles (Dylan, 4:51)
Hyperslö blues för pianobarens sista låt. Känslosam och klichéfylld som country. Tråkig. Tonas ut.

Absolutely Sweet Marie (Dylan, 4:49)
Rockrökare med prominent orgel. Vedervärdigt trumspel. Överlag svaga insatser från musikerna. Enerverande orgelriff, skolboksaktigt. Bob Johnston borde ingripit. Låten har kvaliteter som fuskas bort. ”To live outside the law, you gotta be honest”. Bra munspelssolo. Spelet tar sig mot senare delen. Tonas ut.

4th Time Around (Dylan, 4:30)
Valsidyll inledd av akustisk gitarr & munspel. Dylan, bas och trummor ansluter. Den episka, visionära luffarpoeten i sitt esse. Lågmäld, utmärkt låt. Munspelssolo följt av uttoning.

Obviously 5 Believers (Dylan, 3:33) munspel från Charlie McCoy
Rockstänkare med ruffig gitarr. Musikaliskt en plankning av Ronnie Hawkins & the Hawks Bo Diddley-cover Who Do You Love från 1963, där Robbie Robertson också stod för gitarriffen. Utmärkta instrumentalinsatser.

Sad Eyed Lady Of The Lowlands (Dylan, 10:43)
Episk valsintroduktion av akustisk gitarr, orgel och trummor. En låt av överdådiga kvaliteter som håller för hela sin längd. Kärleksballad. Lågmäld med starkt framåtdrivande kraft. Utmärkta instrumentalinsatser, understödjande och pådrivande utan att briljera. Munspelssolo. Efter långt övervägande får jag lov att godkänna den här uttoningen! Den är riktig så som det är riktigt av cowboy-filmernas hjälte att rida bort i solnedgången i filmens slut.

The Who; Meaty, Beaty, Big and Bouncy
(samling inspelad 1964-70, LP publicerad hösten 1971), 44 minuter

Innehåller 14 spår; I Can't Explain, The Kids Are Alright, Happy Jack, I Can See For Miles, Pictures Of Lily, My Generation, The Seeker, Anyway Anyhow Anywhere, Pinball Wizard, A Legal Matter, Boris the Spider, Magic Bus, Substitute, I'm A Boy.
Observera att detta är ett urval ur The Who' s tidiga produktion, ingalunda alla deras tidiga singlar. Nedan behandlar jag dem i kronologisk ordning i stället för ovanstående spelordning på LP:n.

Roger Daltrey (född 1944), sång
John Entwistle (1944-2002), basgitarr, brass & sång
Keith Moon (1947-78), trummor
Pete Townshend (född 1945), gitarr, synt, piano & sång

I Can't Explain (skriven av Pete Townshend)
Producerad av Shel Talmy på IBC Studios i London i November 1964. Publicerad som Brunswick-single i januari 1965. Återfinns inte på någon av original-LP:na.
Powergitarr inleder, partytrummor ansluter. Körinsatserna en kvarleva från fjantpopen. En låt om att lära sig hantera pubertetens förälskelser/hormonstormar.

Anyway, Anyhow, Anywhere (skriven av Pete Townshend & Roger Daltrey)
Nicky Hopkins medverkar som pianist. Producerad av Shel Talmy på IBC Studios, London i april 1965. Publicerad som Brunswick-single i maj 1965. Återfinns inte på någon av original-LP:na.
Härligt gitarrintro. Stolt tillkännagivande från Roger Daltrey i inledande refrängen. Flygande komp. Feedbackfest. Strukturellt annorlunda ordnad låt. Underskattad upprors-låt.

My Generation (skriven av Pete Townshend)
Producerad av Shel Talmy på Pye Studios, London 13 oktober 1965. Publicerad som Brunswick-single i november 1965. Ingår på debut-LP:n My Generation (publicerad december 1965).
Låten alla förknippar dem med. Absolut mästerverk, som dock krävde flera inspelningsförsök för att nå denna nivå. Sång, bas, gitarr, trummor, kör & handklapp är fulländat utfört. Bassolona och basdrivet var väl det som ursprungligen tände mig på låten. Avslutningens upplopp går inte heller av för hackor.

A Legal Matter (skriven av Pete Townshend)
Med Pete Townshend som sångare och Nicky Hopkins som pianist. Producerad av Shel Talmy på IBC Studios, London 12 oktober 1965. Först publicerad på debut-LP:n My Generation i december 1965, senare som single.
Musikaliskt ovanligt mogen låt om den äktenskapliga lyckan. Bra driv, men inte tillräcklig kontrast mellan vers och refräng.

The Kids Are Alright (skriven av Pete Townshend)
Producerad av Shel Talmy på Pye Studios, London 14 oktober 1965 (eller IBC Studios november 1965). Ingår på debut-LP:n My Generation (publicerad december 1965). Publicerad i USA som nedkortad (2:42 i stället för 3:05) Decca-single i juli 1966.
Lätt fjantig låt om grupplojalitet, svartsjuka och karriärism. Bra driv i trummorna, ringande gitarr, fjantkör. Flygande komp.

Substitute (skriven av Pete Townshend)
Producerad av Pete Townshend på Olympic Studios, London i februari 1966. Publicerad som Reaction-single mars 1966. Återfinns inte på någon av original-LP:na.
Distinkt gitarr, flygande komp i låt med driv. Perfekt kontrast mellan vers och refräng. Körinsatserna förhöjer ledsången till låtens fromma. Riktig avslutning. Tyvärr är inspelningen taffligt producerad. Material av den här kalibern borde man arbetat lite till på för att perfektionera.

I'm A Boy (skriven av Pete Townshend)
Producerad av Kit Lambert på IBC Studios, London 1 augusti 1966. Publicerad som Reaction-single i augusti 1966. Versionen på Meaty Beaty Big & Bouncy är dock en längre & långsammare tagning producerad av Kit Lambert i London september 1966. Ingendera återfinns på någon av original-LP:na.
Pete Townshends första (ofullbordade) operaprojekt resulterade i den här humoristiska låten om en pojke uppfostrad till flicka; My name is Billy and I'm a headcase... John Entwistle blåser i sitt horn. Keith Moons trummor är oförlikneliga. Macho-Roger lyckas gestalta också den här karaktären.

Boris the Spider (skriven av John Entwistle)
Med John Entwistle som sångare. Producerad av Kit Lambert på Pye Studios, London i oktober (eller november) 1966. Publicerad på andra original-LP:n, A Quick One i december 1966.
Nominellt en skräck-skildring av en spindels hädanfärd. Musikaliskt tråkig men med en viss humor.

Happy Jack (skriven av Pete Townshend)
Producerad av Kit Lambert på CBS Studios, London 10 november 1966. Publicerad som Reaction-single december 1966. Återfinns inte på någon av original-LP:na.
Udda låt om ett original. Trumspelet rädddar låten. Knappt någon gitarr, körfjant i stället.

Pictures Of Lily (skriven av Pete Townshend)
Producerad av Kit Lambert på IBC Studios 5 april 1967. Publicerad som Track-single i april 1967. Återfinns inte på någon av original-LP:na.
Här talar vi om absoluta mästerverk. En berättelse av episka proportioner, till mästerligt konstruerad popmusik, om en tid då pinup-tidningar ärvdes från far till son. Bra driv i trummor/bas. Powergitarr alternerar med ringande gitarr. Bra sång. Fin kontrast mellan vers och refräng.

I Can See For Miles (skriven av Pete Townshend)
Producerad av Kit Lambert. Inspelad i CBS Studios, London i juni 1967 & eventuellt i Talent Masters, New York i augusti 1967, sedan mixad i Gold Star Studios, Los Angeles i september 1967. Publicerad i USA som Decca-single oktober 1967. Ingår på The Who Sell Out, tredje original-LP:n, publicerad december 1967.
Dov, hotfull stämning inleder. Kraftfull, muskelspännande låt om svartsjuka hos en man med god syn. Otäck, våldsbenägen stämning. Refrängen ingen höjdare. Psykedeliskt gitarrsolo. Eiffeltower-avsnittet ger äntligen lite variation i det monomana studset. Avslutningen med dess ringande gitarrer höjer också låten.

Magic Bus (skriven av Pete Townshend)
Skrevs redan 1965 eller 1966 och spelades först in av The Puddings (publicerad april 1967). The Who's version producerades av Kit Lambert på Gold Star Studios, Los Angeles juni-juli 1968. Publicerad i USA som Decca-single i juli 1968. Återfinns inte på någon av original-LP:na. Versionen på Meaty, Beaty, Big & Bouncy är längre än andra (4:30 i stället för 3:15).
Absolut mästerverk med Bo Diddley-rytm. Mycket svart låt, verkligen "maximum rhythm 'n' blues". Akustiska gitarrer, studsande bas, träslagverk. Gospel-dialog mellan ledsångare och kör. Jazzigt gitarrsolo. Powerackord och trummor först i låtens slutskede. Riktig avslutning.

Pinball Wizard (skriven av Pete Townshend)
Producerad av Kit Lambert på Morgan Studios, London 7 februari 1969. Publicerades som single i mars 1969. Återfinns även på Tommy-dubbeln, fjärde original-LP:n (publicerad maj 1969).
Akustisk gitarr inleder, höjer tempot. Powergitarr. Tillkännagivande in media res från Roger Daltrey. Jazzig bas. Frälsnings-refräng. Avslutningen borde gjorts annorlunda, nu fegt uttonande.

The Seeker (skriven av Pete Townshend)
Producerad av The Who på IBC Studios, London 19 januari 1970. Publicerad som Track-single i mars 1970. Återfinns inte på någon av original-LP:na.
Härligt gitarrintro på underskattad låt. Kanske väl enhetligt gung utan tillräcklig kontrast mellan vers & refräng.

The Who; Tommy, p1969, 76m

Overture, It's a Boy, 1921, Amazing Journey, Sparks, The Hawker, Christmas, Cousin Kevin, The Acid Queen, Underture, Do You Think It's Alright?, Fiddle About, Pinball Wizard, There's a Doctor, Go to the Mirror!, Tommy Can You Hear Me?, Smash the Mirror, Sensation, Miracle Cure, Sally Simpson, I'm Free, Welcome, Tommy's Holiday Camp, We're Not Gonna Take It.

