De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Reine Jönsson: En knapp i fickan, k1990
Madeleine Isaksson: Stråkvåg, k1990
Per Nörgård: Symfoni nr 5, k1990, r1991
Franco Donatoni: Spice (Ronda nr 2), k1990
Göran Gamstorp: Growings, k1988-91
Pierre Boulez: Anthèmes I, k1991
Anders Hillborg: Violinkonsert, k1990-2
György Ligeti: Violinkonsert, k1990-2
Colin Matthews: Broken Symmetry, k1991-2
Magnus Lindberg: Corrente II, k1991-2
Pierre Boulez: ...explosante-fixe..., k1991-3
Karlheinz Stockhausen: Helikopter-Streichquartett, k1992-3...
Anders Hultqvist: Vinterträdgården, k1993
Anders Nilsson: Krasch!, k1993
Marie Samuelsson: Troll, k1993
Magnus Lindberg: Zungenstimmen, k1993-4
Lars Ekström: Genom prisman av en skärva, k1994
Jonas Bohlin: Area, k1994
Kaija Saariaho: Violinkonsert, Graal théâtre, orkesterversion, k1994
Magnus Lindberg: Arena 2, k1994-5, arr 1996
Tommie Haglund: Inim-inim, k1995...
Rolf Wallin: Klarinettkonsert, k1995
Elliott Carter: Symphonia: sum fluxae pretium spei, k1993-6
Luciano Berio: Kol Od (Chemins VI), k1996
Marc-André Dalbavie: Violinkonsert, k1996
Elliott Carter: Klarinettkonsert, k1996
Fredrik Ed: Wig, k1996
Per Mårtensson: Violinkonsert, k1996-7
Marie Samuelsson: Rotationer, k1997...
Madeleine Isaksson: Andelek, k1997
Håkan Larsson: Symfoni nr 2, k1997
James Dillon: Stråkkvartett nr 3, k1998
Ylva Q Arkvik: Väsen, k1998
Michael Smetanin: Kuzanagi, k1999

Madeleine Isaksson, född 1956, Sverige;

Stråkvåg

för stråkkvartett, k1990, 5m
Tale-kvartetten, Infogram INFO 035

Finns även inspelad med:
Phono Suecia PSCD 134: MA, p2005

Madeleine Isaksson bor sedan länge i Frankrike, men upprätthåller fortfarande kontakten med svenskt musikliv. I Nutida musik/Tritonus nr 3 2002 finns en intervju med henne. Personligen tar jag sällan omedelbart till mig hennes musik. Den är ofta lite främmande för mitt råbarkade, primitiva väsen. Men däri ligger ju också en attraktion! Om man bara söker affirmerande upplevelser inkröks personligheten. I det positiva mötet med andra tänkesätt expanderar den. Just det här stycket är däremot ganska tidigt och rätt lättillgängligt, på ett positivt sätt. Det uruppfördes av Tale-kvartetten på restaurangen Zum Tyroler Adler i Stockholm 13 maj 1990. Inspelningen är gjord i PR-syfte och svårtillgänglig. Den rymmer även hennes Tillstånd - Avstånd (1992) för kammarorkester med KammarensembleN och B Tommy Andersson. Solohornstycket Tjärnöga - Ö blå (1990) är däremot tillgängligt med Sören Hermansson på Phono Suecia PSCD 113. Nu har äntligen porträtt-cd’n Phono Suecia PSCD 134 kommit. Den rymmer här aktuella Stråkvåg med MA, Som om från 1991 för sextett, Inné från 1993 för nonett, Andelek från 1997 för saxofonkvartett, Failles från 2003 för trio, Rum från 1999 för kvartett samt Å svävare från 1993-5 för sopran, mezzo, baryton, violin & cello.

Kalla mig bracka, men inledningen på Stråkvåg låter som elektroniskt trumsmatter. Även fortsättningsvis förekommer en del elektroniskt klingande läten, så vän av ordning undrar så smått om besättningen inkluderar en bandstämma eller om Isaksson de facto har lyckats utvinna helt nya klanger ur stråkkvartetten? Landar i fallande stråkklang. Söker sig vidare med glissandon. Fallande cello-glissando. Lång, hög, gäll ton blandar sig med rester av elektroniska läten. Nytt fallande cello-glissando. Melodiskt anslående fras avrundas av antiseptiska pizzicaton. Nytt trumsmatter. Glissandon och långa toner. Melodiska frasen. Tremolon. En stark spänning har etablerats: det här måste explodera snart! Tempot har varit måttligt så här långt in i stycket. Aktivare, tätare musik med en del spetsigt vresiga läten.
Sforzando med ruffigt råa stråkar i högre tempo. Kindploppande pizzicaton erbjuder lite vila mitt i skrovligheten. Makalöst tumult. Just det här mittavsnittet är besläktat och i nivå med Iannis Xenakis, den konstmusikaliska skrovlighetens oöverträffade mästare. Musikerna trummar med fingrarna på instrumentens klangkroppar. Vresig, fysiskt utlevande musik. Pizzicaton accelererar, ljusnar och tunnas ut. Fallande cello-glissando. Nytt glissando blandar sig med pizzicaton. Ruffiga arcostråkar. Jag antar att musikerna har ett hårt arbete vid framföranden (och instudering) av sån här musik: det handlar dels om en väldigt stark fysisk utlevelse, dels om extrema krav på koncentration för att garantera framförandets precision. Rytmiskt rakare avsnitt. Glissandon står som spön i backen, upplöser den raka rytmiken. Långa toner. Lugnare, vi är nästan hemma nu! Tystnar.
Återstartar dämpat med lång celloton och lång, hög och gäll ton. Glidande tonhöjder. Stillnande avslutning från ensemblen, men ett konstant elektroniskt brus hänger kvar en stund.

Veckans verk-text nr 190, avslutad 7 oktober 2003, skivinfo uppdaterad 30 oktober 2005.
Införd här efter framgång i svenska W-cupen 2000.

Per NÖRGÅRD, född 1932, Danmark;

Symfoni nr 5

för orkester (med 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 6 slagverk, 1 harpa, 1 piano, stråkorkester )
k1990, r1991, 38m
Danska Nationella RSO, Leif Segerstam, Chandos 1995

När det gäller dansk konstmusik tänker jag i första hand på Carl Nielsens musik. Vad som fanns före honom har jag väldigt suddiga begrepp om. Bland efterföljarna har Vagn Holmboe (1909-96), Per Nörgård, Poul Ruders (född 1949) och Bent Sörensen (född 1958) skapat sig små nischer i mitt medvetande. Just Per Nörgård verkar vara en fascinerande tonsättare, vars musik jag tänker undersöka lite närmare efterhand. För mer info om honom och hans musik finns en underbar sajt på http://www.pernoergaard.dk/eng/indhold.html.
Femte symfonin beställdes av danska radion och uruppfördes 6 december 1990 av Danska RSO & Esa-Pekka Salonen. Den reviderade versionen uruppfördes 1 maj 1992 av Århus SO & Elgar Howarth. Partituret har publicerats av Wilhelm Hansen. Här aktuella Chandos-inspelning nominerades för en (amerikansk) Grammy 1997 i kategorin Best Contemporary Composition. Symfonin är ensatsig, men Nörgård har själv talat om en fyrdelning. Chandos-inspelningen är i enlighet därmed indelad i fyra spår: Allegro, Allegro feroce, Andante och Allegro feroce.

Orkesterbrak inleder. Piano. Rappande slagverk och pizzicato. Djupt brass morrar och ryter. Stråkarna gungar ned i djupen och upp i höjden. Tumultuariskt. Stigande/ljusnande raket. Tystnar. Uttunnat med piano, harpa, ljust slagverk. Nytt orkesterbrak. Tyst. Orkester, i förstone med prominenta harpor. Kulminerar med fallande glissando och planar ut i forte. Långa toner. Uttunnad solistisk stämföring. Diminuerar med långa blåsartoner. Något tar form: långsamt pulserande vågrörelser. En dialog växer fram mellan olika grupper i orkestern. Långsamt tempo. Fint framåtdrivande kraft. Långdraget crescendo. Några djupa pizzicaton rytmiserar fint. Stråkarna initierar forte i full orkester. Smått kaotiskt. Mångstämmigt. Vad svårt pianot har att förbli ”en i orkestern”, antar så lätt solistisk roll. Kulminerar och tystnar. Nytt forte växer fram: är det en vals som försöker etablera sig? Kulminerar och mattas av en aning. Rappande pizzicaton. Crescendo. Mardömsvals, till någon Munch-målning. Tumultuarisk orkester. Kulminerar med klockslag och mattas av en gnutta. Intensifieras åter. Några solistiska violintoner lyckas tränga genom kaoset. Uttunnat. Mattas av, lägre tempo. Solistisk stämföring, polyfont eller kanske snarare mellan instrumenten vandrande förstastämma. Glittrande slagverk. Blåsardominans. Stillnar med det glittrande slagverket. Sagoatmosfär i ljusa stämmor. Blåsarsforzando. Pukmuller. Tumultuariskt forte. Mångstämmigt. Mattas av med halvt solistisk harpa. Crescendo. Orkesterforte. Klockklanger, så täta att jag associerar till ofärdsklämtande/varningssignalerande. Tystnar. Scherzo-aktigt kvicka infall. Många roliga, ovanliga slagverksljud. Tystnar. Nya attacker och infall. Eteriskt svävande klanger och glittrande slagverk avslutar det första avsnittet, som direkt fortsätter in i det andra.

Orkesterforte inleder andra avsnittet. De scherzo-aktigt, kvicka infallen från slutet av första avsnittet fortsätter. Pukmuller. Fragmentariserade infall kommer och går från olika grupper i orkestern. Spökaktiga väsen driver sitt gäck? Långtonande forten blåser vaxet ur öronen ett par gånger, tystnar sista gången i gälla flöjter. Återstartar med udda, men fascinerande klanger. Jag tror att det här verkligen kan sägas vara ”ett modernt scherzo”: underhållande och roligt, men seriöst syftande utan vulgaritet, allt i ett nutida tonspråk. Blåsarcrescendo. Trumpetfanfarer. Cellosolist funderar lågmält. Kontrabasen fyller i nedåt avgrunderna. Pukor och de udda klangerna, varav ett lite grand påminner om gälla människoskrik (men inte alls ångestladdade). Tystnar. Kort forteattack med glittrande slagverk. Tystnar. Pukmuller. Tystnar. Pukmuller, blåsare och glittrande slagverk. Tystnar. Blåsar-sforzando med vass trumpet. Spretigt fragmentariserade infall från stråkar i knyckig rytm. Blåsare ansluter och crescenderar. Stillnar till ett lågmält mullrande, sökande i djupa instrument. Småningom med slagverksglitter och violinglissando ovan. Tystnar. Spretiga violiner rasslar lågmält. Crescenderar långdraget. Blåsare med lång ton. Cellosolist leder över till tredje avsnittet, som följer direkt.

Cellosolist och blåsare inleder tredje avsnittet mjukt. Stråkar ansluter. Långsamt tempo. Blåsare med halvt solistiska inlägg. Långdraget crescenderande allt efter som fler ansluter. Kort, ljust trumpetforte avrundar. Ytterligare en av verkets många generalpauser (som likväl inte bryter musikens flöde). Återstartar och crescenderas till starkare nyans. Bra sug i rörelsen. Halvt solistiskt piano. Kulminerar med några brass-stötar och tystnar. Klarinettsolist. Långsamt tempo. Solistisk stämföring. Orkestreringen är lysande i den här episoden. Jag vet inte om den har ett smack med Schönbergs begrepp ”klangfärgsmelodik” att göra, men musiken tycks mig gestalta ordet bättre än den sats i Schönbergs opus 16 (1909) som är dess ursprung. Crescenderande, långtoniga violiner. Fin uppbyggnad. Kulminerar och fortsätter i högre tempo med aktivare och mer välartikulerade stämmor. Solistisk stämföring där det ändå är lätt att följa musiken. Kulminerar och tystnar. Återstartar i avsnittets långsamma grundtempo. Så subtila medel Nörgård markerar rytmen med, ger episoden riktning och framåtdrivande kraft, tunnheten och det låga tempot till trots. Klarinettsolist. Trumpetsolist. En gnutta storbands-blues i den här episoden. Mer trött och bakis än sorgsen eller smärtfylld. Kulminerar och mattas av med violinsolist, harpsolist. Pianosolist direkt från jazzklubben. Orkestern antyder valsaktiga tongångar, utvecklas inte. Lite klaustrofobisk stämning, återhållen spänning. Aktivare stämmor i starkare nyanser. Slagverket betydligt mer aktivt, men subtilt. Övergår direkt i

fjärde avsnittet, som inleds i distinkt maskinrytm, kraftfullt orkestrerat i måttligt tempo. Skrattsalva från blåsarna? Alla avsnitten har förberetts ungefär halvminuten innan Chandos-cd’n byter spår, men spårbytena inträder när de är ”fullt utvecklade”. Kulminerar i tumultuarisk orkester. Valsantydningarna återkommer i stråkarna, medan blåset och slagverket vill något annat. Här tänjs perceptionens gränser! Jag sitter som ett frågetecken, ler brett och saligt, undrande: What’s happening? Tumultuariskt i ljusa stämmor. Blåsarforte i högre tempo. Mattas av och mörknar. Crescenderar åter. Kulminerar, mattas av en aning och möter den sjungande stråkvalsen. Åter psykotiskt. Blåsardominerat. Pizzicaton och slagverk rappar. Pukor crescenderar. Kulminerar rejält och tystnar. Stråkvalsen återupptas, men nu laddad med sorg och smärta. Rappande pizzicaton. Djupt morrande brass. Tremolon crescenderar och tystnar. Stråkvalsen fortsätter. Glissando. Pizzicatorapp. Glissando. Tremolerande violiner. Crescendo kulminerar måttligt med blåsare. Stråkvalsen dominerar fortfarande. Violinsolist. Lågmält mullrande brass. Lugnt tempo. Klockslag. Blåsare. Crescenderande violiner. Trumma och kraftfullt, skarpt brass. Forte. Raska pizzicaton, slagverk. Tempot höjs. Solistiskt piano, aktivare slagverk, vilda violiner. Glittrande slagverk tar över. Pukslag. Crescendo till tumultuariskt orkesterforte med solistinpass. Brass och slagverk dominerar, men stråkvalsen finns också med. Crescendo. Kulminerar och tunnas ut i solistiska stämmor: piano, glittrande slagverk, flöjter. Det glittrande slagverket avslutar långdraget diminuerande.