Roger Daltrey (född 1944), sång
John Entwistle (1944-2002), basgitarr, brass & sång
Keith Moon (1947-78), trummor
Pete Townshend (född 1945), gitarr, synt, piano & sång

Producerad av Kit Lambert och Chris Stamp på IBC Studios, London. Inspelningstekniker: Damon Lyon-Shaw. Inspelad 21 oktober 1968 - mars 1969. Publicerad 23 maj 1969. Senare har Tommy bland annat givits ut i inspelningar med Londons Symfoniorkester (1973), 1976 som soundtrack, nyligen med orkester dirigerad av Simon Rattle. En liveversion från Leeds 1970 (Den Konserten) kommer snart på legal cd.

Overture 5'21 (Pete Townshend)
Även utgiven som nedkortad (4:00) singlebaksida. Cover-versioner av The Assembled Multitude, Henry Mancini, Liberace m fl.
Milt dramatisk inledning. Tempohöjning med hornsolo från John över kommande melodier. Underbart driv i Keiths trummor. Körinslag. Orgel crescenderar. Trion Pete, John och Keith är ett instrumentalt mirakel i popsammanhang! Akustisk gitarr och sång från Pete förklarande bakgrunden till de kommande händelserna. Övergår utan paus till

It's a Boy 0'39 (Pete Townshend)
En variant av reinkarnationsavslutningen på Glow Girl (skriven 1967, inspelad 1968 men inte publicerad förrän på Odds & Sodds 1974).
Hornsolo, sång av Pete och körbekräftelse.

1921 2'50 (Pete Townshend)
Inledningen varslar om epik. Tommys trauma grundläggs när fadern skjuter moderns älskare. Avslutningen riktig men lämnandes en stark känsla av ofullbordan.

Amazing Journey 3'25 (Pete Townshend)
Tommy är bliven döv, stum och blind. Psykedelisk touch över berättelse om hans värld. Keith sanslös bakom trummorna. Powergitarr alternerar med akustisk. Rogers sång lite könlös. Bluesboogie-avbrott. Tonas ut och övergår till

Sparks 3'47 (Pete Townshend)
Även senare som Underture. Första versionen i Rael på The Who Sell Out, tredje original-LP:n från 1967.
Underbart riff att improvisera över ad infinitum. Klassiska dimensioner på musiken. Instrumental lycka!

The Hawker 2'14 (Sonny Boy Williamson)
Även betitlad Eyesight To The Blind. Originalinspelningen av Sonny Boy Williamson publicerad februari 1951. Pete hörde låten genom Mose Allisons inspelning från 1959.
Bluesmarsch med stark sånginsats från Roger. Gigantiska trummor, stråkliknande gitarrspel.

Christmas 4'34 (Pete Townshend)
Powerpop med lätt sentimental text; How can he be saved from the eternal grave? Keith och Pete överträffar sig själva. Kontrasterande stick med Tommy can you here me respektive See me, feel me. Christmas-avsnittet kommer tillbaka intensifierat och avslutar underbart.

Cousin Kevin 4'07 (John Entwistle)
Sång av John om sadistisk mobbare förlustande sig med pojken Tommy. Johns melodier av begränsat omfång, ofta monotona, hans sånginsats svag. Passa på att zooma in på Keiths trumspel!

The Acid Queen 3'25 (Pete Townshend)
Pete gestaltar zigenar-langerskan som ger Tommy drogterapi. Tina Turner gjorde rollen i filmen. Instrumentala mellanspelet höjer låten.

Underture 10'09 (Pete Townshend)
Även tidigare som Sparks. Första versionen i Rael på The Who Sell Out, tredje original-LP:n från 1967. Instrumental låt med korta körvokaliser.
Mjuk inledning med akustiska gitarrer och cymbalvispningar. Basriff hetsar milt. Riffet! Tamburin och pukmuller. Triospelet! Mystiskt avsnitt med körvokaliser. John pumpar ut sina basriff. Petes kompgitarr med härlig fantasi, bättre än 1000 racerfingrade, personlighetsbefriade sologitarrister. Överlag använder Pete väldigt lite distorsion på den här skivans gitarrsound, ville ha "klassiskt ren" klang? Vad kan man säga om Keith? Låtens dynamiska struktur som ett havslandskap, en strand med mjukt buktande linjer. Riktig avslutning.

Do You Think It's Alright? 0'24 (Pete Townshend)
Gnistrande pop med stark sång av Roger ställande moderns fråga.

Fiddle About 1'30 (John Entwistle)
Bra sång av John (!) om perverse Uncle Ernie, barnvakten som "fiddle about" med Tommy. För lång avslutning.

Pinball Wizard 3'02 (Pete Townshend)
Producerad av Kit Lambert på Morgan Studios, London 7 februari 1969. Publicerades som single i mars 1969. Tuggummipoparna The New Seekers (1973) har också spelat in den, liksom Rod Stewart (med Londons SO) och Elton John (1976 från soundtracket).
Inleds med akustisk gitarr, tempohöjning. Powergitarriff. Fint basspel från John, fritt svängande, aningen jazzigt. Keith långt bak i mixen. Förre flipper-mästaren erkänner sig besegrad av Tommy. Flipperspelet kom in i bilden sent i operans tillblivelse som ett sätt att tillförsäkra bandet en välvillig recension från flipperfantasten och rockkritikern Nick Cohn.

There's a Doctor 0'24 (Pete Townshend)
Pete gestaltande fadern, som har hittat en ny behandlingsmetod för Tommy.

Go To The Mirror! 3'50 (Pete Townshend)
Här talar vi om episkt-dramatiska mästerverk! Doktor Roger kungör sakligt auktoritär undersökningsresultaten. Pete känslig som Tommy i See Me Feel Me. Doktor Roger om framtidsprognosen. Tommys känslor. Doktor Roger i upphöjd saklighet. Go to the mirror-stick dramatiserar. Roger som fadern. Makalöst driv i låten. Övergår i finalens (lätt sentimentala) Listening to you-avsnitt. Diminuerar till Pappa Rogers funderande avslutning. Den här låten är Tommy i ett nötskal!

Tommy Can You Hear Me? 1'36 (Pete Townshend)
Användes även i UNICEF-kampanj 1972.
Stämsång med akustiska gitarrer och bas. Alldeles för lång och lätt bonnig.

Smash The Mirror 1'35 (Pete Townshend)
Bluespop med frustrerad Roger som modern. Spegelns betydelse är att det var i den Tommy såg fadern skjuta moderns älskare och sedan skrämdes till att bli döv, stum & blind av sina föräldrar. (I filmen var det tvärtom älskaren som sköt fadern.)

Sensation 2'28 (Pete Townshend)
Pop med Pete som sångare och horn från John. Låten känns som vore den äldre, kanske från 1966. Lär vara inspirerad av en "andlig groupie" Pete träffade i Australien 1968. Här gestaltande Tommys frälsarmission.

Sally Simpson 4'12 (Pete Townshend)
Episk berättelse om unga Sallys äventyr på frälsningsmöte hos Tommy. Låten lär vara inspirerad av Jim Morrisons (The Doors) publikfrierier. Akustisk gitarr, bas och piano. Sång av Roger. Keith ger extra liv åt låten genom att spela ... en annan låt?

I'm Free 2'40 (Pete Townshend)
Högkaratig engelsk pop som den lät 1966-67. Matt sång från Roger tar sig efterhand. Avslutning med riff från Pinball Wizard.

Welcome 4'34 (Pete Townshend)
Roger som Tommy välkomnande lärljungarna till hans Eden. Sötsliskig ballad (dock funktionellt rätt!) Tempohöjning med munspelssolo. Änglalika toner. Succé! Massorna strömmar till.

Tommy's Holiday Camp 0'57 (nominellt av Keith Moon, egentligen av Pete Townshend efter KM:s idé)
Positiv-visa med Keith som Uncle Ernie, nu Edens PR-man.

We're Not Gonna Take It 7'09 (Pete Townshend)
Avslutande avsnittet (See Me, Feel Me) gavs ut som single i USA 23 september 1970.
Roger som Tommy geendes lärljungarna förhållningsorder. Stark sånginsats. Pete leder körens (lärljungarnas) protester. Powergitarr, bra driv i Keiths trummor. Piano och orgel en bit bak i mixen. Bromsar in. Roger som Tommy inleder See Me Feel Me-avsnittet med celest dignitet, anemiskt känsligt. Acclerando. Kören stämmer upp Listening to you-avsnittet. Hypnotiskt driv i musiken! Keiths trummor! Petes gitarrspel! Orgel fettar till det. Petes hyllning till fansen? Egentligen ruskigt sentimentalt. Tyvärr uttonad avslutning. Kanske ett feedback-slut skulle ha brutit helheten?

The Who; Live at Leeds (originalversionen), 1970, 38m

Young Man Blues, Substitute, Summertime Blues, Shakin' All Over, My Generation Medley, Magic Bus

Roger Daltrey (född 1944), sång, munspel
John Entwistle (1944-2002), basgitarr & sång
Keith Moon (1947-78), trummor
Pete Townshend (född 1945), gitarr & sång

Spelades in vid en konsert på Leeds University 14 februari 1970. Publicerad maj 1970 i den här aktuella originalversionen. Återutgiven som cd 1995 med ytterligare 38 minuter från samma konsert; spåren Heaven And Hell, I Can't Explain, Fortune Teller, Tattoo, Young Man Blues, Substitute, Happy Jack, I’m A Boy, A Quick One While He’s Away, Amazing Journey / Sparks, Summertime Blues, Shakin’ All Over, My Generation och Magic Bus.

Hösten 2001 kom en dubbel-cd även inkluderande konsertens Tommy-sektion; Heaven And Hell, I Can't Explain, Fortune Teller, Tattoo, Young Man Blues, Substitute, Happy Jack, I’m A Boy, A Quick One While He’s Away, Summertime Blues, Shakin’ All Over/Spoonful, My Generation, Magic Bus, Overture, It’s A Boy, 1921, Amazing Journey, Sparks, Eyesight To The Blind (The Hawker), Christmas, The Acid Queen, Pinball Wizard, Do You Think It’s Alright?, Fiddle About, Tommy Can You Hear Me?, There’s A Doctor, Go To The Mirror, Smash The Mirror!, Miracle Cure, Sally Simpson, I’m Free, Tommy’s Holiday Camp, We’re Not Gonna Take It

Young Man Blues (Mose Allison) 4:56
Originalet inspelat av Mose Allison 1957 under titeln Blues på LP:n Back Country Suite. The Who spelade låten ända sedan 1964 och provade att spela in den i studio vid minst 2 tillfällen.
Pete Townshends gitarr inleder med fenomenal auktoritet, John Entwistles bas och Keith Moons trummor svarar rappt. Roger Daltreys textleverans storartad, falsk i sak men sannerligen en lämplig ideologi för en maktsugen generation. Sanslöst samspel.