Veckans verk-text nr 176, avslutad 19 april 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Franco DONATONI, 1927-2000, Italien:

Spice (Ronda nr 2)

för klarinett, violin, cello, piano, k1990, 10 minuter
Ex Novo Ensemble, konsertupptagning via BBC

Franco Donatoni är den senaste i den illustra raden av mina favorittonsättare. Än befinner sig min kännedom om hans musik på nybörjarstadiet, men jag avser att utforska den djupare över de kommande åren. En verkförteckning och några länkar återfinns på http://en.wikipedia.org/wiki/Franco_Donatoni. Spice vidareutvecklar delar från Donatonis pianokvartett Ronda från 1984. Stycket uruppfördes i London 19 februari 1991 av Quorom-kvartetten. Partituret omhändertas av Ricordi. Någon skivinspelning känner jag inte till. Stycket är ensatsigt. Som synes är besättningen samma som i Olivier Messiaens Kvartett vid tidens ände, varför de tu utgör utmärkta, men musikaliskt kontrasterande, följeslagare på konserter.

Stycket inleds med rask berg- och dalbanemelodik i mjukt mellanregister. Ensemblen uppträder som ett kollektiv utan några mer markant utstickande individer. Småningom börjar mer individualistiska ansatser dock märkas. Ett nytt tema tar vid: studsar fram med fin spänst. Livsbejakande musik. Pianisten tar kommandot. Får samfällt svar av övriga ensemblen. Kort generalpaus. Hela kvartetten klättrar upp i diskanten och fröjdar sig åt det de finner där. Bromsar in och tystnar kort. Klarinetten går loss solistiskt i sitt högre register med akrobatik i den högre skolan. Övriga ensemblen understöder utan att förfalla till underdånig servilitet. Lång, hög klarinetton avrundar avsnittet. Cellostämman blir mer prominent med skrovliga injektioner mot övriga ensemblens högtflygande toner. Unison ensemble med distinkta sforzandopulser omgivna av pauser. Stycket rör sig hela tiden framåt, om än i olika taktarter och tempon. Kort generalpaus. Skiftar rytm. Bluddrigt diffust till uttrycket, uppfordrande angeläget till uppsåtet. Tunnas ut i kortandat fragmentariska utsagor. Harmoniken är inte speciellt dissonant utan bör kunna accepteras också av traditionalister. Rytmiken torde de rigidaste däremot ha svårare att uppskatta, är överlag smått spastisk, ser till att hålla ens intresse vid liv. Klarinetten kliver en aning framom sina olycksbröder. Diffust sökande i blott halvt artikulerade läten. Pianisten återför musiken till klarhetens domäner, men får inte med sig någon annan. Kort generalpaus. Åter diffust halvartikulerat i ensemblen. Flera instrument klättrar upp i diskanten. Långa toner. Stycket avslutas med ett par distinktare krumelurer.

Av Franco Donatoni rekommenderas tills vidare framförallt Spice (Ronda nr 2) för klarinett, violin, cello, piano (1990) och Esa - In Cauda V (2000) för orkester.

Veckans verk-text nr 254, avslutad 3 juli 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Pierre Boulez, född 1925, Frankrike

Anthèmes I

för violin, k1991, 9 minuter
Jeanne-Marie Conquer

Anthèmes I beställdes av Internationella Yehudi Menuhin-tävlingen i Paris. Stycket uruppfördes av Irvine Arditti 18 november 1991 i Wien. Det är dedicerat till Alfred Schlee, vars förlag (Universal Edition) har publicerat noterna. Anthèmes II från 1997 för violin & live-elektronik är en utvidgad version av det här stycket. På http://www.andante.com/profiles/boulez/music.cfm finns både här aktuella inspelning av Anthèmes I och en större text om stycket.

Inleds med blixtrande snabba tonkaskader. Fortsätter med någon takts staccatospel. Stillnar till längre toner där ruscher ibland blixtrar förbi. Allt som oftast fastnar violinen och drillar på någon ton. Tystnar med halvkvävd ton. Rytmiskt livliga pizzicaton i raskt tempo. Tystnar. Arcospel med hest grusig klang i långsamt tempo. Distinkt ren klang i högt läge. Dubbelgrepp. Stillnar med halvkvävda långa toner. Återstartar med rent klingande violin. Dramatiskt attackerande frasinledningar. Tystnar till den hest grusiga klangen. Distinkt ren klang i raskt tempo. Mycket drillande kring en ton. Hest grusigt. Rentonigt. Staccatosprinter växlar med rent klingande violinsång. Pizzicaton för stycket vidare. Härlig liten melodifras i pizzicaton som tycks uttrycka storögd förvåning över ”sakernas tillstånd”. Pizzicaton och blixtrande arcon växlar. Någon takt närmar sig folkmusik i arcospel. Stycket känns inte alls speciellt modernistiskt. Bland historiska modeller tycks det mig mer ansluta till Paganinis capricer än Bachs sonater och partitor. Tystnar kort. Dubbelgrepp. Stillnar i långa toner. Avslutas med halvkvävt pizzicato.

Av Boulez musik rekommenderas tills vidare främst Éclat/Multiples (1964-70) för kammarorkester, Répons (1980-4), för piano, piano/synt, harpa, cimbalom, vibrafon, xylofon/glockenspiel, kammarorkester & live-elektronik, Dialogue de l'ombre double (1982-5) för klarinett & tape samt Anthèmes I (1991) för soloviolin.

Veckans verk-text nr 207, avslutad 10 november 2005. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

György LIGETI, 1923-2006, Ungern, Österrike:

Violinkonsert

k1990-2, 28 minuter
för violinsolist och orkester med 2 flöjt, oboe, 2 klarinett, fagott, 2 horn, trumpet, tenortrombon, 2 slagverkare, 5 violin, 3 viola, 2 cello, kontrabas samt 3 oidentifierade stämmor
Saschko Gawriloff, Ensemble InterContemporain, Pierre Boulez, DG 1993

Ursprungligen presenterades konserten 1990 i en tresatsersversion, men sedan beslöt Ligeti att helt stryka första satsen och addera tre nya. Numera är satserna alltså fem; Praeludium: Vivacissimo luminoso - attacca, Aria - Hoquetus - Choral: Andante con moto - attacca, Intermezzo: Presto fluido, Passacaglia: Lento intenso och Apassionato: Agitato molto. Orkestern är som synes av den mer begränsade numerären, men en egenhet som inte framgår av min förenklade sammanställning ovan är att blåsarna alternerar på occarina, vilket bitvis har stor inverkan på själva klangen. Dessutom är två av orkesterstråkarna omstämda. Konserten uruppfördes i sin femsatsersversion 8 oktober 1992 i Köln av Saschko Gawriloff, Ensemble Modern och Peter Eötvös. Ligetis musik publiceras av Schott som har mer att berätta om den på http://www.gyoergy-ligeti.de/biographie/index.html. Wikipedia kanske snart har mer att erbjuda på http://en.wikipedia.org/wiki/Violin_Concerto_(Ligeti).

Violinsolisten inleder försiktigt prövande. Diffusa klanger stiger upp ur orkestern. Harmoniken är väl bortom den ordinära stämningens räjonger men alls inte fientligt frånstötande. Också rytmerna är lite avigt knökiga. Solisten spelar mest i staccato. Musiken tätnar och crescenderar långdraget. Rytmiken blir mer prononcerad. Tempohöjning till raskt dansande med solisten i främre ledet. Orkestern följer delvis andra danssteg, så resultatet blir härligt anarkistiskt. Kontrabasstämman står för en av de mer framträdande pulserna. Musiken blir mer diffus och tunnas ut. Brassfanfarer av sällspord mildhet. Musiken bromsar in. Solisten funderar en stund och börjar så fantisera fritt på sitt instrument. Spasmodiska rytmer sätter in i låga stämmor. Solisten sprintar iväg som en kalv på grönbete. Musiken tunnas åter ut. Satsen avslutas bortdöende i slagverket.

Andrasatsen inleds stillsamt av soloviolin med fylligt mustig ton: ack, den som ändå vore en viola! Melodin som stäms upp har en särpräglad äkthet som vore det en folksång av det sorgligare slaget. En enda orkesterstämma kompletterar milt med neutral klang som gör dess identitet svårbestämd. Det kan mycket väl vara en cello. Ett horn ansluter med solistisk pondus. Violinen återupptar sin sorgmodiga sång. Ackompanjemanget har växt i numerär närmast omärkligt, men är fortfarande nog så finkänsligt. Valthornen börjar tänja harmoniken som blir helt sjövilt bångstyrig när occarinorna så småningom ansluter. Violinsolisten tar upp några dansmelodier, skakar av sig alla hinsidestankar och sjunger ut sin glädje över livets alla mirakler. Orkestern stämmer in i det högre tempot. Ligeti erbjuder oss här sannerligen en modernt polyfon fröjd för öronen! Han hann prova på de flesta dagsländeföreteelser efterkrigsmodernismen frambragte, men glömde inte bort musikens elementa. Kanske just den här konserten är det främsta exemplet på syntesen mellan ungdomsårens påtvingade socialrealism och mannaårens nog så förväntade avantgardism. En piccoloflöjt visar stolt fram sina företräden. Musiken bromsar in. Solisten tar tag i sitt saktmodiga folkmelos igen, nu med viss skrovlighet. Valthornen viker sig inte: harmonikens lagar ska tänjas! Solisten håller fast vid sin stämma som en ståndaktig tennsoldat. Occarinorna sätter åter in den sjövilda harmoniken mens solisten snubblar fram i staccaton. Musiken tunnas ut i enstaka träblåsare med mer traditionell harmonik. Violinen återvänder med sitt sorgmodiga folkmelos i lågt register. Är det en cello som ansluter för duett? Horn kliver fram i solistroll, också den med folkligt äkta melos. Satsen avslutas stillnande, harmoniskt väl samlad av mindre ensemble. Jo, det går fortfarande att göra stimulerande musik i långsamt tempo! Allt som fordras är mästarens handlag och fantasi.

Tredje satsen inleds av violinsolist och blandad ensemble i mezzoforte. Tempot är måttligt, presto-benämningen till trots. Fluido-preciseringen är bestämmande. Valthornen vill vara med här också! De krav som ställs på dem som hanterar de stämmorna torde vara avsevärda. Jag tillhör inte valthornets närmare vänkrets utan finner dess klang väl rund och diffus, men jag vet att Ligeti uppskattade det stort, inte minst på grund av dess harmoniska möjligheter. Ytterligare bevis härpå finns i hans Horntrio (1982) och Hamburgkonsert (1998-9/2001). Musiken tätnar. Crescenderar. Violinsolistens sång är fokuserad till pur väsentligheter. Virvlande rörelser i träblåset. Orkestern crescenderar. Satsen avslutas med skälvande cymbaler i fortissimo.

Fjärde satsen sätter in med milda klanger i långsamt tempo. Violinen smyger in på en hög, låååång ton. Ackompanjemanget inskränker sig till en handfull instrument levererande långa toner i neutral klang och försynt nyans. Solisten tystnar helt en stund. Ack, så stillsamt! Ja, nu är jag lugn och mottaglig: let the show begin! Solisten fortsätter sin långtonade, höga sång. Harmoniken tänjs en aning av träblåsarna. Det är närmast en uppenbarelse när solisten byter ton. Ytterligt långdraget crescenderande. Några skrovliga injektioner från fräna orkesterstråkar. Också violinsolisten tar upp fränare tonfall. Fortissimorytmer från blåsare och slagverk. Solisten talar sant till oss. Crescendo och några raskare takter. Fortissimovrål från blåset. Skrovligt stråk och solistinsats. Intensiteten stegras. Nya stråkinjektioner av det härligt småskrovliga slaget. Solisten levererar här sin stämma som vore det en tyngande börda, utan tvivel avsiktligt så. Överlag är det värt att notera hur lite flum solostämman innehåller, hur välverserat ändamålsenlig den är. Dramatiserande pukvirvel och trumpetton följs av satsens avslutning i hyperraskt rattlande xylofon.

Finalen inleds i diffusa klanger som snart klarnas av träblåsarentré. Violinsolisten inträder med raska fraser skrovligt levererade. Harmoniken är klart annorlunda, inte heller här fientligt frånstötande, men definitivt bortom schlagereländets konventioner. Crescenderar. Spasmodiska rytmer tas upp i basstämmorna. Ett enda überdistinkt slagverkssnäpp varpå alla krafter går loss i rytmiskt polyfont partajande. Ja, stora trumman vill också vara med! Violinsolisten tar upp några jordigt folkliga dansfraser. Är det den här musiken de tjockhultska SEKTeristerna stuffar loss till? Dramatiska brassinsatser. Svaras av primalskrovlig stråkinsats. Slagverket är också involverat. Violinsolisten kontrar med smeksamt skira toner. Orkestern aktiverar sig som för nytt partajande. Violinsolisten rycker dock till sig initiativet och går loss i den stora solokadens Gawriloff utvecklade på basis av material ur konsertens ursprungliga inledningssats. Ja, här förekommer dubbelgrepp, tvära tempovariationer, introspektivt grubbel, extrovert skrävel, vitt varierande tonbildning, språng mellan olika register, kort sagt det mesta som fordras av en modern violinsolist. Orkestern brakar in kort. Konserten avslutas ytterst annorlunda. Häromveckan förutspådde jag att Kaija Saariahos violinkonsert, Graal Théâtre, hade större chans att äntra standardrepertoaren än Ligetis. Jag hoppas dock att det kommer att finnas plats för båda, inte minst med tanke på att de fordrar så olika orkesternumerärer. Den radikalaste av de tu är nog ändå Ligetis!

Av Ligeti rekommenderas framförallt 6 bagateller (1953) för träblåskvintett, Stråkkvartett nr 1 (Métamorphoses nocturnes från 1953-4), Ramifications (1968-9) för stråkorkester, Orgelstudie nr 2 (Coulée från 1969), Pianokonserten från 1985-8 och Violinkonserten från 1990-2.

Veckans verk-text nr 234, avslutad 21 mars 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Colin Matthews, född 1946, England:

Broken Symmetry

för orkester , k1991-2, 21 minuter
orkester med 3 flöjt, 3 oboe, 4 klarinett, 3 fagott, 6 horn, 4 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, 4 slagverk, piano, harpa, 26 violin, 10 viola, 10 cello, 8 kontrabas
London Sinfonietta, Oliver Knussen, Decca 1994

Verket beställdes av BBC och uruppfördes 5 mars 1992 i Barbican Hall, London av BBC SO och Oliver Knussen. Broken Symmetry kom senare även att utgöra tredje satsen i Renewal, ett verk färdigställt 1996 också involverande kör som jag tyvätt inte haft tillfälle att höra. Broken Symmetry delas på skivan in i 14 spår, spelade utan paus. Satsernas benämningar rör tempo och satsdelstyp och skulle här se parodiskt pedantisk ut om jag hemföll åt ett återgivande. Den nyfikne kan alltid googla fram dem! Faber Music tillhandahåller både studiepartitur och en presentation (se http://www.fabermusic.com/serverside/works/Details.asp?ID=800)

Stycket inleds modest pulserande i slagverk och diffusa instrument. Plötsligt brakar stora trummor och djupt brass in i fortissimo. Klingar ut innan nya attacker sätter in. Glesnar, men fortsätter pulsera, nu i pizzicaton och ljust slagverk. Virvlande stråkrörelser. Fortissimoattack från full orkester. Mal på en stund. Glesnar och diminuerar med tickande pizzicaton. Mäktiga men modesta brasstoner tar emot i djupen. Kvicka rörelser i stråket aktiverar musiken igen. Rörelserna är snabba, men utvecklingen långsam! Crescenderar i full orkester. Biter sig fast i aktivistiskt fortissimo. Rytmer begynner framträda mer pregnant ur djupen. Musiken ljusnar och lättar markant som när solen blir synlig efter att ha dolts av mörka moln. Tunnas ut ytterligare. Flinka violiner. Crescenderar till groteska fortissimopulser. Ljusa slagverksrytmer. Djup brassmelodi traskar på raskt, men mer ironiskt överseende än maktfullkomligt upptuktande. Musiken hålls närmast konstant i bortåt minuten. Crescenderar i full orkester. Groteskt stuffande, mäktiga rytmer i de djupa stämmorna. Glesnar kort innan slagverket sätter färg på anrättningen dock utan att bli helt dominerande. Diminuerar en aning, och två. Stråksång blir hörbar. Crescenderar igen med brass och slagverk. Tunnas ut och diminuerar tvärt till vilset sökande musik. Den som icke söker skola förvisso icke heller finna, men måste sökandet dokumenteras så rasande noggrant och presenteras för offentligt beskådande? Kraftiga pukslag kallar till ordning. Tystnar kort innan nytt fortissimo växer fram. Stråkarna kliver fram koriskt med expressiv ton. Mäktiga pukor dundrar igen. Musiken samlar sig gradvis och begynner stuffa så smått. Crescenderar. Kanske händer det inte så mycket i det här avsnittet heller, men det har i alla fall en tydlig riktning. Tunga trummor och mäktigt, djupt brass sätter in och etablerar en häxkittel av rent petterssonskt djup och syra, men med starkare kulörer. En stigande skalrörelse i djupt brass tycker jag mig känna igen rakt av från en av Allan Petterssons symfonier, kanske nian. Hypersnabba brassfanfarer. Tempot höjs för vilt lössläppt dansgrotesk. Den man som förmår hålla sin lem erigerad under den här dansen torde få glädja sig åt den däringa godingens omsorger! Risken är väl bara att hon skräms på flykten. Om inte av musiken så av den erigerade mannens uppskattning av den… Undrar du om brasset i Din orkester är något vidare? Be dem framföra det här verket! Och med det menar jag ingalunda att stycket blott skulle vara en uppblåst brassetyd. Men utmanas görs brasset sannerligen! Brass och slagverk ställer till vilt partajande. De lössläppta krafterna närmar sig Våroffer-dimensioner utan att på minsta vis referera vare sig till det verket eller dess ultrareaktionära ämne. Så, har vi några godingar kvar? Musiken glesnar en gnutta och sackar in. Nyansen håller sig kring fortissimo så någon direkt vila erbjuds vi ingalunda. Här och var genom verket förekommer tonvändningar jag associerar till jazzen. De är dock så väl raffinerade att de inte stör verkets definitiva hemmahörighet inom konstmusik-fältet. Musiken tätnar igen. Prominent brass och mäktiga pukor. Djup stråksång i måttligt tempo. Tunga pukor brakar in. Uff, nu börjar till och med en dramajunkie som undertecknad vackla under trycket. Det här var en resa som frestar också gamla rocktrossar. Hur månde då veka popsnören reagera? Är de mer formbara eller brister de? Uppsöker de ens sådana här miljöer? Minimalistiska pulser stiger upp ur slagverket. Kontrapunkteras av brassfanfarer i ett möte mellan österland och västerland. Maktfullkomliga pukor dundrar in krossande allt motstånd. Brasset gör ännu en attack. Pukorna likaså. För säkerhets skull! Verket avslutas diminuerande in i tystnaden. Oh, come ye heavy sleep!

Av Colin Matthews rekommenderas tills vidare främst Suns Dance (1984-5) för decett och Broken Symmetry (1991-2) för orkester.

Veckans verk-text nr 238, avslutad 10 maj 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Magnus LINDBERG, född 1958, Finland:

Corrente II

för orkester, k1991-2, 20 minuter
3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, pukor, slagverk, harpa, piano & stråkorkester
BBC SO, Marty Brabbins, konsertupptagning

Corrente II är en både i duration och instrumentation utvidgad version av Corrente I (k1991-2 för 16 instrument och en durata kring 12 minuter). Stycket uruppfördes av BBC SO och Andrew Davis i London 27 november 1992. Partituret hanteras av Chester Novello. En skivinspelning existerar på Ondine med Finska Radions SO & Jukka-Pekka Saraste, men den har jag tyvärr inte haft tillgång till. Titeln är italiensk och syftar på barockdansen som kanske vanligen stavas Courante. Kammarversionen har markant högre tempo, består av samma huvudavsnitt som här aktuella orkesterversion, men är i mitt tycke ett avsevärt mindre intagande verk.

Corrente II inleds med pulser av djupt mullrande lågmäldhet vilket skapar en ödslig, skrämmande atmosfär. Rörelser startar i de djupa stämmorna. Mellanregistret skymtar en stund. Långsam, mäktig musik. Ljusa blåsare och violiner ansluter och intar pronto en dominerande roll, något som snart möter motstånd från djupen. Några pukdunkningar återställer ordningen. Quasiminimalistiska rytmer driver på i bakgrunden, i förstone från slagverket, men snart också från blåsare och stråkar. Mellanregistret blir dominant, varigenom stämningen ljusnar, man andas lättare. Tempot stegrar. Klangblandningarna förändras hela tiden. Lindberg får till en förträfflig förening mellan pådrivande rytmer och skiftande klangfärger, där summan blir större än de ingående delarna. Mörknar och dramatiseras. Stillnar och sackar in. Några melodiska vändningar känns riktigt urtida: är det här Henry Purcell citeras? Vår tids tongångar återtar snart kommandot. Tempot ökar ånyo. De quasiminimalistiska rytmerna återkommer, nu instrumenterade mestadels i ljusa stämmor. Angelägen, intresseväckande och fräsch musik. Min stora uppskattning av stycket grundar sig nog främst på dels att dess avsnitt är väl sammansatta och speglar olika sidor av livet och dels att stycket som helhet har riktning och tar sig framåt via såväl rörelser som betagande klangskiftningar. Stråksång med rytmisk spänst. Stycket är väldigt orkestralt i så måtto att bara få solistiska partier förekommer. Orkestern som kollektiv har huvudrollen. Vad den musikaliska substansen anbelangar skulle stycket mycket väl leva upp till en symfonisk benämning. Klangerna djupnar. Violinerna inför ljusare stråk. Djupa stråktremolon och pukslag. Violinsång och brassmelodier i överledande avsnitt. Långt, stillnande stråkackord. Harpsolist välkomnar oss in i styckets långsammare avsnitt. Rofyllt leksamt. Stycket är överlag behärskat välbalanserat utan extrema uttryck eller positioner. Emellanåt störs jag därav, ofta är det vilsamt skönt och brackigt bejakande. Något att unna sig efter utståndna mödor! F-n ta dem som vältrar sig i slik lyx utan att måsta kämpa för sin existens! Fulltonigt stråk i mellanregistret. Mjukt brass för stycket vidare. Långdraget crescendo. Diminuerar och släpper fram pianosolist med modernistisk utsaga. Svaras av pukdunkningar. Djupt brass morrar dovt. Åter fulltonigt stråk. Mättade klanger. Crescendo där ångestlarmande ringsignaler framskymtar. Pianosolisten har mer att anföra. Svaras nu av harmoniskt anspända träblåsare. För ovanlighetens skull ett riktigt stimulerande långsamt avsnitt som vare sig går i stå eller blir anemiskt suktande. Crescendo med skälvande cymbal. Blåsarna sprintar åstad tjattrande, därmed ömsande musikens skinn till det scherzoida. Lekfullt i raskt tempo. Sån här musik (lätt, ljus och rask) får mig att må prima! Åtminstone när den utgör en del av en komposition som också rymmer tyngre avsnitt. Man bör dock framför allt världsligt beakta etiken! Klangprakten ingår åter en skön förening med en musikaliskt meningsfull substans. Lindberg har något att säga och han säger det överdådigt välformulerat. Man kan inte kalla honom nyskapare, men han når i sina bästa stycken fram till en fin syntes mellan traditionens och nutidens tekniker. Kaleidoskopiskt skiftande klangfärger med rytmisk spänst. Skymtar inte några vändningar från Stravinskijs Eldfågel (1910)? Klangerna tjocknar när djupt brass ansluter. Crescendo i full orkester. Kulminerar med långt ackord varpå en enkel rytm växer fram i slagverket. Minimalistrytmen tar kommandot, blir dominerande men tack och lov inte allenarådande. Själva rytmen torde vara odrägligt idiotisk satt i piano eller slagverk. Klangskiftningarna mildrar idiotin. Brassfanfarer sätter stopp för det väl stelbenta stuffandet. Att vilja men icke kunna! Musiken bromsar in med mäktigt brass. Gongslag dallrar imposant. Dags att gå till vila! Några emfatiska brassackord avslutar stycket nog så dissonant. Arbetet fortskrider!

Av Magnus Lindberg rekommenderas framförallt Ritratto (1979-83) för kammarorkester, Corrente II (1992) för orkester, Zungenstimmen (1993-4) för blåsorkester, Arena (1994-5) för orkester eller Arena II (1996) för kammarorkester, Feria (1997) för orkester samt Klarinettkonserten från 2001-2.

Veckans verk-text nr 249, avslutad 4 april 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Pierre BOULEZ, född 1925, Frankrike:

...explosante-fixe...

för 3 flöjt, kammarorkester, elektronik, k1991-3, 37 minuter
för MIDI-flöjt, 2 tvärflöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 2 trombon, tuba, 3 violin, 2 viola, 2 cello, kontrabas och elektronik
Sophie Cherrier, Emmanuelle Orphèle, Pierre-André Valade, Ensemble InterContemporain, Pierre Boulez, DG 1994

...explosante-fixe... begynte sin existens 1971 som en hyllningsskiss ägnad Igor Stravinskijs minne. Partituret bestod av sju skisser för valfri besättning, en kallad Originel och sex betitlade Transitoire. 1972 producerade Boulez en version för flöjt, klarinett och trumpet. 1973 kom en version för oktett & elektronik som framfördes ett par gånger (innan datorn bröt samman av kraven den ställdes inför). 1985 såg det som kom att bli finalen till ...explosante-fixe... dagens ljus i form av Mémoriale (…explosante-fixe… originel) för flöjt och oktett. Året därpå, 1986, kom ett stycke för vibrafon och elektronik. Exakt vilka av de sju ursprungliga skisserna som elaborerats i de olika versionerna vet jag inte. Här aktuella version har dock fem satser; Transitoire VII, Interstitiel 1, Transitoire V, Interstitiel 2 samt Originel. Satserna spelas utan paus, attacca. Interstitiel-satserna är helelektroniska. Annars används elektroniken bara för flöjterna. Stycket uruppfördes i sin helhet 24 januari 1994 på Théâtre du Châtelet i Paris med Pierre-André Valade, Sophie Cherrier, Emmanuelle Ophèle, Ensemble Intercontemporain och David Robertson.