Substitute (Pete Townshend) 2:07
Originalversionen publicerad som single i mars 1966.
Makalös kompgitarr från Pete i den här komprimerade versionen. Egentligen hade de nog "vuxit ur" låten som här nästan förvandlas från pop till rock.

Summertime Blues (Eddie Cochran/Jerry Capehart) 3:20
Originalversion publicerad juli 1958 av amerikanska rockabillyn Eddie Cochran som dog 1960. Blue Cheer spelade in sin cover 1968. Legendariska Kalmar-bandet Kung Tung gjorde sin svenska tolkning, The arbetslös blues i mitten/slutet av sjuttiotalet.
Sanslöst hård introduktion av instrumentaltrion. Petes gitarrsound blodigt fett. Roger och John delar sången. Koncist gitarrsolo. Johns basriff är verkligen aggreverande!

Shakin' All Over (Johnny Kidd) 4:15
Engelsk rocklåt (sic!) inspelad av Johnny Kidd and the Pirates 1960. Även coverversion från 1965 av amerikanska The Guess Who.
Inleds med gitarriff som svaras av suggestiva bas/trummor. Fenomenal, auktoritär sång från Roger. Petes gitarr skär genom som en laserstråle. Instrumentalt mellanspel med svettiga basriff innan Pete kliver fram i strålkastarljuset och småningom frammanar rent atomära ljud. Samspelet vid övergången till avslutande refrängen är ... sanslöst.

My Generation (Pete Townshend) 14:45
Originalversionen publicerad som single november 1965. En kanadensisk utgåva har delat upp spåret så här; My Generation, See Me, Feel Me (We're Not Gonna Take It), Higher, Overbridge, Coming Out To Get You, Underture, Driving Four.
Inleds med racer-version av My Generation. Bättre instrumentaltrio har aldrig funnits! Gitarrsolo reducerar tempot för See Me, Feel Me-avsnittet. Så här skulle det ha låtit på Tommy-originalet också! Tyvärr väl kort. Diminuendo. Elektrisk högspänningsrock. Diminuendo. Townshend spånar på gitarren, hittar ett riff och får med sig de andra i ångvältsrock. Diminuendo och nytt gitarrspånande. Fett riff drar med sig John, Keith och Roger: Coming out to get you. Diminuendo. Pete och John tar upp det underbara Underture-riffet. Keith ansluter. Magin är total! Härlig växling mellan rent och ruffigt gitarrsound. Feedback-tjut avrundar avsnittet och övergår i nytt gitarrspånande. Småtråkigt hårdrocksriff drar igång bandet ånyo. Utdragen avslutning.

Magic Bus (Pete Townshend) 7:22
Originalversion publicerad som single juli 1968. Baklängessoundet på Live at Leeds-LP:n är ett baklängesklipp tillagt av Pete Townshend för att dölja otajt spel. Jämför med cd-utgåvan!
Keith klapprar sina träslagverk. Publiken klappar takten. Townshend riffar fett och svaras av sitt eget eko. Roger inleder sin klagosång. John förankrar med svettiga riff. Townshend börjar köpslagan: you can have the magic bus for one hundred british pounds. Sanslös rock med munspelande Roger. Jazzigt gitarrsolo. Åter basriffande berättelse. Crescenderar till rock bortom medvetandets gränser. Falsk avslutning. One more time! Riktig avslutning.

The Rolling Stones; Sticky Fingers, p april 1971, 46m

Brown Sugar, Sway, Wild Horses, Can't You Hear Me Knocking, You Gotta Move, Bitch, I Got The Blues, Sister Morphine, Dead Flowers, Moonlight Mile

Mick Jagger (född 1943); sång, gitarr, munspel, klaviatur, slagverk
Keith Richards (född 1943); gitarr, klaviatur, sång
Mick Taylor (född 1948); gitarr, sång
Bill Wyman (född 1936); basgitarr, klaviatur, piano, synt, sång
Charlie Watts (född 1941); trummor

Tro det eller ej, men det fanns några år då Stones gjorde angelägen och trovärdig musik. Den här skivan tycker jag är deras bästa. Den producerades av Jimmy Miller på Olympic Studios i London samt The Rolling Stones Mobile.

Brown Sugar (Jagger/Richards, 3:49)
Bobby Keys spelar saxofon, Ian Stewart spelar piano.
Ruffigt distad gitarr inleder dansgolvsvältare om den ”okomplicerade” glädjen i sex, drugs and rock ‘n’ roll. Utmärkt saxofonsolo utan tillstymmelse till brackig slirighet. Frågan alla ställer sig är huruvida Keith & Mick kommer att framföra låten på sina stundande 60-årsdagar.

Sway (Jagger/Richards, 3:45)
Paul Buckmaster arrangerade stråkarna, Nicky Hopkins spelar piano.
Ruffig bluespop i lugnt mediumtempo. Några dramatiserande lyft blir en fin kontrast i det envetna malandet. Tungt, vackert och deprimerat som en sömnig cykeltur till jobbet en måndagsmorgon i svinkall, snöglopig januari.

Wild Horses (Jagger/Richards, 5:42)
Jim Dickinson spelar piano.
Den enda countryinfluerade låt som är värd tiden det tar att spela den. Innerligt mästerverk om längtan och besvikelse. Utmärkt gitarrspel, trovärdig sång.

Can't You Hear Me Knocking (Jagger/Richards, 7:14)
Billy Preston spelar orgel, Jimmy Miller och Rocky spelar slagverk, Bobby Keys spelar saxofon.
Stentuff inledning i funkiga och ruffiga gitarrer. Jagger och Charlie ansluter. Fet orgel. Call and answer med crescendo övergår i uttunnat rytmpartaj med fräck (ickeslirig) saxofon. Miles Davis-influerat avsnitt urartar till amerikanski studiomaffia-muzak strax innan slutet.

You Gotta Move (Mississippi Fred McDowell, 2:23)
Underbar countryblues-gospel. Gitarrer, sång och trummor. Ytterst rått, skenbart enkelt, djupt som livet.

Bitch (Jagger/Richards, 3:42)
Bobby Keys spelar saxofon, Jim Price spelar trumpet, Jimmy Miller spelar slagverk.
Tågtuffande låt, men inte från passagerarvagnen utan från lokomotivet. Rock som knaprat för mycket anabola steroider! Tonas naturligtvis ut.

I Got The Blues (Jagger/Richrads, 4:00)
Bobby Keys spelar saxofon, Jim Price spelar trumpet, Billy Preston spelar orgel.
Snyftarblues med bölande Jagger. Usch! Magplask med tråkigt kompgitarrspel som på Stones tidiga ballader (ca 1966).

Sister Morphine (Jagger/Richards, 5:34)
Ry Cooder spelar gitarr, Jack Nitzsche spelar piano.
Episkt mästerverk inlett med akustiska gitarrer. Bluesballad. Ruffigt blödande sologitarr. Mullrande bas. Tempot höjs med hela bandet i distinkt bluespop. Utmärkta instrumentalinsatser. Brottsligt slö uttoning!

Dead Flowers (Jagger/Richards, 4:05)
Ian Stewart spelar piano.
Sydstatsvulgär countrypop med attityd. Humoristiskt tragiskt mästerverk. Subtil som en skilsmässa.

Moonlight Mile (Jagger/Richards, 5:56)
Jim Price spelar piano, Paul Buckmaster arrangerade stråkarna.
Poetisk ballad som strävar mot epiken men kommer farligt nära det pompösa. Stora melodier fordrar slanka arrangemang för att fungera estetiskt. Men så finns det ju ekonomiska överväganden också! Inget riktigt magplask, men ingen fullträff heller. Stråkarna tillför inget positivt, kanske rent av skadar låten!

The Who; Who’s Next, p augusti 1971, 43m

Baba O’Riley, Bargain, Love ain’t for keeping, My Wife, Song is over, Getting in tune, Going mobile, Behind blue eyes, Won’t get fooled again

Roger Daltrey (född 1944), sång
John Entwistle (1944-2002), basgitarr, brass, piano, sång
Keith Moon (1947-78), trummor, slagverk
Pete Townshend (född 1945), gitarr, synt, orgel, piano & sång

Producerad av The Who med assistans från Glyn Johns, Kit Lambert, Chris Stamp & Pete Kameron. Omslagets nedpissade stenblock är en hälsning till Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey. De flesta av låtarna var avsedda för det havererade Lifehouse-projektet. CD-utgåvan tycks innehålla en hel del intressanta bonusspår.

Baba O’Riley (Pete Townshend, 4:59)
Dave Arbus spelar violin (producerad av Keith Moon). Pete Townshend spelar piano. Inspelad på Olympic Studios, London i maj 1971. Titeln syftar på Petes guru (Meher Baba), vars biografi (sic!) Pete kondenserade i en syntloop på Terry Rileys (amerikansk kompositör född 1935) minimalistisk manér. Syntloopen kombinerades så med låten Teenage Wasteland till det här spåret. Släpptes som single i februari 1972.
Storögt naivt syntriff inleder. Episkt pompösa pianoackord med Sweet Jane-riffet (från Lou Reeds och Velvet Undergrounds Loaded [1970]). Stooora trummor och basgitarr fettar till det. Daltreys sång av heroisk karaktär. Gitarr! Stilla mellanspel med känslig sång av Pete. Heroisk Daltrey rockar till det. Gitarrsolo. Instrumentalt avsnitt som känns väl studiobundet. Violinen gör sin entré och föranleder tempohöjning till absurd avslutning.

Bargain (Pete Townshend, 5:33)
Minst 9 olika inspelningar av låten gjordes på Olympic Studios, London 12 april, 5, 18 och 19 juni 1971. Låten handlar om relationen till ”gud” snarare än en männisika.
Akustiska och baklänges-gitarrer inleder. Feta gitarriff, Keiths trummor, Johns bas och utmärkt sång av Roger kickar igång själva låten. Mycket bra låt vars ackilles-häl väl är avsaknaden av en riktig refräng. Stilla mellanspel med känslig Pete. Inledningen tas om. Roger & Co rockar loss igen. Stillnar. Akustiska gitarrer och ihålig syntklang. Acclerando och crescendo. Stillnande avslutning.