Flöjterna inleder frimodigt muttrande. Kammarorkestern sprintar in med typiskt Boulez-organiserat delirium. Nu ljuder flöjterna med all den distinktion de är mäktiga. Alla resurser går loss i gränslöst partajande. Nej, småborgerligt väluppfostrad artighet har ingen plats här. Undervattensaktiga, men ändå sjösjuka klanger. Enormt penetrerande flöjtklanger tvingar fram tillnyktrande. Alkoholorsakat delirium kureras effektivare med gängse vispop. Orkestern driver på med vildsint elegans. Elektroniska klanger från en annan värld än vår vanliga. Tunnas ut i akustiska instrument. Ack, så mjukt och kärleksfullt - men ändå helt modernt. Vilken kvinna önskar inte närkontakt med den man som förorsakat sådana ljudsensationer? Men ack, gubbstrutten är annorledes gängad… Korta perkussiva läten: från elektroniskt förvrängda flöjter? Ensemblen rycker åt sig initiativet och tar oss med på en resa till några intressantare kvarter. Vad skådar mitt norra öga? Inte en enaste akademiker, räknenisse eller byråkrat i sikte! Härligt att vistas bland arbetande människor. Sjösjuka flöjter. Musiken aktiverar sig kort innan den åter blir letargiskt trånande. Frukta inte att letargin ska vara vegeterande, den visar sig också vara produktivt världsutforskande. Det är bara det att dess metod är annorlunda. Den går den inre i stället för yttre vägen. Flöjterna blir rent ystra, rusar åstad glädjefnattigt en stund inte olikt en viss fyraåring i bekantskapskretsen. Stillnar markant, men notera hur laddad stagnationen ändå är. Stillsamt skälvande, gradvis förvandling. Revolutionen har förvisso sin tid - men mest ägnar vi oss ju ändå åt evolution. På vad ruvar musiken? Vilket monstrum månne framfödas härur? Stycket aktiverar sig igen. I synnerhet några förmodligen elektroniskt genererade riff pekar rent av mot de chica dansgolven. Betänk att dåtidens ungdom fick hålla till godo med Manchestergrooves! LOL! De yttre åthävorna stillnar, musiken söker sig inåt medelst mystiskt förvrängda klanger formerande djärv harmonik. Lyss till flöjternas sång! Om jag förstår saken rätt så härrör många av de mysteriösa ljuden från MIDI-flöjten, vars klangrepertoar väl bara begränsas av ljudbankerna och vad anblåst luft kan styra. Här skulle Björk och andra popexperimentatörer kunna hitta hela cd-skivor av intressant material att popularisera. Tätnar och crescenderar måttligt. Diminuerar och skiftar till aningen aktivare, mer utåtriktade tongångar. Seså raring, ska vi inte bygga oss en behagligare värld? Crescendo - diminuendo. Kan en sådan då vara möjlig betänkande människans natur? Stundtals rent dialogiska växlingar! Electrodansen glimrar till igen: så kommer vi aldrig få uppleva svenska orkestrar stuffa loss. De vilar djupt försjunkna i Brahmsgegga i väntan på pensionsdagen. Stackars satar, vilket öde! Stillnar kort. Dags att åter visa framfötterna på dansgolvet. Och jag talar nu inte om sedvanlig på stället marsch-dans utan rytmiska rörelser involverande dansarens alla kapaciteter med syfte att imponera på det motsatta könet för framtida könsligt umgänge. Stillnar kort. Arbetar sig tillbaks till deliriumet. Bromsar in till nästan stillastående. Nu sätts alla resurser in: flöjter, ensemble och electrodans. Släng er i väggen Stamgäster och Sällskapsdansare: här har ni intet att hämta! Utmattat andfådda flöjtinsatser - men The Show Must Go On! Av idrottare tror jag denna musik mest kunde hjälpa dem som behöver en allsidig, fysisk såväl som mental träning. Carro är väl praktexemplet. Flöjternas lekfullhet erinrar rent av om hennes showmanship för några år sedan. Har hon inte gummat till sig de allra senaste åren, blivit ett proffs som inte längre har kul, en sponsorbroiler utan egen vilja? Bromsar in som ett gammalt ånglok. Transitoire VII avrundas adekvat av stråkfigur.
Interstitiel 1 glider in med metalliska klanger, men inte korta, hårda utan ekobemängt uttänjda, liksom ihåligt klingande. Långsamt tempo. Även flöjtartade ljud förekommer i det minutkorta mellanspelet.
Transitoire V inleds rent romantiskt av drömsk flöjt: är det Debussys faun som är ute på ny nymfjakt? Ha! Nu brakar kammarorkestern in med nytt välorganiserat delirium. Om du trodde att vi stod inför en nöjestripp, så bedrog du dig, din slemma bracka! Stillnar. Flöjterna sätter an ett långsammare tempo. Harmoniken går väl utöver topplisteschablonerna. De elektroniska klangerna från Interstitiel 1 gör ett återbesök. Violinerna kliver fram med rent melodiska utsagor. Är det inte en ren kamp vi bevittnar mellan den akustiska ensemblen och de elektroniska klangerna? Så, vilken sida står du på? Eller har du eleverat dig över vardagsbataljerna för att på välkänt konnässörmanér roa dig med att blott betrakta s-p-e-l-e-t? Visst är det fascinerande? Också ur den kråkvinkeln… Flöjterna lierar sig med elektroniken. Tempot är måttligt, de melodiska rörelserna liksom sega, men musiken känns ändå lätt och behagfull genom de ljusa klangernas dominans. Boulez visar upp sin melodiska ådra. Electrodansen stuffar till det hela nu och då. Elaboreras inte segheten väl länge? Går det inte liksom runt i cirkel? Fortspinns melodiken alls? Stycket skulle nog ha vunnit på om Boulez klippt bort en eller två minuter här. Violinerna spelar fortfarande en framträdande roll, stundtals nästan i nivå med flöjtsolisternas. Fler stämmor involveras. Trodde du att Boulez skulle låta dig nanna kudde i evighet? Musiken närmar sig ren frenesi. Om vardagslunken är allt du mäktar med, så är den här musiken definitivt inte för dig! Notera hur upprördheten för musiken in i ett nytt skede, den är produktivt motiverad, inte utagerande terapeutisk. Elektroniska klanger kliver fram. En berg och dalbane-melodik utkristallerar sig. Osedvanligt entydig musik för att vara Boulez. Enkla sanningar behöver förvisso bara wannabees komplicera! Barnsligt enkelt och lekfullt pling-plong. Notera dock hur dess orkestreringen varieras. Tunnas ut och bromsar in. Nog med entydighetens vila! Nu öser Boulez på friskt och frimodigt, intensivt som självaste Xenakis, men med allt sitt eget raffinemang i orkestreringen. Nu förstår alla varför hans mindre begåvade kollegor hatar honom så helhjärtat intensivt! Ping pong-panoreringar mellan kanalerna. Inte ens en förstärkt KammarensembleN skulle gå iland adekvat med den här musiken. Stillnar tvärt. Långa och mjuka, men i stark nyans levererade flöjttoner. Ja, det skälvs. Tonerna emanerar ur mänskliga lungor. De är inte maskinellt producerade. Orkestern är underordnad om än inte blott ackompanjerande. Pregnant stasis. Tystnar kort och byter riktning. Piggnar till och ser sig nyfiket omkring. Lekfull flöjt. Segern är vunnen: låtom oss njuta dess sötma och frihet. Ett kort ögonblick! Violinerna tar plats igen. Musiken tätnar ånyo, ty vad sker med det salt som mister sin sälta? Tempot höjs av envetet påstridig ensemble som förvisso inte väntar på första pensionsutbetalningen! Aktiva trumpeter. Tunnas ut med prominenta solister. Electroklangerna kommer in kort och tillför ytterligare en aspekt. Efter närmare bekantskap med den här musiken så förändras ens perspektiv obönhörligt. Så verkar Konst. Den ställer krav på och utvecklar dem som kommer inom dess påverkanssfär, inte blott jamsar med som Underhållning. För egen del ledde bekantskapen till att jag avslutade ett engagemang där villkoren var ovärdiga. Bromsar in och tystnar.
Interstitiel 2 glider in med fylliga undervattensklanger. Modest tempo. Sega rörelser. Crescenderar överväldigande. Diminuerar till nästan intet.
Originel-finalen smyger in med flöjtsolisterna i främsta ledet. Orkestern spelar en ytterst undanskymd roll. Musiken tystnar nästan helt. Nya flöjtinsatser, milt beledsagade. Tystnar igen. Nya flöjtinsatser. Ja, de har saker av vikt att anföra, pratar inte blott för att de är betalda för det och utrymmet finns till hands. Aningen aktivare ensemble. Harmoniken är mer gängse i Originel-satsen än i de andra. Flöjtsolisterna är fortfarande pigga och nyfikna, men får inte med sig orkestern på några äventyr värda att orera om. Jag vet inte hur Boulez har genererat melodiken, men den tycks mig definitivt musikaliskt motiverad, inte matematiskt konstruerad. Nåja, kanske är det bara jag som försöker skapa mening! Originel-satsens musik tilltalar mig förvisso inte omgående, men den vinner för vart förnyat åhörande. Något har den. Kan detta något vara charm? Musiken känns liksom en lovsång efter befrielse från tyngande omständigheter, utståndna strider och mödosamt arbete. Hilding Rosenberg konstruerade några av sina verk på liknande sätt, med en hymnisk sats som final. Är det egentligen inte mer moget än att ha en entusiasmerande klang- och jubelfinal? Flöjt med klassiskt ren ton. Ja, i Sverige hade Boulez pensionerats strax innan han realiserade den här musiken. Vad återstår då annat än ärlig hänsynslöshet? Låååååång, diminuerande flöjtton avslutar verket.

Av Boulez rekommenderas framför allt Flöjtsonatin för flöjt & piano från 1946, Livre pour cordes (1948-9/1968) för stråkorkester, Domaines II för klarinett & kammarorkester från 1961-9, Éclat-Multiples för kammarorkester från 1964-70, Rituel: in memoriam Bruno Maderna för orkester från 1974-5, Notations I-IV för orkester från 1977-8, Dialogue de l'ombre double för klarinett & tape från 1982-5, Mémorial ...explosante-fixe... originel för flöjt & oktett från 1985, ...explosante-fixe... för 3 flöjt, orkester & elektronik från 1991-3, Incises för piano från 1994 och Anthèmes II för violin & elektronik från 1997.

Veckans verk-text nr 244, avslutad 31 juli 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Karlheinz STOCKHAUSEN, född 1928, Tyskland

Helikopter-Streichquartett

för 2 violin, viola, cello och helikopterljud, k1992-3, r1995, nr 69, 1 inspelning, 31 minuter
Arditti String Quartet, Auvidis Montaigne, i1996

Helikopterkvartetten utgör scen 3 i operan Mittwoch aus Licht, men har även publicerats som självständigt verk. Här aktuella inspelning gjordes under studioförhållanden med de fyra musikerna i vars ett rum, samordnade via clicktrack och med helikopterlätena pålagda efteråt. Vid konsertframföranden liksom i operan ska de dock spela från vars en helikopter som kretsar runt konsertlokalen. Mikrofoner tar upp ljuden från musikerna och helikoptrarna, vilka sedan mixas i konsertlokalen. Samtidigt sänds bilder av musikerna till stora TV-skärmar i konsertlokalen. Stycket uruppfördes av Ardittikvartetten i Amsterdam 26 juni 1995. Från det tillfället finns en film av förberedelserna och framförandet, som med fördel kunde förgylla en kväll i rutan. Efter uruppförandet adderade Stockhausen ytterligare 3 minuters musik till stycket. CD-utgåvan har bara ett spår, men består av fem sektioner: ignition of the turbines - entry of the instruments, first formulacycle, second formulacycle, third formulacycle och descent - silence at the end. En annan text om stycket finns på http://www.jimstonebraker.com/maconie-helikopter.html.

Motorerna sätter igång, börjar ljuda så smått. Motorerna accelererar i fart, stiger i styrka och ”tonhöjd”. Pulserande rotorljud. Efter knappt två minuter gör cellon entré med dramatiskt laddade toner. Violinerna och violan ansluter tänjande harmoniken. Musikernas inledning påminner om vissa Sonic Youth-öppningar! Kvartetten accelererar. Kvartettens accelerando fortfar vilket tillslut resulterar i tremolon. Helikoptrarna står för cirka 40 % av ljudet, kvartetten resterande 60 %. Första formelcykeln inleds efter drygt fem minuter. Musikerna närmast attackerar strängarna med sina stråkar. Kvartettens medlemmar börjar ropa ut tyska räkneord, emellanåt med svagsint diktion. Helikopterljuden skiftar mellan höger och vänster kanal, varieras i ”tonhöjd” och ljudstyrka. Dessutom varierar ljudet från de olika helikoptrarna. Aktivitetsnivån är sannerligen hög, men händer egentligen något? Andra formelcykeln börjar kring tiominutersstrecket. Kvartetten spelar mest tremolon och glissandi. Det är som om kvartetten försökte uppnå samma ljud som helikoptrarna. Kanske ska verket ses som en illustration av människors strävan att införliva egenskaper hos tekniken? Vilken funktion stycket har i operan har jag inget hittat om. Kvartettspelet mattas av en stund. Annars är dynamiken rätt jämntjock. Intensiteten tilltar igen med aktivare panoreringar av helikopterljuden och tätare kvartettspel. Musikernas räknande återkommer emellanåt, ofta teatralt gestaltat, alltid auf Deutsch. Tredje formelcykeln sätter in efter bortåt nitton minuter. När jag första gångerna lyssnade till den här musiken blev jag rent överväldigad, men det har svalnat betänkligt med vart åhörande. Jag är nu mer tveksam till styckets musikaliska förtjänster. Ryktbart har det varit alltsedan premiären, drabbas av det bör man, men jag tror knappast att det kommer att ha samma långtidsverkan som Beethovens Ödessymfoni eller Stravinskijs Våroffer. Sannolikt blir styckets renommé mer i nivå med Milhauds Stråkoktett (den som består av fjortonde och femtonde stråkkvartetterna spelade samtidigt). De 1995 tillkomponerade minutrarna infaller mellan 23e och 27e minuterna. Möjligen är kvartettsatsen där lite tätare med fler unisonon. Kvartettmedlemmarna förenas där också i styckets enda verbalt unisona tillkännagivande: ”vierzehn!” Flera fallande unisonon från kvartetten. Nedstigningen börjar efter knappt 27 minuter. Kvartett och helikoptrar ritarderar. Rotorerna sjunker i ”tonhöjd”. Rotorljuden och kvartetten bromsar in ytterligare. Cellon återkommer med inledningens dramatiska toner medan rotorljuden blir sega som deg. Diminuendo i högerkanalen. Tystnad är allt som återstår.

Av Karlheinz Stockhausen rekommenderas tills vidare främst Gruppen från 1955-7 för 3 orkestergrupper och Helikopter-Streichquartett från 1992-3 för stråkkvartett & helikopterljud.

Veckans verk-text nr 214, avslutad 8 februari 2006. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Anders Hultqvist, född 1955, Sverige:

Vinterträdgården

för stråkorkester, k1993, 12 minuter
Musica Vitae, Peter Csaba, Caprice

Vinterträdgården uruppfördes i Växjö 22 januari 1994 av Musica Vitae och Kazufumi Yamashita. Noterna finns tillgängliga på Svenska MIC, som också presenterar ett utdrag på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micpdf.nsf/All/61239f1.pdf/$file/61239f1.pdf. Mer om Anders Hultqvist finns på hans hemsida: http://www.andershultqvist.com/index.php?page=0. Han porträtteras också i Göran Bergendals bok 33 nya svenska komponister.

Frenetiska stråkar inleder det ensatsiga stycket i högt tempo. Skrovligt och dissonant. Violinerna tar över en stund. Folkmusikaliska tonfall bryter fram i kort episod. Skarpt rasslande pizzicaton och vresiga celli. Violiner. Uttunnat. Robust tung-gung. Lugnar ned sig. Korta glissandon. Pizzicaton. Tätnar till musik med självständigt förda stämmor som alla vill ha huvudrollen. Ettrig musik laddad med energi. Kanske inte av det alltigenom positiva slaget. Om det är en kamp på liv och död, så är det förmodligen mellan rättshaveristiska egenföretagare över en futilitet. Tunnas ut och stillnar. Violiner söker sig vidare, till en början försiktigt trevande. Celli och kontrabasar ansluter. Stillnar till skirt dämpad musik. Nervöst med små tremolon. Lugnare avsnitt där spänningen dock vidmakthålls. Crescendo. Febril aktivitet som inte tillåts explodera. Tunnas ut i violinerna ett par gånger. Soloviolin kliver fram i rampljuset. Fler violiner ansluter. Pizzicaton rasslar och knäpper. Vresiga celli. Knäppta pizzicaton och höga violintoner. Violinerna strävar högt, mycket högt i tonhöjd. Celli och kontrabasar tar ut djupen. En skog av rasslande pizzicaton. Underbart såriga läten från de djupare stråkarna får mig att minnas My Bloody Valentines gitarrexcesser. Hela ensemblen spelar åter med stråke. Tät musik med hög dissonansfaktor. Tunnas ut i violinerna, de ettriga. Soloviolin ristar sin linje med en laserstråles skärpa. En sista rusch från ensemblen avslutar effektivt.

Veckans verk-text nr 199, avslutad 21 juni 2005. Införd här efter framgång i J-cupen 2003.

Anders Nilsson, född 1954, Sverige;

Krasch!

för sopran-, alt-, tenor-, barytonsaxofon, 6 slagverk, tape, k1993, 11m
Raschèr Saxofonkvartett, Kroumata slagverksensemble, Caprice CAP 21441

Anders Nilsson är i dag en av Sveriges mest betydande tonsättare. Nya verk från honom emotses med intresse av allt fler. Sin utbildning fick han framför allt hos Gunnar Bucht. Krasch! uruppfördes 12 februari 1994 av Raschèrkvartetten och Kroumata-ensemblen. Satserna är tre; Agitato, Stesso tempo och III. De spelas utan uppehåll.

Vitalt aktiv inledning med forte i hela ensemblen. Saxofonerna med ett unisont, jazzaktigt riff. Slagverket driver på fint, solistiskt differentierat i oilka instrument, inte kompakt massivt. Uttunnat med solistiska saxofoner och enstaka, men rytmiskt formulerade slagverksknackningar. Saxofonerna utvecklar en mjuk melodik trots störande/stimulerande inpass av tidigare, mer påträngande riff. Åter vitalt aktivt som i inledningen. Det finns ett minimalistiskt driv i musiken, vilket är okay så länge doseringen är så här modest: det utgör en del av stycket, men är inte allenarådande. Kulminerar och tunnas ut. Saxofonerna funderar kring sin mjuka melodik. Andra rytmer gör sig hörda i slagverket. Den pådrivande minimalistiska pulsen återtar dominansen. Tempomässigt hetsar den, men dess väna klangkvalitet gör det svårt att uppfatta den som hotfull, negativt hetsande. Uttunnat med mjuka saxofonmelodin. Övergår gradvis i andrasatsen, en stund är element från båda närvarande.
Snabba congaslag. Saxofonerna inleder med långa toner, sätter harmoniken och skapar satsens tillbakalutat avspända grundstomme. Solistiskt slagverk därovan ger satsen dess oförutsägbarhet och dramatiska spänning. Höga saxofontoner, oroar alltmer. Nervöst spretigt med melodiken i olika slagverksinstrument, korta toner med ljus klang. Mångskiktat komplext. Stillnar. Snabba slagverkslöpningar över vilande, långa saxofontoner. Hög saxofonton. Hårdare klingande slagverksinstrument. Gradvis övergång också till den tredje satsen.
Snabb fras i saxofoner. Rak rytm. Crescendo. Ruscher i racer-fart från saxofoner och trumma som i melodisk avantgarde-jazz. Tape-stämman gör sin entré. Jag har inte lagt märke till några tape-klanger tidigare, men kanske har de varit av det subtilaste slaget. Stillnar. Lång hög saxofonton över tape-klanger och tjattrande/muttrande lägre saxofoner. Saxofonkör, mystiska långa tape-läten och glittrande slagverkslöpningar. Formerar sig och fokuseras till vitalt aktiv musik med rak, envetet pulserande rytm och saxofonriff. Glesnar först till bara slagverk och sedan lämnas allt ljus på tape-stämman: orgel-aktigt feta klanger som snart diminuerar. Saxofoner och slagverk avslutar glädjefyllt med en variant av den inledande trudelutten.

Av Anders Nilsson rekommenderas också Ariel för oboe, stråkorkester & tape från 1985-6 tillgänglig på porträtt-cd’n Phono Suecia PSCD 53, som också inkluderar Five Orchestral Pieces for Piano, Cadenze per Orchestra da Camera och Concerto per Organo ed Orchestra (Sinfonia Concertante).

Veckans verk-text nr 172, avslutad 2 februari 2003. Införd här efter seger i Svenska J-cupen 2001.

Marie Samuelsson, född 1956, Sverige;

Troll

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 4 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, altsaxofon, 1 pukor, 2 slagverk & 5-stämmig stråkorkester
k1993, 2 insp, 5m
Sveriges Radios SO, Michael Bartosch, Infogram 032

Finns även inspelning med;
Infogram 30; Linköpings orkesterförening, Micha Eichenholz (1997)

Marie Samuelssons musik mötte jag första gången i åttiotalets inledning med Elegi, berömda för sin anorexia-hit. 1987-95 studerade hon komposition för Sven-David Sandström, Daniel Börtz och Pär Lindgren. På skiva fanns tidigare inte mycket mer än hennes Signal för saxofonkvartett från 1996 tillgängligt, med Stockholms saxofonkvartett på Caprice 21517. De två Troll-inspelningarna verkar vara gjorda i PR-syfte. Nu har porträtt-cd'n Air Drum publicerats på Phono Suecia PSCD 147 med Lufttrumma III för orkester (1999), Flow för kammarorkester (1999), Rotationer för stråkorkester (k1997, r2003), Ö för soloviolin (2002), I vargens öga för altsaxofon & tape (1997), I Am - Are You? för horn & tape (2001), Krom för 2 trumpet, horn, trombon & tuba (1994) samt Den natten för blandad kör (1992).

Troll är skrivet för ungdomssymfoniorkester, uruppförandet skedde 1 maj 1994 i Linköping med Norrbottens ungdomssymfoniker, ledda av Leif Karlsson.

Forteackord etablerar en dolsk, mystisk stämning. Blåsarfanfarer och tunga pukslag. Måttligt tempo. Klarinett/fagott-solo i raskare tempo. Flöjtskri. Trombon, trumpet med flera tar upp det raskare soloriffet. Pukor driver på. Lyriskt avsnitt med flöjt. Tubasolo. Forte. Flöjtsolo över funkigt orolig orkester, pådriven av slagverk. Forte med trombonsolo. En lealös marionett-dockas dans? Grotesk, ryckig musik: mycket stimulerande. Stillnande avslutning.

Veckans verk-text nr 52, avslutad 18 augusti 2001. Uppdaterad med skivinfo 4 juni 2003. Införd här efter framgång i W-cupen 2000.

Magnus LINDBERG, född 1958, Finland:

Zungenstimmen

för blåsorkester, k1993-4, arr 1994, 12 minuter
för 2 flöjt, 4 saxofon, 3 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 3 trumpet, 3 trombon, tuba, kontrabas, piano, harpa, slagverk
Stockholms läns blåsarsymfoniker, B Tommy Andersson, konsert 2002

Zungenstimmen skrevs 1993-4 som första satsen i det stora orkesterverket Aura. Tämligen omgående arrangerade Lindberg också satsen som här aktuella verk för blåsorkester. Skillnaderna mot originalversionen är emellertid så pass stora att det nog är riktigare att tala om en omkomponering. Zungenstimmen uruppfördes av Avanti! Chamber Orchestra och UMO Jazz Orchestra under Sakari Oramos ledning för 31 juli 1994 i Uusikaupunki (Nystad). Partituret hanteras av Chester. Mig veterligen finns ännu ingen skivinspelning tillgänglig.

Stycket inleds i fortissimo med långt blåsarackord och frenetiskt smattrande trumma. Blåsarna diminuerar, trumsmattret fortsätter. Inledningen avrundas med ett fylligt cymbalslag. Fortsätter med nytt blåsarackord, följt av aktivare rörelser i mellanregistret. Crescenderar allt efter som fler stämmor lämnar sina bidrag. Diminuerar en aning. De djupa stämmorna tar överhanden och sätter an ett långsammare tempo. De högre stämmorna börjar göra sig påminda med aktivare rörelser. Ständiga klangskiftningar, ömsom gradvisa, ömsom plötsliga. Blåsinstrumentens klang tycks mig betydligt mer fysisk än stråkinstrumentens. Den utstrålar en större anspänning, kanske helt enkelt beroende på att anblåsningen av luft för att generera själva klangerna är mer mödosam. Harmoniken torde däremot inte skrämma bort andra än de mest inskränkta. Saxofonerna tar över skeendet en stund med kvickare rörelser. Musiken tätnar. Hyperkvicka trumpetfanfarer. Tunnas ut i ljusa klanger. Nya hyperkvicka trumpetfanfarer. Mellanstämmorna återtar dominansen gradvis. Stillnar med långa klanger. Musiken återaktiverar sig i långdraget crescendo. Uttunnat i ljusa blåsare och slagverk med kvicka rörelser. Rytmiskt livligt i korta notvärden. De lägre blåsarna gör sig påminda. Den ende slagverkaren har en rikhaltig instrumentarsenal att traktera och är den individuella musiker som märks mest. Kort generalpaus. Fortissimoattack initierar raskt tempo. Tunnas ut men behåller det höga tempot. Solistiska utflykter från än den ena, än den andra stämman. Tätnar till samfällt ensembleuppträdande, vilket med undantag för den allra senaste episoden också karaktäriserar stycket i dess helhet. Minimalistiska ansatser i slagverket. Fylliga, långtonade insatser. Avslutas i mättat blåsarackord.

Av Magnus Lindberg rekommenderas framförallt Ritratto (1979-83) för kammarorkester, Corrente II (1992) för orkester, Zungenstimmen (1993-4) för blåsorkester, Arena (1994-5) för orkester eller Arena II (1996) för kammarorkester, Feria (1997) för orkester samt Klarinettkonserten från 2001-2.