Love ain’t for keeping (Pete Townshend, 2:11)
Först inspelad i hårdrocksstuk (outgiven!?!) i New York 17 mars 1971, här i version med akustiska gitarrer inspelad på Olympic Studios, London i maj 1971.
Hypereffektiv, vänlig inledning med akustiska gitarrer, bas, trummor och utmärkt sång av Roger. Borde givits ut som single! Stämsångsfjanteri bidrar till den genuint mysiga atmosfären. Avslutas väl tidigt med gitarrfras som leder över till

My Wife (John Entwistle, 3:35)
John Entwistle spelar piano. Inspelad på Olympic Studios, London i maj 1971. Berättar en verklig historia från det entwistleska äktenskapet. Senare omgjord av Johns Rigor Mortis på LP:n Rigor Mortis Sets In (1973).
Fyrkantig låt med sång av John Entwistle. Håller sig inom hans begränsade omfång. Gråtonad, odynamisk låt. Pete riffar femtiotalsträigt. Johns brasspålägg ger lite kulör men är melodiskt obetydande. Låter som brunsås smakar.

Song is over (Pete Townshend, 6:16)
Nicky Hopkins spelar piano. Inspelad på Olympic Studios, London i maj 1971. Skulle ha utgjort finalen till det havererade Lifehouse-projektet. Citerar Pure and Easy (från Pete Townshends första soloalbum, Who Came First? och även inspelad i maj 1971 av The Who, släppt på Odds and Sods, 1974) mot slutet.
Episk balladintroduktion i piano. Gitarrklanger. Besjälad sång av Pete, alternerande mellan tvekan och beslutsamhet. Crescendo med heroisk sång från Roger. Refrängen kanske aningen musikalsmetig. Stilla avbrott med syntklanger och utmärkt sång av Pete. Introduktionen om igen. Heroiska Roger igen. Crescendot crescenderas i det instrumentala avsnittet. Stillnar. Känslig Pete. Övergår magiskt i Pure and Easy. Keith dunkar på magnifikt. Stillnande avslutning.

Getting in tune (Pete Townshend, 4:49)
Nicky Hopkins spelar piano. Påbörjad som I’m in tune i New York mars 1971, slutförd och omdöpt på Olympic Studios, London 7 juni 1971.
Episk balladinledning med piano, basgitarr och uppgiven sång från Roger. Crescendo, men bibehållet balladtempo. Utmärkt basspel av John. Låten tar sig efterhand, börjar svänga. Avbryts av känsligt mellanspel. Crescenderar. Call and answer mellan Roger och Pete. Acclerando, Godkänd men aningen fantasilös och klichéaktig låt. Mycket riktigt tonas den ut.

Going mobile (Pete Townshend, 3:40)
Inspelad på Olympic Studios, London i maj 1971. Syntsoundet lär vara Petes gitarr inkopplad till diverse apparatur.
Distinkt inledning i melodisk akustisk gitarr, trummor och bas. Sång av Pete i fjantig poppärla hyllande vissa individers friheter. Ihålig syntklang i lugnare mellanspel. Utmärkta instrumentalinsatser. Funkigt elgitarrsolo över hetsande komp. ”I don't care about pollution, I'm an air-conditioned gypsy. That's my solution, watch the police and the tax man miss me.” Distinkt avslutning.

Behind blue eyes (Pete Townshend, 3:40)
Inspelad på Olympic Studios, London. Lär även finnas i en tidigare inspelning. Låten lär vara föranledd av en frestande Denver-groupie. Släppt som single i USA i oktober 1971.
Stooor ballad inledd av akustisk gitarr, känsligt heroisk Roger och fjantig stämsång. Kommande crescendo antyds men hålls tillbaka och skapar sålunda starkt framåtdrivande sug. Melodisk bas från John. Rockar loss med elgitarr och trummor. Roger excellerar i heroisk skurkroll. Lugnar ned sig till de avslutande inledningstongångarna. Kunde mycket väl ha tänjts ut lite längre, känns väl radioanpassad här.

Won’t get fooled again (Pete Townshend, 8:31)
Påbörjad i New York 16 mars 1971, avslutad på Stargroves i Berkshire april 1971, mixad på Olympic Studios i London. Släppt som förkortad (3:55) single i juni 1971.
Inleds av syntriff. Episka trummor och gitarrer. Roger verkar inte helt tillfreds med den långa, berättande texten om Petes konservativa omvändelse. Storartade instrumentalinsatser. Petes gitarrspel möjligen lite enahanda. Instrumentalt mellanspel. Tredje versen aningen annorlunda rytmiskt och melodiskt. Heroiska riff och Rogers första primalskrik. Tyvärr lite odynamisk, jämntjock låt. Man borde lagt in ett kraftigt kontrasterande tema för att skapa spänning och omväxling. Instrumentalt avsnitt. Inledande syntriffen åter. Trumkaskader. Rogers stooora primalskrik. ”Meet the new boss, same as the old boss”. Bandet avslutar konstmusikaliskt magnifikt.

David Bowie; The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, p juni 1972, 38m

Five Years, Soul Love, Moonage Daydream, Starman, It Ain't Easy, Lady Stardust, Star, Hang on to Yourself, Ziggy Stardust, Suffragette City, Rock 'n' Roll Suicide

David Bowie (eg David Jones, född 1947); sång, gitarr, saxofon
Mick Ronson; gitarr, piano, sång
Trevor Bolder; basgitarr
Mick Woodmansey; trummor

Alla låtar av David Bowie utom It Ain't Easy av Ron Davies. Producerad och arrangerad av David Bowie och Ken Scott. Inspelning på Trident Studios i London kring årsskiftet 1971-2.

Five Years (4:42)
Trummor inleder med att etablera en valsrytm. Basgitarr, piano. Bowies sång och gitarr ansluter. Småningom även stråkar. Dramatiskt laddad låt, till en början återhållet, småningom med pubertala tragedi-excesser. Avslutningens kaosstråkar borde ha fått ta ut svängarna mer, nu lite mjäkig bracke-chock.

Soul Love (3:33)
T.Rex-boogie (glamrockens första stjärnor ledda av Marc Bolan). Powergitarr. Saxofon-solo från Bowie. Kalle Anka-sång Fegt uttonad.

Moonage Daydream (4:37)
Kraftfull powerpop-inledning. Balladepik i refrängen. Fint gitarrspel från Ronson. Saxofon-solo? Stråkar. Det finns ett starkt sentimentalt, dekadent sött drag i glam-rocken som kan bli rätt motbjudande. Gitarr- & synt(?)-solo.

Starman (4:16)
Akustiska gitarrer i boogie-ballad. Sång, bas & trummor. Äckligt sliskig refräng med stråkar, synt & elgitarrer. Avslutningens nynnande med handklapp fullkomligt vedervärdigt.

It Ain't Easy (2:57)
Trummor, akustiska gitarrer. Kalle Anka-sång. Powerpop i refrängen höjer låten markant. Riktig avslutning. Låten skrevs av amerikanen Ron Davies, fanns på hans debut-LP Silent Song Through the Land från 1970 och tycks också ha spelats in av Three Dog Night.

Lady Stardust (3:21)
Piano & bas inleder. Ballad med återhållen dramatik. Refrängen vill få stadionpublik att gunga i takt, vaja med armarna, tända cigarettändarna etc alltför uppenbart. Kalle Anka-sång. Instrumentala avslutningen visar upp tomheten i all dess prakt.

Hang on to Yourself (2:38)
Powerboogie i raskt tempo. Fjantigt handklapp. Bra Ronson-riffande. En låt som klippt och skuren för Friskis & svettis. Uttonad tomhet.

Ziggy Stardust (3:13)
Absolut mästerverk med underbar inledning. Fenomenalt gitarrspel. Hygglig sång utan allt för mycket Kalle Anka. Låtens dramatiska/dynamiska vågor perfekt strukturerade. Riktigt riktig avslutning!

Suffragette City (3:25)
Powerboogie i raskt tempo med synt(?). Oundvikligen ett nedköp efter förra spåret. Bowie erbjöd låten till Mott the Hoople (glamrockare med Ian Hunter som sångare), vilka tackade nej och i stället fick All the Young Dudes, glamrockens nationalsång.

Rock 'n' Roll Suicide (2:57)
Akustisk gitarr i tillbakalutad stil inleder. Naket, sårbar pratsång från Bowie. Saxofon-riff. Crescendo, acclerando. Stråkar. Pubertala tragikexcesser. Avslutningen tycks erbjuda idoldyrkan/glamrock/showbiz/esteticism som en utväg efter (det misslyckade) självmordsförsöket.

Lou Reed; Berlin, p juli 1973, 49m

Berlin; Lady Day; Men Of Good Fortune; Caroline Says I; How Do You Think It Feels; Oh Jim; Caroline Says II; The Kids; The Bed; Sad Song

Lou Reed (född 1942); sång, akustisk gitarr, komponerat alla låtarna
Bob Ezrin; piano, mellotron, körsång
Steve Winwood; orgel, harmonium
Steve Hunter; elgitarr
Dick Wagner, elgitarr, körsång
Jack Bruce; basgitarr spår 3, 4, 5, 6, 7, 9, 10
Ainsley Dunbar; trummor spår 3, 4, 5, 6, 7, 9, 10
Michael Brecker; tenorsaxofon
Randy Brecker; trumpet
Jon Pierson; bastrombon
B.J. Wilson; trummor på spår 2 & 8
Gene Martynec; akustisk gitarr, synt & vokalarr på spår 9, basgitarr på spår 2
Tony Levin; basgitarr på spår 8
Allan Macmillan; piano på spår 1
Blue Weaver; piano på spår 3
Dennis Ferrante; körsång
Steve Hyden; körsång
Elizabeth Marek; körsång

Producerad av Bob Ezrin. Arrangerad av Bob Ezrin och Allan Macmillan. Inspelad på Morgan Studios i London, pålägg i CIS Studios i London och Record Plant i New York, där skivan också mixades.

Berlin (3:25)
Fragmentariska ljudeffekter inleder: gestaltande minnen? Bluespiano med mycket smärta. Lågmäld sång från Lou om en flydd kärlekshistoria i Berlin, "by the wall". Utmärkt pianospel!

Lady Day (3:39)
Forteinledning från rockensemble: trummor, orgel, bas etc. Tungt tragisk vers. Refräng i något slags långsam tango(?)rytm. Makalöst sug och lågfrekvent kraftfullt driv. Tyvärr tonas låten ut.