Veckans verk-text nr 265, avslutad 27 februari 2009. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Lars Ekström, född 1956, Sverige;

Genom prisman av en skärva, musik komponerad efter August Strindbergs måleri

för kammarorkester, k1994, 47m
flöjt, oboe, 2 klarinett, fagott, horn, trumpet, 2 trombon, tuba, 2 slagverk, 4 violin, 2 viola, cello, kontrabas & piano
Stockholms Sinfonietta, Jorma Panula, konsert 1998

Lars Ekström härstammar från Kalmar, har studerat komposition för bl a Sven-David Sandström och Franco Donatoni och är nu verksam vid Musikhögskolan i Stockholm och Edsbergs musikinstitut. 2001 fick han dela Konserthusets Tonsättarfestival med Bent Sörensen och Rolf Wallin.
Här aktuella styckes engelska titel är Through prisms of a splinter. Det finns också i en version för stor orkester, då med titeln Genom skärvan av en prisma. Verket är dedicerat till Sven-David Sandström och fick Musikaliska Akademiens Lilla Christ Johnson-priset 1996. Någon utgåva av partituret verkar inte finnas, utan Svenska MIC sköter slikt handhavande.
Förutom ovan omtalade Panula-inspelning har jag även haft tillgång till en inspelning från uruppförandet 4 september 1994 med Stockholms Sinfonietta och B Tommy Andersson (42 minuter), Phono Suecia-utgåvan (PSCD 122) av en svit (4 satser, 24 minuter) ur Panulas konsertframförande och en sex-satserssvit (29 minuter) av orkesterversionen med Norrköpingssymfonikerna och Viktor Åslund från Tonsättarfestivalen 2001. Den sistnämnda gick dock till de sälla jaktmarkerna (liksom ytterligare cirka 90 minuter Lars Ekström-musik) när min minidisc-spelares laser mattades av och började radera i stället för att spela discarna: Saaaaaaaaaatan!
Verket består av 8 satser; Kustlandskap II, Sol går ned uti hav, Staden, Svartsjukans natt, Oväder, Golgata, Underlandet samt Den ensamma tisteln och är inspirerat av 8 målningar av Strindberg, samt hans böcker Ensam och Inferno. En av Strindberg konstruerad tonserie förekommer också. Några av målningarna kan beskådas på http://www.strindbergsmuseet.se/verken/maleri.html, många av de andra kan hittas via en enkel Google-sökning på deras titel +strindberg.

Kustlandskap II inleds av gongslag, följt av dova instrument i långsamt tempo. Ljusare klanger glimrar till. Stråktremolon. Flöjt och klockslag. Flöjt över långsamt pulserande blåsarackord och ihållande violinton. Klarinett- och fagottsolist. Gongslag. Ljust plingande slagverk och mörk fagottsolist förläner musiken ett mysteriöst drag. Stillnande avslutning och attaccafortsättning i

Sol går ned uti hav, som inleds av stråkar i långsamt tempo. Blåsarsolister ansluter. Kvickare blåsartoner. Crescendo, kulmination och diminuendo. Musiken fortsätter på en aktivare och starkare nivå. Tystnar kort och startar om med violinerna. Slagverksskallranden och fylligt brass. Stråkarna fortskrider. Vaggsångsrytmik. Slagverk skallrar och gnistrar. Stillnande avslutning i mörka instrument.

Staden inleds i högre tempo med flink aktivitet i många stämmor. Smått kaotiskt blåsardominerat, men ett vänligt kaos. Markant tempohöjning med härligt effektiv melodi/rytm i blåsare och slagverk. Blåsardominerat småkaotiskt. Refrängaktiga återkomster av effektiva melodin/rytmen. Den artikuleras tydligare i Panulas inspelning än Anderssons. Kulminerar med slagverk. Mörknar. Motoriska stråkar. Sirénläten som från utryckningsfordon. Trombonglissandon. Pukslag. Smått kaotiskt, blåsardominerat. En bekant melodisk trudelutt glider förbi. Motoriskt i stråkarna: på väg mot okända mål. Envetet sökande blåsarfras. Minimalism är okay i så här modesta doser, kan till och med verka uppiggande! Långdraget crescenderande allt eftersom fler stämmor ansluter. Här är Andersson däremot bättre än Panula. Trumvirvel och blåsarforten avslutar satsen.

Svartsjukans natt inleds av dovt hotfulla blåsare i långsamt tempo: vilka planer dväljs här? Klockslag. Stråkar ansluter och inför en stunds ljus. Krossas av mörkt blås och tunga pukslag. Blåsarsolist. Tystnar. Inledningen om igen, nu mindre hotfull. Tystnar. Forte i upprörd orkester. Kulminerar och tystnar. Kvicka violiner, snart understödda av kraftiga, primitiva rytmer från djupa stråkar. Tystnar i höga stråkar. Violinsång över orgelpunkter i mellanstråket. Violinerna blir mer expressiva efterhand. Långsamt tempo. Under violinerna ligger en dov motstämma. Crescendo. Åter kraftiga, primitiva rytmer från djupa stråkar. Stillnar. B Tommy Anderssons framförande är i högre tempo och mer dramatiskt gestaltat.

Oväders-satsen virvlas igång av furiöst snabba stråkar. Svaras av kraftfullt brass och slagverk samt vinande träblåsare och slagverk. Alldeles enastående orkestrering av romantiskt, programmusikaliskt snitt. En potentiell hit! Jordskälvande pukslag. Fragmentariseras i blåsare och slagverk. Stråkar i lägre tempo, växlar mellan skört fragmentariserad klang och lent sammanhållen. Forte-injektioner. Stillnar. Mjuka stråkar. Blåsare tar över med snabbt inlägg. Hornsignaler över ljusa stråkar och oroliga blåsare utvecklas i melodisk riktning, liksom prövar sig fram dit. Stråkarna crescenderar och initierar forteavslutningen. Ringsignaler och vinande träblåsare leder till inledningens återkomst. Till en början blåsardominerat med rytmik erinrande om Stravinskijs Våroffer (1911-3), sedan som i satsens början. Jag tillstår utan omsvep att det var den här satsen som först fick mig att verkligen uppskatta verket! En rikt sammansatt sats, som inte tröttar genom omtugg av samma material, men hålls samman genom inledningens återkomst mot slutet. Avslutas med jordskälvande pukslag.

Golgata-satsen inleds av flöjtsolist över pulserande stråkar. Violinskrin. Flöjtstämman liksom prövar sig fram med vad som låter som improvisatorisk frihet, lite sextiotalsaktigt flummigt. Flera blåsare ansluter. Crescendo med trumvirvel. Fortsätter med upprörd musik i långsamt tempo. Mörkt orkestrerat med undantag för violinerna som bryter igenom med skrin och sånger. Mullrande trummor och bräkande brass. Kulmination med pukslag. Stilla i höga violiner. Plötsliga blåsarsforzandon avbryter de höga violinerna. Sforzandot tar överhanden, fortsätts i snabb blåsardominerad musik. Upplöses i snabba violiner. Crescendo. Blåsare och klockslag lugnar ned det hela. Aggreveras åter. Stråkar. Tystnar i glittrande slagverk. Blåsarackord lugnar ned stämningen. Sång från kontrabassolist. Tunt understöd från stråkar. Stillnar och tystnar. Fin avslutning på satsen.

Underlandet inleds i forte med oroligt sökande orkester. Tremolon, larmsiréner och snabba pianolöpningar. Klockklanger och ljust slagverksglitter ansluter. Pianolöpningarna även i slagverket. Kulminerar med cymbalslag och stillnar i hög violinton i långsamt tempo, som inleder satsens huvuddel. Cymbal- och pukslagscrescendo. Cello provar några solistiska utbrott ovan tystlåtna, skimrande höga stråkar. En del av verkets lugnare avsnitt är som ett slags impressionism, men med skrovliga inslag i pastellerna. Cymbal- och pukslagscrescendo. Starkare orkesterspel med fler stämmor. Fortfarande i långsamt tempo. Cymbal- och pukslagscrescendo. Ihållande violinton kring vilken de andra stämmorna glider omkring. Det är en svävande känsla över musiken: en undervattenstillvaro? Pukslag. Klockklanger och trombonglissando. Starkare orkesterspel. Pukslag. Crescendo med måttlig kulmination, som lämnar plats för violintonen i ensamt majestät. Crescenderas. Fallande stråkar med skrovlig, kvick knorr - en väldigt fin episod, som liksom avrundar satsens huvuddel. Stillsamt med blåsarsolist. Gongslag. Rituell marsch? Stråkdominerat. Bitvis expressivt. Crescendo - diminuendo. Sakligt i lågmäld stråkorkester. Sorgligt. Stillnande avslutning och attaccaövergång till

Den ensamma tisteln, som inleds med blåsare och violiner i aningen rörligare tempo. Engelskt horn-solist över ensemble som skiftar mellan stråk- och blåsardominerad. Inga markerade rytmer, men ändå med tydligt vaggande puls. Plingande slagverk och crescenderande violiner. Engelskt horn-solo över stråkar. Crescenderande violiner, kulminerar med klockslag. Fler blåsare i orkestern. Kvicka blåsarfigurer avbryter solisten. Svaras av matta stråkar och dovt pianoackord. Kvicka figuren i slagverket. Fallande kontrabasglissando avslutar verket.

Porträtt-cd’n Phono Suecia PSCD 122 innehåller förutom Prisma-sviten även Pianokonserten Rondo: The dream age från 1998 med Niklas Sivelöv, Prags RSO & Ondrej Kukal, Garden of ice för flöjt, klarinett, violin, viola, cello, piano & slagverk från 1996 med Sonanza & Jan Risberg, samt Spröda schakt för slagverk solo från 1996 med Markus Leoson.
Andra Ekström-stycken tillgängliga på skiva 2002 innefattar Oboekonserten Fragile chain från 1983 (reviderad 1999) på Phono suecia PSCD 128 med Helén Jahren, KammarensembleN & Mikael Bartosch, Järnnatten för kammarorkester från 1987 på Phono suecia PSCD 57 med KammarensembleN & Ansgar Krook, Cry my dreams för altsaxofon & piano från 1993 på Phono suecia PSCD 81 med Jörgen Pettersson & Bengt-Åke Lundin samt Beat my ora Dora för flöjt, violin, cello & piano från 1994 på Caprice CAP 21587 med allas våra Pärlor för svin.

Veckans verk-text nr 158, avslutad 28 november 2002. Införd här efter seger i Svenska W-cupen 2002.

Jonas Bohlin, född 1963, Sverige

Area

violin & orkester, k1994, 7m
orkester bestående av 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 2 trombon, 1 tuba, 1 pukslagare, 3 slagverk & stråkorkester
Sveriges Radios SO, Niklas Willén, konsert 1997

Jonas Bohlin presenteras närmare på Jonas Bohlin / SMIC eller om du föredrar engelska Composer [Jonas Bohlin] / SMIC. Han är också en av dem som förekommer i Göran Bergendals bok 33 nya svenska kompinister (2001). Tidskriften Nutida Musik porträtterar honom i sitt första nummer 2005. Någon hemsida kan jag tyvärr inte hitta.
Stycket Area uruppfördes i Stockholm 25 september 1994 av Stockholms Ungdomssymfoniker och Wille Sundling. Det är inget virtuost konsertstycke utan mer ett orkesterverk med violinsolist. Noterna finns tillgängliga via Svenska MIC. På http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micpdf.nsf/All/71149f1.pdf/$file/71149f1.pdf finns ett notutdrag.

Orkestern inleder med ljusa klanger i blås och slagverk. Soloviolinen och orkesterviolinerna gör entré. Mörkare brass ansluter. Violinsolisten artikulerar sin sång. Trumpetfanfarer. Lätt slagverksklapper accentuerar det rytmiska. Tempot är raskt även om huvudintrycket ges av scherzoaktiga féerier i granna färger. Några kraftfulla brassinjektioner. Brassfanfarer. Pukor dunkar loss. Musiken tystnar. Soloviolinen för musiken vidare med raska figurer. Möts av lugnande orkesterklanger. Långsammare tempo bereder en stunds avkoppling. Forte i det högre grundtempot. Gnistrande musik gestaltande livets ljusaste sidor. Det här stycket passar utmärkt som konsertöppnare! Trumpetfanfarer och pukor återkommer rondo-aktigt. Violinsolisten spinner vidare. Orkestreringen är överdådigt elegant, sprakande frisk. Verket avslutas tvärt av violinsolist och slagverk.

Saxofonkvartetten Deep Beeps från 1998 finns inspelad av Stockholms Saxofonkvartett på Phono Suecia PSCD 146. Vokalstycket Trakt från 1992 finns inspelat på Phono Suecia PSCD 125 av Jeanette Bjurling, KammarensembleN & B Tommy Andersson. Nog är det väl dags för en porträtt-cd?

Veckans verk-text nr 193, avslutad 23 april 2005. Införd här efter framgång i W-cupen 2000.

Kaija SAARIAHO, född 1952, Finland, Frankrike:

Violinkonsert, Graal Théâtre, orkesterversion

för violin & orkester, k1994, 27 minuter
orkester med 2 flöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 2 trombon, tuba, 4 slagverk, harpa, piano, 22 violin, 8 viola, 6 cello, 4 kontrabas
Gidon Kremer, BBC SO, Esa-Pekka Salonen, Sony

Kaija Saariaho är bosatt i Frankrike sedan 1982 och det är dit snarare än till Finland tankarna går när man lyssnar till hennes musik. Hennes musik tillhör vår tids mest raffinerade! Här aktuella konserts titel kommer från en bok av Jacques Roubaud. Konserten uruppfördes av Gidon Kremer (som den också är dedicerad till), BBC SO och Esa-Pekka Salonen i London 29 augusti 1995. Partituret hanteras av Chester Music. Satserna är tvenne: Delicato och Impetuoso. Ärligt talat menar jag att konserten klingar modernare än Anders Hillborgs (1990-2) och har större chans att etablera sig i standardrepertoaren än György Ligetis (1990-2). 1997 gjorde Saariaho även en version av konserten för kammarorkester där hon nöjer sig med 18 musiker utöver solisten. Jag har även haft till gång till den versionen i en Ondine-inspelning med John Storgårds, Avanti! och Hannu Lintu. Framöver kommer jag att skriva en speciell text om den versionen men redan nu kan sägas att både solisten och orkestern klingar tunnare samt att den är tre minuter långsammare. Om du är nyfiken på konserten så satsa i första hand på orkesterversionen, gärna i just Gidon Kremers tolkning. På webben hittar man mer om Saariaho på bland annat http://www.saariaho.org/ och http://www.fimic.fi/fimic/fimic.nsf/mainframe?readform&4559D68112E072C8C22566A50026E3A4 och http://www.chesternovello.com/Default.aspx?TabId=2431&State_2905=2&composerId_2905=1350.