Men Of Good Fortune (4:37)
Stillsam inledning med resonerande Lou. Lyssna in Jack Bruce baslir! Skivan har ambitionen att berätta om ett gäng knarkare i Berlin. Här ger Lou röst åt en av pojkarnas samhällssyn; överklassungdomen är impotent, arbetarklassungdomen lyckas i allt "and I, I just don't care at all".

Caroline Says I (3:35)
Musikaliskt udda låt som tar en stund att komma igång. Småningom nästan orkestral ljudbild.

How Do You Think It Feels (3:43)
Stilla, suggestivt hypnotisk inledning med låtens huvudtema i basgitarr/piano. Trummor, elgitarr och Lous sång ansluter och etablerar ... vad som kunde ha varit ett mästerverk! Funkigt trumspel. Gitarrsolo och brassinsatser. Eländesbeskrivning av knarkare fast i sin individfixerade världsbild, avskärmad från andra människor. Tonas ut och övergår i

Oh Jim (5:12)
Rituellt rullande trummor/bas. Lous sång, brass och elgitarr fettar till det. Låten utvecklas inte, riffar på tomgång. Är det en medveten konstnärlig gestaltning av knarkarens ofruktbara livsföring eller ren och skär oinspiration? Tonas ut och övergår i talking blues-version av sig själv.

Caroline Says II (4:12)
Stilla inledning på klassiska X Says; finns flera tidigare versioner ända från Velvet Underground-tiden (Lisa, Stephanie). Underbar kontrast mellan vers och refräng. Kunde bli en monster-schlager med en sentimental sångare ... och en retucherad text.

The Kids (7:51)
Akustiska gitarrer inleder tragisk ballad. Lou redogör för omständigheterna bakom att "det sociala" tagit vårdnaden om promiskuös knarkares barn. Basgitarr, trummor. Barngråt & -skrik. Flöjtlik stämma. Lous karaktär är nöjd med att vara av med ungarna. Stilla avslutning med akustiska gitarrer och Lous pratsång.

The Bed (5:51)
Akustiska gitarrer med jazztouch inleder stillsamt. Bedrövad Lou berättar lågmält. Crescenderar på "what a feeling". Högre kan inte nås! Orgel och kör från fjärran. Barnens mor har tagit sitt liv. Synt och mystisk kör avrundar och övergår i

Sad Song (6:59)
Inleds med flöjtstämma (mellotron?) och syntstråkar med låtens huvudtema, en potentiell hitmelodi. Lous sång. Crescendo med schlagerstuk och bakrusets tvärsäkert optimistiska löfte: I'm gonna stop wasting my time. Mellanspel med dov kör. Inledningen om igen. Optimism! Unisont gitarrsolo klåparaktigt. Dovt kör-mellanspel. Huvudtemat crescenderas och tuggas om fler gånger än det tål. Stilla avslutning.

The Who; Quadrophenia, p oktober 1973, 82m

I Am the Sea, The Real Me, Quadrophenia, Cut My Hair, The Punk and the Godfather, I'm One, The Dirty Jobs, Helpless Dancer, Is It In My Head?, I've Had Enough, 5:15, Sea And Sand, Drowned, Bell Boy, Dr. Jimmy, The Rock, Love Reign O'er Me

Roger Daltrey (född 1944), sång
John Entwistle (1944-2002), basgitarr, brass & sång
Keith Moon (1947-78), trummor & sång
Pete Townshend (född 1945), gitarr, klaviatur & sång

Alla låtarna skrivna av Pete Townshend. Producerad av The Who, utom Is It In My Head och Love Reign O’er Me som producerades av The Who & Glyn Johns. Inspelad 1973 av Ron Nevison på The Kitchen i Battersea med Ronnie Lanes Mobile Sound som kontrollrum. Is It In My Head och Love Reign O’er Me spelades dock in 1972 på Olympic Studios i London.

Originalutgåvan mixad av Pete Townshend på Eel Pie Sound. 1979 gjordes en film med drygt halva soundtracket från originalutgåvan i John Entwistles ommixning. Till 1996 års cd-utgåva involverades Roger Daltrey & Pete Townshend i ommixningen.

Skivan utgör The Who’s andra rockopera. Centralgestalten är modset Jimmy. Modsrörelsen var en engelsk medelklassungdomsföreteelse i sextiotalets början/mitt.

I Am The Sea (2'08)
Ljud från ett stormande hav blandas med piano, synt och fragment av kommande låtar. Fint hornsolo från John.

The Real Me (3'22)
Makalös låt som totalfloppade som single (januari 1974).
The Who’s konstnärligt främsta inspelning. Fenomenal solobas från John, powerackord från Pete, utmärkt sång av Roger, Keith oförliknelig och så en hel brassektion från John. Hårdpop om frustrerad och desperat yngling (modset Jimmy). Lyssna in Johns basspel, bättre har det aldrig gjorts! Övergår i

Quadrophenia (6'15)
Uvertyr-liknande instrumentallåt som inleds med akustiska gitarrer antydande epik. Sologitarr, trummor och brass. Temposänkning. Pianoackord under syntklanger. Crescenderar till cirkusmusik. Transformeras till finalens extatiska försoningsklanger. Avrundas av havsljud.

Cut My Hair (3'46)
Nyhetsröst av John Curle. Med refrängfragment från The High Numbers (med Pete, John & Roger i bandet) single Zoot Suit (p1964).
Episk introduktion på mediumtempolåt. Enormt fin sång från Pete och solobas från John. Refrängsång från Roger & Pete i högre tempo. Brass från John. Underbar avslutningsrad; ”My fried egg makes me sick first thing in the morning”. Nyhetsuppläsning och tjut från kokande vatten övergår i

The Punk And The Godfather (5'10)
Kallades The Punk Meets The Godfather på USA-utgåvan.
Powerackord från Pete och basrullningar inleder gestaltning av fansets möte med rockstjärnan. Stundtals väl fyrkantig och skanderande. Mildras dock av de täta växlingarna mellan teman och karaktär. Mellanspelet med Pete som sångare blir en härlig, reflekterande kontrast. Avslutningen tveksam.

I'm One (2'39)
Ballad inledd med akustisk gitarr och Pete gestaltande Jimmys sköra självkänsla. Bas, elgitarr och trummor fettar till det och höjer tempot. Träffsäker skildring av tonårens vacklande självbild; ”looser” eller ”the one”.

The Dirty Jobs (4'30)
Chris Stainton spelar piano.
Episk introduktion med fint basspel från John. Syntstråkar och syntbrass av tveksam kvalitet, låter plastiga. Rogers sång inte helt lyckad, texten för vek för hans scenpersonlighet? Fokusera på Johns basspel och Keiths trumhantering i stället! Cirkusmusik övergår i

Helpless Dancer (2'32)
Dramatiskt piano inleder. Fint hornsolo från John, akustisk gitarr. Skanderande recitation av Roger och NN till hamrande pianoackord.
Snutt av originalversionen av The Kids Are Alright (The Who, 1965).

Is It In My Head? (3'46)
Ballad inledd av piano, bas, trummor & synt. Första versen väl storvulet sentimental. Refrängen tillför en gnutta blues genom Petes gitarr. Tempohöjning för tredje versen. Stillnande avslutning.

I've Had Enough (6'14)
Hårdriffande inledning av trion & Roger. Pete sångare i Zoot suit-refrängen. Roger i Love Reign O’er Me-fragment. Country-aktigt Had Enough-avsnitt med Roger som sångare och banjo mm från Pete. Inledningens monomana riff återkommer, passar betydligt bättre här än i inledningen. Zoot suite & Love Reign O’er Me. Banjo-avsnittet med avslutande ångestvrål från Roger och sirénoväsen.

5:15 (5'00)
Chris Stainton spelar piano. Gavs ut som single i september 1973.
Inleds av episkt bluespiano och Petes undran; Why should I care? Överväxeln läggs in för refrängen med brass, trummor, piano, suveränt basspel och gitarr. Förmodligen den mest omedelbart tillgängliga låten på skivan. Låten ligger helt rätt för Rogers röst. Fin kontrast mellan de inåtvänt reflekterande bluespartierna och de explosiva avsnitten ”on the train”. Fint gitarrsolo från Pete. Avslutas med den inledande frågan.

Sea And Sand (5'01)
Havsljud och lugn inledning, som snart tar fart när Jimmy (Roger) beskriver sin förtvivlan. Pete i Zoot suit-avsnitt. Fortsatt hejdlös, självfixerad veklagan. Avslutning med citat från The High Numbers (med Pete, John & Roger i bandet) single I’m the Face (p1964).

Drowned (5'28)
Chris Stainton spelar piano.
Episk inledning med suveränt basspel från John och fint gitarrlir från Pete. Kontrasterande avsnitt med kör låter som en kvarleva från Tommy (1969). Instrumentalt avsnitt med brassriff. Rogers sång är inte helt övertygande. Tonas ut och övergår i ljudeffekter ledande till

Bell Boy (4'56)
Bred, episk, halvt pompös inledning. Sång och akustiska gitarrer fräschar till låten. Härligt framåtdrivande energi. Fin sång av Roger. Refräng med powergitarr och sång (vokalläten) av Keith gestaltande lakejen. Det här var den låt jag först tog till mig från skivan. Tematiken med det principfasta, men utslagna modset (Jimmy) gentemot svikaren, anpasslingen (Bell Boy) är väl lika gammalt som livet självt.

Dr. Jimmy (8'42)
Stormande hav och åskknallar inleder otäck låt om Jimmy i påtänt tillstånd (Doctor Jimmy). Ångvältsrock med pompositet och finess. Gigantiska trummor, brass och fenomenal sång från Roger. Lugnare mellanspel gestaltande den tvekande, reflekterande människan (Mister Jim). Krigarkungen, Doctor Jimmy, återkommer. Mister Jim. Suveränt trumspel på väl utdragen låt som övergår i

The Rock (6'37)
Instrumentalt spår med syntar, trummor, bas, gitarr & brass. Johns bas & Keiths trummor härliga i första avsnittet. Gitarrsolo med säreget sound från Pete. Helpless Dancer-avsnitt i högre tempo med cirkus-stuk och udda gitarrsound. Love Reign O’er Me-avsnitt som kommer väl nära Pink Floyds marker. Regnljud övergår i

Love Reign O'er Me (5'48)
Även utgiven som single (i klippt version med en annan avslutning, 3:11) i oktober 1973.
Episka pianoackord inleder. Tunga trumslag. Sökande pianospel, från Pete? Själva låten startar med stora powerballadpretentioner. Heroiskt känslig sång från Roger. Keiths trumspel som vanligt värt att uppmärksamma. Tempohöjning. Fint gitarrsolo från Pete. Syntstråkarna lite smöriga. Utdragen avslutning.

Lou Reed; Rock 'n' roll Animal, p februari 1974, 40m

Lou Reed (född 1942); sång
Steve Hunter; gitarr
Dick Wagner, gitarr
Ray Colcord; klaviatur
Prakash John; basgitarr
Pentti Glan; trummor

Alla låtar skrivna av Lou Reed, utom Introt till Sweet Jane, som skrivits av Steve Hunter. Inspelad vid en konsert på Howard Stein's Academy of Music i New York i december 1973. Ytterligare material från samma konsert gavs 1975 ut på LP:n ”Lou Reed Live”. Producerad av Steve Katz och Lou Reed.

Intro - Sweet Jane (7:55)
Sweet Jane släpptes först i en ganska tam version på Velvet Undergrounds sista LP, Loaded från 1970.
Storslagen episk instrumentalinledning i mediumtempo. Suveräna insatser av de tre gitarristerna. Tempohöjning antydande vad som komma skall. Sweet Jane-riffen i hårdrockstappning föranleder Lous entré och publiktjut. Spänningsalstrande motsättning mellan den avspänt tillbakalutande sångstilen, melodin & tempot och de fett muskelspännande hårdrocksmusikerna. Orgel lyfter refrängen. Distinkt avslutning.

Heroin (13:11)
Fanns med på Velvet Undergrounds debut-LP från 1967, banan-LP:n med Nico och Andy Warhol.
Stilla inledning i kristallklara gitarrer. Lous sång tillämpande Brechts maxim att det är publiken, inte aktören, som skall känna. Fokusera in Prakash Johns basspel i det instrumentala mellanspelet. Fenomenalt! Men passar det in i låten? Bach-toner från organisten i andra mellanspelet. Inte når den här versionen upp till originalets inferno, kryddat inte minst av John Cales dissonanta viola. Men det skulle väl ha svurit både mot kompbandets ”hantverkarheder” och Lous chanser att nå den kommersiella framgång skivan ledde till. Gitarrsolot efter sista acclerandot skrattretande oidiomatiskt. Publiken tjuter och applåderar lycksaligt efter Heroin!

White Light/White Heat (5:15)
Fanns först med på Velvet Undergrounds andra LP, från 1967, med samma titel som låten.
Hårdriffande bluesboogie i raskt tempo. Fenomenala instrumentalinsatser. Utmärkt sång av Lou. Avancerad underhållningsmusik långt från originalets rivjärnsångest. Avslutas klichéartat.

Lady Day (4:00)
Först inspelad på Lou Reeds Berlin-LP från 1973.
Episk, pompös inledning med prominent orgel. Lou och Prakash storartade. Tempohöjning till refrängen. Oidiomatiskt gitarrsolo leder över till andra versens tragedi. Utmärkta övergångar till refrängens högre tempo. Andra gitarrsolot bättre, fint understött av bandet. Avslutningen lite udda, väl tidig.

Rock 'n' Roll (10:17)
Släpptes först på Velvet Undergrounds sista LP, Loaded från 1970.
Episk inledning i mediumtempo med träigt gitarrsolo. Lous hyllning till rockmusiken. Ganska tråkig låt som jag aldrig riktigt tänt till på. Passa på att zooma in Prakash Johns baslir! Break med undervattens-riffande funkgitarr. Prakash mullrar in. Trummisen ansluter. Tråkgitarristen i högerkanalen överraskar inte! Utdragen avslutning där Lou förkunnar att ”it’s alright”.

Mott the Hoople; The Hoople, p mars 1974, 39m

The Golden Age of Rock ‘n’ Roll, Marionette, Alice, Crash Street Kidds, Born Late 58, Trudi’s Song, Pearl ‘n’ Roy (England), Through The Looking Glass, Roll Away The Stone

Ian Hunter; sång, kompgitarr
Overend Watts; basgitarr, sång
Dale Griffins; trummor
Morgan Fischer; klaviatur, synt
Ariel Bender; sologitarr, sång

Mott the Hooples sjunde, sista och bästa album. Ett band med väl anpassningsbar identitet. Producerad av Ian Hunter, Dale Griffin och Overend Watts. Arrangerad av Ian Hunter utom Born Late 58 som Overend Watts arrade medan Ian flydde till NYC. Inspelad av Mike Dunn, Alan Harris och Paul Hardiman på Advision Studios i London januari 1974. Re-mix och pålägg av Bill Price, Sean Milligan, Gary Edwards och Pete Swettenham på AIR Studios i London 2-3 februari 1974. Roll away the Stone anges på albumet vara inspelad maj-juni 1973 av Alan Harris på AIR Studio. Den släpptes också som single hösten 1973 i en aningen annorlunda version än albumspårets. Om det rör sig om en annan inspelning eller bara en ommixning vet jag inte.

The Golden Age of Rock ‘n’ Roll (Ian Hunter)
Howie Casey; tenorsaxofon. Jock McPherson; tenor- & barytonsaxofon. Barry St John, Sue & Sunny; kör. Handklapp från Tippin’s Toilet Trio. Dan Loggins som Alan Freed.
Pompös, fet inledning med pianoackord och doa-kör. Femtiotalsstinkande låt kickas igång. Fett sound överlag. Enerverande pianospel. Vasst gitarrsolo. Välproducerad, lyckorusig låt. Riktig avslutning.

Marionette (Ian Hunter)
Howie Casey; tenorsaxofon. Jock McPherson; tenor- & barytonsaxofon. Mike Hurwitz; cello.
Mystiska ljud tonas upp. Piano och hotfullt deklamerande Ian Hunter. Är det inte en oboe också? Själva låten kickar in med fett sound. Text- och attityd-mässigt den förlorade länken mellan glam- och punkrocken. Dramatiskt ytterst välstrukturerad låt. Härligt vilt cellosolo. Uppgiven, riktig avslutning med inledningens mystiska ljud.

Alice (Ian Hunter)
Howie Casey; tenorsaxofon. Lynsey de Paul; Fairy Dust.
Underbar introduktion i jazz/soul-aktig bas och orgel, frimodigt. Tajta trummor och piano kickar igång makalöst svängande låt med enorm framåtdrivande kraft. Absolut mästerverk om gatflickans väg till Hollywood/Broadway. Bob Dylan-aktig men med sprudlande humör och utan hans dubier. Inledningen om igen. Nystart. Kulmination. Tyvärr uttonad.

Crash Street Kidds (Ian Hunter)
Ian Hunter agerar Kidds.
Hård inledning med trummor och gitarrer. Ian Hunter som huliganledare; The Crash Street Kidds are coming to get you... Utmärkt gitarrspel. Avbrottet känns fel och definitivt för långvarigt. Omstart. Trummorna väl militaristiska. Socialt profetisk dystopi om ett samhälle med subkulturer med sina egna värdesystem, inkomstkällor och vapenarsenaler. Avslutningens avrättning väl hysterisk.

Born Late 58 (Overend Watts)
Ledsång av Overend Watts, som också spelar gitarr på det här spåret. Slide-gitarren dock av Ariel Bender.
Falsk start. Omstart à la lektion 3 i ABF-kursen ”Spela elektriskt förstärkt rock”. Tar sig snart. Taffligt kompgitarriff men bra solo. Femtiotalsaktigt pianospel. Musikaliskt sympatisk låt, men inte mer. Gubbsjuk text. Tonas naturligtvis ut.

Trudi’s Song (Ian Hunter)
Barry St John, Sue & Sunny; kör
Melankolisk låt med Beauty and the Beast-sång och en skog av mjuka gitarrer. Plågsamt Dylan-aktig. Munspelet får mig att LOL. Utmärkta instrumentalinsatser, understödjande och pådrivande med små egenheter som håller det hela intressant. Fin kontrast mellan refrängens två teman. Tonas tyvärr ut.

Pearl ‘n’ Roy (England) (Ian Hunter)
Howie Casey; tenorsaxofon. Jock McPherson; tenor- & barytonsaxofon. Kör från Ian Hunter, Overend Watts och Mick Ralphs (fd medlem i bandet). Barscen av Mott the Hoople, Stan och Blue Weaver.
Gruvarbetar-rekorderlig stompa nere på kvarterspuben; Union Jack is starting to crack... Segla iväg på ett sliskigt saxofonriff! Slött uttonad.

Through the Looking Glass (Ian Hunter)
Graham Preskitt arrangerade & dirigerade symfoniorkestern samt spelade tubular bells. Barry St John, Sue & Sunny; kör
Stooor ballad med orkester och fröken Hunter framför spegeln med sina ruelser. Bra orkesterarr. Kanske lite fegt konsonant. Kontrasterande avsnitt med jazztouch. Orkestercrescendo. Fröken Hunter lämnar spegeln som man.

Roll Away the Stone (Ian Hunter)
Michael Geoffrey (Mick) Ralphs; kompgitarr. Ian Hunter spelade piano. Howie Casey; tenorsaxofon. Thunderthighs; kör. Lynsey de Paul; sööööt.
Dunderhit-inledning. Effektiv stompa. Mesig sång av Ian Hunter. En flirt med den yngre tonårspubliken. Mycket begränsat material. Fett sound. Tonas ut några minuter efter att substansen är förbrukad.

David Bowie; Diamond Dogs, p april 1974, 38m

Future Legend, Diamond Dogs, Sweet Thing, Candidate, Sweet Thing (reprise), Rebel Rebel, Rock ‘n Roll With Me, We Are the Dead, 1984, Big Brother, Chant of the Ever Circling Skeletal Family

David Bowie (eg David Jones, född 1947); sång, gitarr, saxofon, moog, mellotron
Mike Garson; klaviatur
Herbie Flowers; basgitarr
Tony Newman; trummor
Aynsley Dunbar; trummor
Alan Parker; gitarr på 1984

Arrangerad & producerad av David Bowie, utom stråkarna på 1984 som arrangerades av Tony Visconti. Inspelad i Olympic & Island Studios i London samt Studio L Ludolf i Hilversum, Holland av Keith Harwood. Mixad av Bowie & Tony Visconti utom Rebel Rebel, Rock 'n Roll With Me och We Are The Dead som mixades av Bowie & Keith Harwood. Sångerna utgör resterna av en teaterföreställning kring George Orwells dystopi 1984, stoppad av Orwells arvingar.