Ett litet, just delikat, klockpling inleder konserten varpå violinsolisten gör entré och snart utvecklar ett avsevärt virtuost krumbuktande, mest på sina lägre strängar. Klockplingandena fortsätter att stå för ett glest ackompanjemang. Orkesterstråkarna rasslar lite försynt. Solisten fortfar att lägga ut sin berättelse. Tar jag fel om jag tror att den innehåller en hel del sorg och smärta? Pukorna ansluter, i förstone försynt, men snart mer markant. Crescendo - diminuendo. Harpan presenterar sin närvaro. Solisten blir lyriskt drömmande: det finns ett annat, bättre liv väntande om hörnet. Orkesterviolinerna tremolerar. Solisten klättrar upp i höjderna. Musiken dramatiseras så smått. Solisten biter sig fast i en liten melodisk fras. En klarinett kliver fram i dialog med violinsolisten. Uppåtriktade skalrörelser. Solisten ser till att tempot och intensiteten stegras. Kulminerar med vresigt tvär solist. Musiken lugnar sig. Trumpet kliver fram i solistroll utan att direkt utmana violinisten. De snarare kompletterar varandra. Solisten sprintar iväg med snabba tonkaskader. Kraftfulla pukbomber. Crescendo från fyllig orkester med trumpet på topp. Klockplingandena är fortfarande med oss. Musiken tunnas ut. Trumpetsolisten fortsätter sin berättelse. Violinsolisten kommer tillbaks efter att ha vilat en stund. Musiken stillnar. Aktiverar sig igen. Blir lyrisk. Solisten begynner producera ”konstiga” läten: knarrande, skrapande, gnisslande. Fortsätter med den fylligt mustiga ton som är så ofta återkommande i konserten. Musiken dramatiseras. Solisten tar tag i det grovt skrovliga. Orkestercrescendo. Diminuendo med violinsolist. Trumpeten glimrar åter till i solistroll. Violinen öser på. Blir lyrisk. Cymbalvirvlar. Musik i måttligt tempo där inget nämnvärt sker annat än att solisten just här vecklar in sig i ett avsevärt akrobatiskt krumbuktande. Det räcker en bra bit! Solisten fortsätter med rakare tonföljder. Enveten liten fras i orkesterviolinerna som tycks hämtad ur senminimalistisk fatabur. Samarbetet, utbytet, dialogen mellan solist och orkester är enastående fint såväl komponerat som realiserat. Den orkestersektion som märks minst och kanske har invändningar är träblåsarna. Orkesterviolinerna aktiverar sig och eldar på för att något ska hända. Solisten svarar genom att gå loss i snabba tonkaskader. Musiken tunnas ut och bromsar in. Violinsolisten ackompanjeras bara av pukorna i inkännande episod; vem är jag? vad vill jag? vart ska jag? Crescenderar med orkesterstråkar. Är det dödsuret som begynner slå så envetet i djupa klockklanger? Orkesterstråkarna sätter in i högt läge, men klättrar ned i de lägsta oktaverna. Solisten och klockplingande fortfar i höjden. Piano, delikat slagverk och långtonad violinsolist i såååå känslig episod. Soliststämman förgrovas, orkesterstråkarna återansluter. Visst måste det väl vara döden som är på besök i det djupa ackompanjemanget? Solisten går loss i kort solokadens av det hetare slaget. Orkesterstråkar och ljust slagverk blommar upp kort. Solisten avslutar första satsen stillnande.

Andra satsen inleds av eldigt ösande solist. Gidon Kremer visar varför han är en av dagens mest välrenommerade violinister. Personligen känner jag ingen större lojalitet till just musikerna. Mitt intresse är mer riktat mot tonsättarna. Följdaktligen köper jag hellre en skiva av en okänd, men estetiskt radikal tonsättare än en nytolkning av klassiskt material av en aldrig så välrenommerad musici. Orkesterstråk blommar upp kort varpå solisten fortsätter ösandet i ensam majestät. Orkestern ansluter i måttligt tempo och fortenyans. Klockplingandena börjar bli smått enerverande. Visst tillför de lyster och ljus, men borde den gode Saariaho inte ha modererat sig? Solisten har mer att berätta, privat och förtroligt. Tystnar och lämnar ordet till harpa och träblåsarsolister. Solisten sätter ny fart, svaras av rask forteorkester. Slagverket används fint av Saariaho, ibland till och med för att markera pulsen och därmed tydliggöra musiken. Tunnas ut i länge hållen ton från solisten, försynt understödd av orkesterstråkar. Solisten tar fatt i en ny idé, nu i måttligt tempo. Orkestern understödjer fint. Musiken stillnar. Solisten och orkestern växlar om platsen i rampljuset. Orkestern blir allt mer dissonant för vart ”svar”. Annars är konsertens harmonik inte speciellt svårsmält. Musiken tunnas ut och tystnar nästan helt några ögonblick. Crescendo. Skrovlig solist. Fortissimo i full orkester med väl uttänjd harmonik. Krisen kulminerar. Orkestern tystnar. Solisten återkommer med skrovlig ton för kort solokadens av det brinnande angelägna slaget. Orkestern återansluter, men lyckas inte tysta solisten som kämpar för sin plats i rampljuset. Till skillnad från det patrask som fyller kvällstidningar och TV-såpor har denna solist något av vikt att förtälja, varför platsen i rampljuset är välförtjänt, ja rent av adekvat. Orkestermusiker klättrar åter ned från vinden hela vägen till källaren. Solisten står på sig som ett sant subjekt för sig. Solisten fortsätter sin skrovliga sång, här understödd av tunnare orkester. Musiken svalnar med prominent harpa. Solisten tar fatt i de mindre tonerna. Cymbalskalv. Solokadens där solisten tar ned nyanserna till de mer finstämda. Som jag så ofta framhållit så är violinen ett underbart välklingande instrument när det hanteras av en skicklig musiker. Jag vill speciellt framhålla dess lättrörlighet och vida klangarsenal. Konserten avslutas bortdöende av solisten.

Av Kaija Saariaho rekommenderas i första hand Nymphea, Jardin secret III (1987) för stråkkvartett, tape & elektronik och Violinkonserten Graal Théâtre i orkesterversion från 1994 eller kammarorkesterversion från 1997.

Veckans verk-text nr 231, avslutad 8 februari 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Magnus LINDBERG, född 1958, Finland:

Arena 2

för kammarorkester , k1994-5, arr 1996, 15 minuter
för flöjt, oboe, klarinett, fagott, 2 horn, trumpet, trombon, slagverk, harpa, piano, 2 violin, viola, cello, kontrabas
Avanti!, Sakari Oramo, Ondine

Magnus Lindberg tillhör de framgångsrikaste bland de tonsättare som ännu inte passerat de femtio. Hans musik är sällan alltför komplex, utan både musiker och publik kan få snart utbyte av den. Hittills har han dock lyckats förena denna tillgänglighet med intressanta musikaliska idéer. Finska MIC presenterar Lindberg vidare på www.fimic.fi/lindberg. Här aktuella stycke skrevs ursprungligen för stor symfoniorkester och bar då namnet Arena. Den här versionen för kammarorkester är väsentligen ett rent arrangemang. Båda versionerna är mycket slagkraftiga. Stycket uruppfördes i Paris 24 juni 1996 av London Sinfonietta och Markus Stenz. Partituret hanteras av Chester Music. Stycket är ensatsigt med flera sektioner. Caterina Stenius bok Chaconne om Magnus Lindberg koncentrerar mer på människan än kompositionerna.

Stycket inleds med virvlande violiner. Blåsarna ansluter snart med melodiska signaler som tar kommandot över inledningen. Tempot är raskt. Aktiv vibrafon driver på delikat. Ljusa fanfarer i brasset. Stråkarna chuggar vidare. Slagverksglitter. Rytmiskt är stycket besläktat med senminimalistisk musik. Tunnas ut. Bromsar in kort men aktiveras igen nästan omgående. Inledningens melodiska figur gör sig fortfarande påmind. Brassfanfarer av festlig karaktär. Kanske hedersgästen gör entré? Inledningen kulminerar och musiken ändrar riktning till kaleidoskopiskt skiftande klanger där solister kliver fram med korta inlägg i genuin klangfärgsmelodik, många gånger mer intressant än Schönbergs pionjärförsök i opus 16. De ljusa instrumenten dominerar klangen. Mörknar. Virvlande violiner. Brasset pejlar djupen med mörka muttranden samtidigt som ljusa instrument virvlar runt i diskanten. Emfatiska punktinsatser av brass, piano och slagverk. Blommar ut i ljus prakt. Inledningsmelodin återkommer och bollas runt. Stycket gnistrar som en Fabergéprydnad trots att det bara involverar 16 instrument. Bromsar in och mörknar. Några gongslag öppnar djupperspektiv som musiken annars saknar. Cellosolist kliver fram i rampljuset, klättrar snart upp i sitt högre register för melodiskt meningsfull utsaga. Ensemblen håller sig hänsynsfullt i bakgrunden under solot. När solisten tystnar aktiverar sig ensemblen i ett högre tempo. Festen fortsätter. Musiken är narrativ men inte teatral. Marimban går loss. Stycket vistas inte i några djupare domäner, är ett glansfullt vykort från någon smått exotisk turistort snarare än en rapport från samhällets mörkare skrymslen. Violinerna virvlar iväg, tar sedan upp en envetet bitsk rytmisk fras i högt tempo. Slagverk och blåsare ansluter. Tunnas ut och fortsätter i ett måttligare tempo med prominent harpa. Dans tas upp av mogen ungdom som gör sitt bästa för att verka up to date men bara blir patetiska. Värdighet är sorgligt underskattad! Är det inte lite John Adams-varning över den här episoden? Övergångarna är snyggt gjorda. Magnus Lindbergs virtuosa orkestrering kan inte heller ifrågasättas. Avanti! och Oramo spelar fulländat och inspirerat. Brassfanfarer signalerar festens nästa fas. Synkoperingar med mild Stravinskij-doft. Börjar man bli påstruken? Brassfanfarer startar modest men blir snart imposant mäktiga. Musiken breddas och mörknar rejält. Från stjärnorna till mörkret? Fylliga brassklanger med rent rysk känslosamhet. Moget välbalanserad inspelning där stråkarna hörs till skillnad från så många andra inspelningar av stycken med liknande sättning. Jag har även haft tillgång till orkesterversionen i en konsertupptagning med Sveriges Radios SO & Sakari Oramo och den omedelbara skillnaden är trots allt stråkarnas större prominens i orkesterversionen. Nästan brucknerskt koralaktig melodik. Indikerar alla mina associationer till andra tonsättare att jag ser Lindberg som en eklektiker utan genuint egen stämma? Låt mig dröja med svaret tills jag har närlyssnat på ytterligare några Lindberg-stycken! Kraftfulla pianoackord över spökaktigt stämningsblås. Verket avslutas stillnande.

Av Magnus Lindberg rekommenderas framförallt Ritratto (1979-83) för kammarorkester, Corrente II (1992) för orkester, Zungenstimmen (1993-4) för blåsorkester, Arena (1994-5) för orkester eller Arena II (1996) för kammarorkester, Feria (1997) för orkester samt Klarinettkonserten från 2001-2.

Veckans verk-text nr 228, avslutad 18 december 2006. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Tommie Haglund, född 1959, Sverige;

Inim-inim

för violin & piano, k1995, r1997, 20m
Dan Almgren, Carl-Axel Dominique, Caprice CAP 21522

Tommie Haglund är uppväxt i Kalmar, men nu bosatt i Halmstad. Han har studerat komposition för bland andra Eric Fenby och Sven-Eric Johanson. Haglunds musik influeras ofta av andliga, mystiska upplevelser och blir därmed väldigt säregen, privat. Bland svenska tonsättare tycks han vara en solitär: musikaliskt en mystiker bland realister. Kanske just därigenom har hans musik vunnit en hel del vapendragare. Åtminstone för en utomstående verkar beställningarna komma rätt tätt.
Titeln Inim-inim betyder Ord-ord på sumeriska. Stycket uruppfördes 17 februari 1995 av Dan Almgren och Carl-Axel Dominique i Stockholm.