Future Legend (David Bowie, 1:05)
Apokalyptisk inledning med vargtjut och dekadent text reciterad av Bowie över stämningsskapande musik. Publikvrål. "This ain't rock 'n' roll, this is genocide". Övergår i

Diamond Dogs (David Bowie, 5:56)
Härligt gitarriff med mycket distorsion. Underbar popmelodi klädd i aning funkig rock. Distad sångstämma i refrängen. Är det verkligen Bowie som hanterar gitarren så bra? Utdragen riktig avslutning med saxofon från Bowie.

Sweet Thing (David Bowie, 3:39)
Crescenderar från fjärran, baklängestape. Dramatisk epik med Bowie som storartad chanteuse. Refrängen kan vara väl hårdsmält för ens homofobi. Crescendo med gitarrsolo från Bowie. Övergår i

Candidate (David Bowie, 2:40)
Saxofonsolo och hårddistad gitarr, trumvirvlar. Bowies första inspelning i avantgarde-stil! Acclerando. Saxofonsolo övergår i

Sweet Thing (reprise) (David Bowie, 2:31)
Nästan over the top! Makalös inledning av albumet! Övergår i experimentell bluesboogie med hårddistad gitarr. Övergår i

Rebel Rebel (David Bowie, 4:30)
Hårddistat, klassiskt effektivt gitarriff med enkel trumrytm, Bowie-doanden och basriff inleder glamrockens svanesång. Vid utgivningen florerade en skröna att låten egentligen var skriven av Mick Jagger & Keith Richards (Rolling Stones), som i utbyte skulle ha fått Angie (från Goats Head Soup, 1973). Hur som helst en underbar popdänga, with attitude.

Rock ‘n Roll With Me (David Bowie, Peace, 4:00)
Inleds av ruskigt brackigt piano. Ballad i det stoooora formatet. Refrängen går så enormt over the top att det bara är att acceptera eländet: sentimentalt och smörigt och klichéfyllt in excess. Vart går man sedan man gått over the top? Bowie visste inte heller så han nöjer sig med att idissla vidare.

We Are the Dead (David Bowie, 4:58)
Mystisk inledning på dramatisk, episk ballad. Betydligt intimare och personligare än förra spåret. Crescenderar. Inledningens mer lågmälda ton återkommer. Crescendo. Körsång från Bowie. Distade gitarrer. Riktig avslutning.

1984 (David Bowie, 3:27)
Hårddistad gitarr från Alan Parker, klaviatur, trummor och stråkar i mycket snabb funkdisco-stil inleder. Mer lågmäld vers. Stråkarna känns lite fel, tempot är för högt för dem. Låten kanske borde strukturerats om, avslutningen inte helt lyckad. Forteavsnitten väl vulgära.

Big Brother (David Bowie, 3:21)
Ironisk pop med handklapp, saxofonparty och frälsarkör: we want you Big Brother! Undersåtarnas hyllning till den allt omslutande (totalitära) maktens ledare. Mellanspel med akustiska gitarrer. Refrängen crescenderas och övergår i

Chant of the Ever Circling Skeletal Family (David Bowie, 2:00)
Hårddistat gitarriff, trummor, bas och kör i effektiv trance-minimalism. Ekande Bowie-stämma avslutar: bro bro bro ...

The Who; Odds and Sods, insp 1964-74, p september 1974, 41m

Postcard, Now I’m a farmer, Put the money down, Little Billy, Too much of anything, Glow Girl, Pure and Easy, Faith in something bigger, I’m the Face, Naked Eye, Long Live Rock

Roger Daltrey (född 1944), sång
John Entwistle (1944-2002), basgitarr, brass & sång
Keith Moon (1947-78), trummor, sång
Pete Townshend (född 1945), gitarr, synt, piano & sång

Det här är en samling av tidigare outgivna spår, tillkommen för att försöka stoppa bootleg-floden. John Entwistle och John Alcock valde spåren under hösten 1973 medan Roger, Pete & Keith arbetade med Tommy-filmen. LP:n mixades av John Entwistle på Nova Sound 4 juli 1974. Mannen på LP-omslagets baksida är Bobby Pridden, bandets ljudtekniker. CD-utgåvorna lär innehålla olika remixer och bonusspår.

Postcard (John Entwistle, 3:27)
Producerad av The Who på Eel Pie Studios (Petes garage i Twickenham) i maj 1970 (1969 enl LP-omslag). Brasset producerat och spelat av John Entwistle på Ramport Studios i London 1974. Låten var ursprungligen avsedd för en aldrig utgiven 12-tummare inkluderande Water, I Don’t Know Myself, Postcard och Now I’m a Farmer eller Naked Eye.
Brassdominerad inledning. Omisskänligt, storartat trumspel av Keith Moon. Acceptabel sång från John Entwistle. Sympatisk låt om turistande popstjärnor. Mandolin mm från Pete Townshend. Riktig avslutning.

Now I’m a farmer (Pete Townshend, 3:59)
Producerad av Pete Townshend på Eel Pie Studios i Twickenham i maj 1970 (1969 enl LP-omslag). Själva sången nämndes första gången av Pete i en intervju 4 maj 1968, då som avsedd för den kommande rockoperan.
Episk introduktion med trummor, bas och akustiska gitarrer. Suverän sånginsats av Roger Daltrey, gestaltande gröna vågare. Petes falsettsång mera tveksam. Countryavsnitt med riktigt bonnig atmosfär och sång av Keith? Täta växlingar mellan olika avsnitt gör låten till ytterligare en av Petes minioperor.

Put the money down (Pete Townshend, 4:14)
Musiken producerad av The Who och Glyn Johns på Olympic Studios i Barnes 6 juni 1972 (maj 1972 enl LP-omslag). Sången producerad av John Entwistle på Ramport Studios i London 1974. Ursprungligen avsedd för den havererade Lifehouse-filmen.
Episk introduktion i mediumtempo. Suverän sång av Roger. Fint ruffigt gitarrspel av Pete. Bluesaktig pop i låt med hit-potential. Keiths trumspel osedvanligt återhållet. ”I don’t know if I trust you, as you try to shoot me down.” Tyvärr uttonad under Petes solo.

Little Billy (Pete Townshend, 2:15)
Producerad av Kit Lambert på IBC Studios i London 11 februari 1968. Låten skrevs för och spelades in för American Cancer Society, som aldrig använde den.
Skimrande brittpop med suveränt trumspel och härliga gitarrer. Rogers sång tämligen könlös. Sentimental text om tobakens faror. Fjantig stämsång. Distinkt avslutning.

Too much of anything (Pete Townshend, 4:26)
Producerad av The Who och Glyn Johns på Olympic Studios i Barnes 12 april 1971. Ny sång och ytterligare gitarr pålagt i maj 1972. Nicky Hopkins spelar piano. Dedicerad till ”the poor chap who died because he drank too much carrot juice”. Ursprungligen avsedd för den havererade Lifehouse-filmen.
Balladintroduktion med akustiska gitarrer, piano, bas och trummor. Tårdrypande sång av Roger. Distinkt mysrefräng. Suverän gitarr i andra versen inför lite livsgnista i låten. Egentligen en låt som borde ha fått stanna i arkivet. Tempohöjning ger äntligen lite karaktär åt såväl Rogers sång som instrumentalinsatserna. Stillnande, riktig avslutning. Kompetent, slätstruken, välanpassad, slö, slapp och likgiltig tjänstemannamusik. Ganska lik det mesta inom Svensk Pop med andra ord. Låten figurerar förmodligen flitigt inom Leif Pagrotskys handelsdepartement, på Rockhögskolan i Hultsfred och alla andra adresser där geschäftet frodas på musikens bekostnad.

Glow Girl (Pete Townshend, 2:20)
Producerad av Kit Lambert på De Lane Lea Studios i London januari 1968. Skrevs under flygtur till Chattanooga, Tennessee 14 augusti 1967. Först avsedd som single 1968, sedan för den havererade Who’s For Tennis?-LP:n, sedan som inledning till Tommy. Reinkarnations-temat var allt som blev kvar till Tommy. Det var också det som kom att bestämma Tommys efternamn, Walker.
Distinkt pop från flower power-eran. Högt tempo men luftigt, raffinerat spel av Pete, John & Keith. Könlös sång från Roger passar låten bra. Feedbackparty av pyramidala proportioner gestaltande flygkraschen, övergår delikat i reinkarnationstemat: ”it’s a girl, Mrs Walker...”

Pure and Easy (Pete Townshend, 5:23)
Producerad av The Who och Glyn Johns på Olympic Studios i Barnes i maj 1971. Ursprungligen avsedd för den havererade Lifehouse-filmen. En tidigare version (utan Roger, John & Keith) finns på Pete Townshends första soloalbum, Who Came First?
Ett av The Who’s absolut största ögonblick. Inleds episkt och aningen sentimentalt i mediumtempo. Trummor, orgel och storartad sång från Roger. Tempohöjning för refrängen. Underbart driv i andra versen. Kristallklart distinkt gitarrspel av Pete, funkigt melodisk bas från John och ”the world’s best Keith Moon-style drummer”. Kontrasterande mörkare avsnitt med ruffiga gitarrer. Gitarrsolo med komp samspelande av konstmusikaliskt kontrapunkterande dimensioner. Refrängen blåser bort alla mörkare funderingar. Omstart med sentimentala inledningen. Avbryts av ruffigt distorderad gitarr som drar igång bluespop medan Pete med bluessprucken röst konstaterar och kräver av oss: ”There once was a note, listen!” John och Keith fyller i och upprepar riffet utan att utveckla det tills det tonas ut. Oooh!, jag önskar att de kunnat arbeta fram en riktig, utvecklande avslutning på den här låten.

Faith in something bigger (Pete Townshend, 3:03)
Producerad av Kit Lambert på De Lane Lea Studios i januari 1968.
Phil Spector-inspirerad ballad. Sentimentalt. Några hyggliga instrumentalinsatser räddar (nästan) låten. Tonas ut.

I’m the Face (Pete Meaden, 2:32)
Producerad av Chris Parmeinter och Peter Meaden på Fontana Studios i London i juni 1964. Första och enda singeln utgiven av The High Numbers (med Roger, Pete och John i bandet) den 3 juli 1964. Obekant jazzgitarrist, studiopianist och trumslagare. Handklapp av Jack the Barber. Melodin sägs vara från Slim Harpos "I Got Love If You Want It".
Distinkt bluespop med munspelsdominerad inledning. Bra sång av Roger. Basspelet drar verkligen till sig uppmärksamheten, ger låten dess karaktär. Gitarrsolo. Jazzigt piano. Riktig avslutning.

Naked Eye (Pete Townshend, 5:10)
Producerad av Pete Townshend på Eel Pie Studios i London i maj 1970 (1969 enl LP-omslag) eller av Glyn Johns på Olympic Studios i Barnes i maj 1971. Melodin växte fram ur konsertimprovisationer under nordamerikanska turnén maj-juni 1969.
Episk introduktion i lugnt, svävande tempo med kristallklar elgitarr, elpiano och suverän sång från Roger. Tempohöjning till ruffig bluespop. Sång från Pete, känsligt sprucken. Gitarrsolo. Roger tillbaka bakom mikrofonen. Gitarrsolo till potent komp. Överraskande tidig avslutning just som låten börjar ta sig.

Long Live Rock (Pete Townshend, 3:54)
Producerad av The Who och Glyn Johns på Olympic Studios i Barnes 5 juni 1972 (maj 1972 enl LP-omslag). Skriven för Rock Is Dead - Long Live Rock, ett havererat TV-projekt och album om The Who’s historia. En annan inspelning med Billy Fury som sångare förekommer i That’ll Be The Day, en film där också Keith Moon medverkade.
Distinkt, humoristisk låt med Pete riffande som i femtiotals-rock. ”We were the first band to vomit in the bar and find the distance to the stage too far.” Musikaliskt tämligen tråkig. Femtiotalsdoftande riktig avslutning.

Lou Reed; Live, p mars 1975, 39m

Vicious, Satellite of Love, Walk on the Wild Side, I'm Waiting for the Man, Oh Jim, Sad Song

Lou Reed (född 1942); sång
Steve Hunter; gitarr
Dick Wagner, gitarr
Ray Colcord; klaviatur
Prakash John; basgitarr
Pentti Glan; trummor

Alla låtar skrivna av Lou Reed. Skivan producerades av Steve Katz. Inspelad vid en konsert på Howard Stein's Academy of Music i New York i december 1973. Den 1974 utgivna LP:n Rock ‘n’ Roll Animal kommer från samma konsert.

Vicious
Originalversionen spelades in på Transformer (1972).
Överväldigande introduktion med tuff hårdrock, gitarrsolo och publikjubel. Utmärkta insatser från både instrumentalisterna och Lou. Många gånger bättre än det tama originalet. Utmärkt låt att sätta på när ens gäster inte reagerar på subtilare antydningar att det är dags att dra vidare. Ohämmat hatfylld, kraftfullt projicerat. Ett mästerverk!

Satellite of Love
Originalversionen spelades in på Transformer (1972).
Klaviatur, tunga trummor och bas inleder episk ballad. Sologitarr ger det hela poetisk flykt. Lou blickar förälskat upp mot himlavalvets TV-satelliter. Bättre än originalet. Prakashs basspel är rent överdådigt. Det kontrasterande svartsjuke-avsnittet har jag aldrig förstått mig på text-mässigt, men musikaliskt lyfter det låten. Den fett pumpande avslutningen blir däremot väl tung, vill för mycket och sänker låten. Övergår direkt i

Walk on the Wild Side
Originalversionen spelades in på Transformer (1972).
Megahiten inleds med dekadenta basriff och funkigt riffande gitarr. Hyperskarp sång till nostalgisk musik. Doakören blir väl manhaftig, men annars är det i nivå med originalet. Trummisen funkar till det fint genom att variera dynamiken. Prakash storartad! Distinkt kör-avslutning.

I'm Waiting for the Man
Originalversionen spelades in på Velvet Undergrounds första LP 1967, banan-LP:n med Nico och Andy Warhol.
Den vita medelklassungen på besök hos sin langare i Harlem. Musikaliskt mer sofistikerad än den primitiva originalversionen, men fortfarande med ett härligt projicerat, rått begääääär. Utmärkt orgelspel av Colcord. Distinkt avslutning övergår omgående i

Oh, Jim
Originalversionen spelades in på Berlin (1973).
Rituellt rullande trummor. Basriff och kompgitarr. Lous k-a-r-a-k-t-ä-r tar heder och är av alla Goda Välvilliga och Anständiga Människor. Enligt legenden gick Lou av scenen och tvang sålunda fram den väl utdragna gitarrduellen. Tar ett tag innan det börjar svänga ordentligt. Stillnar och övergår i talking blues-variant med Lou tillbaka bakom micken. Orgel tonar upp och leder över till

Sad Song
Originalversionen spelades in på Berlin (1973).
Pompös ballad som passar bra som avslutning. Lou och bandet tar i så att de nästan spyr. Det låga tempot gör att tonerna bara knappt når fram till varandra, känns som att låten hela tiden startar om, och det bara genom en kraftansträngning. Avslutningen väl utdragen och klichéartat crescenderande även om den slutliga orgelknorren är bra.

Roxy Music; Greatest Hits, 45m

Virginia Plain, Do The Strand, All I Want Is You, Out Of The Blue, Pyjamarama, Editions Of You, Love Is the Drug, Mother Of Pearl, A Song For Europe, The Thrill Of It All, Street Life

Bryan Ferry (född 1945) sång, piano
Phil Manzanera gitarr
Andrew Mackay oboe, saxofon
Paul Thompson trummor

Ett band som gjorde udda och angelägen musik de första åren innan de helt gick in i valium-dimman. Det här är en samlingsplatta inspelad mars 1972 - juli 1975, släppt i LP-format november 1977. Nedan behandlar jag låtarna i kronologisk ordning i stället för ovanstående spelordning.

Virginia Plain (Bryan Ferry)
Första singlen från augusti 1972. Eno spelar synt & tape. Rik Kenton spelar basgitarr.
Synt och gitarr tonar upp från fjärran. Plötsligt förflyttas vi mitt in i stormens öga med extravagant sång från Ferry och riffanden från hela bandet. Basriffet är väl simpelt, men annars strålande fantasifulla instrumentalinsatser.

Pyjamarama (Bryan Ferry)
Andra singlen från februari 1973. Förmodligen med Edwin Jobson på violin, klaviatur och John Porter på basgitarr.
Pompös inledning med klantiga gitarriff. Låten visar sig vara en popdisco-sufflé. Instrumentalt mellanspel tillför lite mer stimulerande material. Naturligtvis uttonad.

Do The Strand (Bryan Ferry)
Ingick på andra LP:n For Your Pleasure (mars 1973). Edwin Jobson spelar violin, klaviatur. John Porter spelar basgitarr.
Underbar inledning i en atmosfär av undertryckt aggression, som låten släpper lös på ett mycket välartikulerat sätt. Absolut korrekt termostatfunktion. Härlig känsla för balansen mellan rå energi, b-e-g-ä-r och konstens krav.

Editions Of You (Bryan Ferry)
Ingick på andra LP:n For Your Pleasure (mars 1973). Edwin Jobson spelar violin, klaviatur. John Porter spelar basgitarr.
Magnifikt skarp synt-introduktion. Låten rullar igång med fulländad stilkänsla. Sanslöst vassa instrumentalinsatser. Ferrys sångstämma låter angelägen.

Mother Of Pearl (Bryan Ferry)
Ingick på tredje LP:n Stranded (oktober 1973). Edwin Jobson spelar violin, klaviatur. John Gustafson spelar basgitarr.
Måttligt ångestattackerande mardröm, som snart visar sig vara lite gammal vanlig bakfylla. Det långdraget crescenderande avsnittet har något visst; en framåtdrivande kraft, en känsla av äkthet och obeveklighet, lågmält fina instrumentalinsatser, trovärdig sång från Ferry. Vokal avslutning.

A Song For Europe (Ferry/Mackay)
Ingick på tredje LP:n Stranded (oktober 1973). Edwin Jobson spelar violin, klaviatur. John Gustafson spelar basgitarr.
Stooorvulet pompös ballad att älska och hata. Gräslig inledning på första instrumentalavsnittet. De lågmälda avsnitten fungerar riktigt bra, men så fort det crescenderas så slår låten över. Ruskigt vulgär avslutning med fransk recitation/sång och hollywoodsk solnedgång.

Street Life (Bryan Ferry)
Ingick på tredje LP:n Stranded (oktober 1973). Edwin Jobson spelar violin, klaviatur. John Gustafson spelar basgitarr.
Tonar upp från fjärran med instrument- och gatuljud. Bandet på slumbesök i limousin sökandes en skärpande dosis frustration. De hade inget att hämta, inget mer att säga, så de vevar upp rutan och glider tyst iväg till mer ombonade nejder.

All I Want Is You (Bryan Ferry)
Ingick på fjärde LP:n Country Life (November 1974). Edwin Jobson spelar violin, klaviatur. John Gustafson spelar basgitarr.
Sentimentaliteten börjar sticka fram sitt fula tryne. Fortfarande med viss musikalisk substans. Fint gitarrspel från Manzanera.

Out Of The Blue (Ferry/Manzanera)
Ingick på fjärde LP:n Country Life (November 1974). Edwin Jobson spelar violin, klaviatur. John Gustafson spelar basgitarr.
Tonas upp från halvdistans. Gräslig sång men utmärkta instrumentalinsatser. Skapligt försök att variera låten genom att införa kontrasterande sektioner. Bitvis halvt orkestral ljudbild.

The Thrill Of It All (Bryan Ferry)
Ingick på fjärde LP:n Country Life (November 1974). Edwin Jobson spelar violin, klaviatur. John Gustafson spelar basgitarr.
Inleds på halvdistans. Gitarrsolo drar in oss i låten. Ferrys sång drar undan hela ridån. Hårdriffande låt i snabbt tempo. Kontrasterande, aningen mer lågmält avsnitt. Riffar vidare utan att tillföra något nytt. Naturligtvis uttonad.

Love Is the Drug (Ferry/Mackay)
Ingick på femte LP:n Siren (October 1975). Edwin Jobson spelar violin, klaviatur. John Gustafson spelar basgitarr.
Någon promenerar fram till bilen, kliver in, startar och kör iväg med Love Is the Drug i bilstereon. Groteskt tunggumpad disco. Tårdrypande sentimental Ferry blockerar nästan alla möjligheter till stimulerande instrumentalinsatser.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 10 augusti 2007.
Version 5.27 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.