Tyst och försiktigt violin inleder med lååånga toner. Pianot ansluter försiktigt men tar snart upp korta, sprött spretiga toner. Klocklikt klingande forte. Violinen når mezzo-forte. Pianot dominerar inledningen genom starkare nyans och aktivare spel med en del fantastiska utflykter. Violinen kliver fram med starkare och aktivare spel medan pianot faller tillbaka i ackompanjatörsroll. Kraftfullt med extatiskt passionerade, långa violintoner. Tystnar. Passionerad violinstämma mot svalare piano. Mer introspektiv violin faller ned i djupen, tystnar. Pianodrillar. Jag är ingen större vän av pianots klang, men i modern musik kan jag uppskatta den betydligt mer än i 1800-talets alla ”karaktärsstycken”. Violinen återkommer, blir snart passionerat extatisk. Pianot spelar också starkt, så vi befinner oss på en dynamisk högplatå. Det här är traditionell musik i det att de tre grundelementen melodi, harmoni och rytm ges betydelse. Jag fastnar här främst för melodiken, som känns fräscht annorlunda. Den är otvivelaktigt av 1900-talssnitt, men sätter för den skull inte sin förmåga att snabbast möjligt skrämma bort flest potentiella lyssnare överst på agendan. Stillnar kort. Framåtsträvande i mezzoforte. Crescendo. Stillnar kort i uthållen violinton. Pianostämman är härligt vild, attackerar med ruscher och språng, forten och varierade rytmer, säkert svårspelad. Mattas av. Plötsligt åter passionerat. Mezzo-forte. Crescenderar till extatisk passion i sforzando. Hypersnabba pianotoner pärlar fram. Tempot är inte en av styckets viktigare parametrar: rytmiken är så pass knepig att min tempoupplevelse närmast sätts ur spel. Stillnar och bromsar in. Möjligen kan de här första åtta minuterna ses som ett avsnitt.
Soloviolinist utforskar de inre djupen. Raffinerade dubbelgrepp. Pianot smyger in, spelar ensamt en stund vilande i ett djupt lugn. Violinisten gör ett inlägg, stigandes till de högre stratosfärerna. Solopianot fortsätter sitt lugna klangutforskande. Plötsligt, ljust forteglitter. Djupandningen fortsätter. Kanske en drömsömn. Violinen återkommer, allra först med några toner jag misstänker stammar från Debussys Violinsonat (1916-7). Styckets dynamiska kurvatur är tämligen traditionell. Somlig modern musik närmast utmärks av tvära kast mellan extrema nyanser: från ppp till fff på en sekund. Sådant förekommer här, men i sin helhet utmärks stycket mer av långdragna dynamiska skeenden. I det här avsnittet är rytmiken enklare. Tempot är långsamt, men med definitiv rörelsekraft. Stillnar. Ett djupt lugn infinner sig. Solopiano prövar sig fram med härlig frihet.
Forte, pianodrillar och violinistens återkomst initierar vad jag vill kalla ett tredje avsnitt. Pianotremolon som någon som bokstavligt rister av skräck. Några halvkvävda pizzicaton förvånar så smått genom att vara de enda som förekommer i stycket. Tremolona fortsätter. Lugnet återfinns, musiken stillnar. Långa violintoner. Crescendo. Sforzando med passionerad violin och kraftfullt piano. Stillnar i solopiano. Forte-drillar. Violinen återvänder ljust, Debussy-aktigt. Stillnande avslutning. Spänningarna är lösta, vilan infinner sig naturligt. Den allra sista pianotonen förbryllar dock. Hade sista violintonen utgjort styckets punkt hade saken varit ”klappad och klar”, men med fördröjning kommer sedan en sista pianoton och ställer till det. Fast är det inte så livet liksom konsten bör vara: lite lätt förbryllande, hellre än ”klappat och klart”?

Porträtt-cd’n Caprice CAP 21522 rymmer förutom Inim-inim även Intensio Animi från 1988 för cello och piano, L'infinito från 1991 för soloviolin, Miraggio från 1992/1993 för sopran, violin, cello och piano samt Spiráre celorum från 1996 för 2 clavisino. På Imogena IGCD 026 finns dessutom hans Voces från 1990 för träblåskvintett och stråkkvintett. Rykten förtäljer om fler, snart stundande skivsläpp.

Veckans verk-text nr 180, avslutad 5 juni 2003. Införd här efter framgång i svenska W-cupen 1999.

Rolf Wallin, född 1957, Norge:

Klarinettkonsert

för klarinett & orkester, k1995, 14 minuter
orkester med 3 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, piano/celesta, pukor, 2 slagverk & stråkar
Leif Arne Tangen Pedersen, Oslos PO, Christian Eggen, Aurora (konsertupptagning)

Rolf Wallin är förmodligen den mest framgångsrika av dagens norska tonsättare. I Sverige presenterades hans musik grundligt på Konserthusets Tonsättarfestival 2001, som han delade med Bent Sörensen och Lars Ekström. Här aktuella konsert beställdes av Oslofilharmonikerna som också uruppförde den samman med Leif Arne Pedersen och Christian Eggen 17 oktober 1996 på Ultimafestivalen. 1998 fick konserten Nordiska Rådets musikpris. Partituret hanteras av Chester Novello. På http://www.rolfwallin.org/ står tonsättaren själv till tjänst med mer info, bland annat om sin harmonigenererande metod Chrystal Chords (http://www.rolfwallin.org/crystal.html) som använts bland annat i den här konserten.

Klarinetten inleder mol allena. Söker sig ömsom nyfiket, ömsom försiktigt prövande fram i sitt lägre och mellersta register. Stråkar sätter an isande höga toner som skapar spänning och förväntan. Klarinetten fortfar och når småningom sitt höga register. Fyllig orkesterklang slukar klarinetten i en mjuk omfamning. Sväller ytterligare. Klarinetten kommer tillbaks med melodiska utsagor över diminuerande orkester. Ljusa stråkar. Klarinettens melodier rör sig över vida tonomfång, men aldrig så att det känns onaturligt affekterat, mer som en logisk följd av dess personlighet. Fylligt orkesterludd. Crescendo. Virvlande träblåsarrörelser initierar vad som kan kallas en andra sektion där musiken aktiverar sig med högre tempo och tätare klangskiftningar. Klarinetten är med på noterna nu också. Rasslande violiner. Nasalt sordinerade trumpeter. Haltande rytmik från de djupa stråkarna. Orkesterfortissimo. Nyanseras och upplöses i virvlande, isiga stråkar. Bromsar in med soloklarinett. Orkestern famnar mjukt, sväller och ljusnar. Klarinetten fortsätter i lugnare miljö till känslig beledsagning. Musiken aktiverar sig igen. Fortissimoattacker från orkestern inleder vad jag vill kalla det tredje avsnittet. Klarinetten lugnar ned det hela. Orkesterfortissimo med prominent slagverk. Avser tonsättaren att gestalta något specifikt i det här avsnittet? Dess aggressivitet tyder på ett hett engagemang! Diminuerar och släpper fram solisten i storögt renhjärtad melodik. Orkestern återkommer nyanserat men går snart till förnyade, rent brutala fortissimoattacker. Raska klarinettrörelser över orkesterattacker. Att solostämman förmår hålla fast vid sin lyriska melodik i en så fientlig omgivning är sannerligen beundransvärt! En aristokratisk von oben-mentalitet? Eller en psykotisk världsfrånvändhet? Tremolerande stråkar i crescendo - diminuendo. Pulserande orkesterklanger kommer och går, men blir aldrig riktigt dominerande. Deras funktion är som övergång mellan tredje och fjärde avsnittet. Klarinetten fortsätter sina lyriska betraktelser, men initierar småningom lekfullare äventyr. Får sällskap av ljusa orkesterklanger. Fyllig orkester brakar in. Klarinetten låter inte sin upptäcktsfärd hindras av slikt. Sprintar vidare med bra driv i steget. Mörka orkesterinsatser. Vital klarinettstämma över orkesterattacker. Klarinetten klättrar upp i sitt högsta register. Men nog börjar den väl pressas rätt avsevärt nu? Envetna fortissimoattacker från orkestern. Konserten avslutas med ett högt utrop från klarinetten. Att vara trogen sig själv är också en seger!

Aurora-inspelningen störs under tystare avsnitt av publikljud, så det vore välkommet med en ny inspelning!

Veckans verk-text nr 267, avslutad 1 november 2009. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Elliott CARTER, född 1908, USA

Symphonia: sum fluxae pretium spei

för orkester omfattande 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, 4 slagverkare, harpa, piano & stråkar
k1993-6, 45 minuter
BBC SO, Oliver Knussen, DG 1998

Elliott Carters Symphonia består av tre satser som även kan framföras separat. Det var faktiskt så de först presenterades 1994-96 i Chicago, London respektive Cleveland. Det första kompletta framförandet gick av stapeln 25 april 1998 i Manchester med BBC SO och Oliver Knussen på podiet. Satstitlarna är Partita, Adagio Tenebroso och Allegro Scorrevole. Förstasatsens titel syftar inte på barockmusikens sviter utan på det italienska ordet för en fotbollsmatch. Tredjesatsen är en medveten hyllning till Hector Berlioz ”Queen Mab Scherzo” ur hans dramatiska symfoni ”Roméo & Juliette” (1839). 2002 skrev Carter det 3 minuter korta stycket Micomicón, som är tänkt att föregå framföranden av hela Symphonia. I föreliggande inspelning saknas det dock. Symfonins undertitel betyder “I am the prize of flowing hope”, syftande på Konsten, och är hämtad från ett latinskt poem av engelsmannen Richard Crashaw (ca 1613-49).
Elliott Carter har utvecklat en förbluffande produktivitet på ålderns höst. Under decenniet efter symfonin har han skrivit runt 25 verk i varierande storlek. Hans senare musik publiceras av Boosey & Hawkes: http://www.boosey.com/pages/cr/composer/composer_main.asp?composerid=2790.

Brak och fortetjut inleder Partitan. Djupa instrument rytmiserar. Tunnas ut i solistiskt differentierad orkestersats. Interfolieras av fortebrakanden. Stråksång av innerlig värme. Tystnar. Återstartar med fortebrak. Pizzicaton. Snabbt tempo i spänstigt formerad orkester. Tystnar kort. Pukslag skärper artikulationen. Vilt orkesterforte. Stillnar och bromsar in. Stråksång växer fram, utvecklas i motorisk riktning. Tempohöjning. Uttunnat med engelskt horn-solist över långsamt framskridande musik. Rask forteepisod avbryter kort. Forte i högt tempo. Uttunnat i lugnare tempo. Fortebrakanden interfolierar stråksången. Elliott Carter har inte uppmärksammats speciellt för sin orkestreringsförmåga, men här är den alldeles lysande! Crescendo med skarpt brass. Flöjtsolist över delikat uttunnad, rask orkester. Bromsar in. Crescendo. Klarinettsolist. Härligt spänstig orkester där just de instrument/sektioner som behövs används, inte mer. Modernistisk orkestrering, men mer muskulös än den mest punktuella. Bromsar in kort. Stråkfras i forte driver på. Orkester och dirigent ställs inför svåra prov i att hålla samman musiken. Här föreliggande inspelning svarar väl upp mot kraven. Just Partitan finns också i en inspelning med Chicagos SO & Daniel Barenboim, men den har jag tyvärr inte haft tillgång till. Stillnar. Violinsång. Forten interfolierar. Tätnar. Crescendo i full orkester. Stråksång. Djupnar expressivt. Elliott Carter är beryktad för sin teknik att ställa olika tempon mot varandra, vilket sannerligen ger ett upphetsande resultat. Långsam stråksång mot kvicka brassinjektioner. Tätnar. Långa brasstoner. Tempohöjning. Mäktigt brass sjunger ut för full hals. Crescendo. Sforzando klingar ut i brasset. Djup klarinettsolist, expressiv stråksång och oroande slagverksinjektioner. Stråksången tar överhanden. Violinsolist. Klarinettsolist över orolig orkestersats. Fortebrakanden. Sforzando i full orkester. Avslutas korthugget med några trumpetstötar.

Andrasatsen inleds i lugnt tempo. Söker sig fram. Objektivt saklig musik. Crescendo - diminuendo. Stråkskrin. Dramatiserande, korta forteutbrott. Stillnar med antydan till stråksång. Kort, dissonant blåsarforte. Oboesolist och stråksång. Ack, huru mödosam är icke vår väg? Stråksång. Djupa instrument håller fast, pådrivande rytmik. Det är ingen marsch, mer en kamp för att över huvud taget ta sig framåt gentemot ett seg motstånd. Inte helt olikt Livet. Forteattack. Dynamiskt varierad musik. Brassolister över långsamt framskridande orkester. Trots den stundtals uppluckrade orkestersatsen så hänger musiken ihop fint i ett differentierat flöde. Violinsång. Mörknar. Elliott Carters harmonik är här inte av det allra mest svavelosande slaget och torde inte erbjuda något hinder för dem som uppskattar till exempel Sjostakovitjs symfonier. Stråksång. Hornsolist. Trumpetsolist med mer blues än glans. Ödsligt. Mörknar. Rytmen griper tag igen. Ve oss som måste uthärda! Dubbelt ve dem som givit upp. Blåsare söker sig vidare. Lång violinton. Stråksång i rörligare tempo. Oroligt i rikt differentierad orkester. Tempohöjning. Crescenderar. Tunnas ut i solistinsatser i det lägre tempot. Flöjtsolist över mörkt muttrande kontrabasar. Stapplar sig fram till hållbar melodik. Må det vara dags att lägga sig till ro? Mörknar. Forteavbrott. Den långsamma rytmens järngrepp består. Stillnar gradvis. Avslutas med länge hållen violinton.

Finalen inleds i differentierad orkester. Stråkarna driver på i måttligt tempo. De ljusare instrumenten dominerar. Enorm kontrast mot föregående satsens svärta och uppgivenhet. Djup stråksång ljusnar efterhand. Raska träblåsare blixtrar till i försök att höja tempot. Stråkarna vidhåller sin makligare takt. Violinerna kliver fram med rent melodisk sång. Varför spelas Elliott Carters musik inte i Sverige? Inte ens P2 behagar erbjuda honom plats i sina tablåer! Avvaktar man 100-årsdagen? Utgör han ett hot mot den post-modärna låt gå-mentaliteten? Har facket invändningar? Oroas arbetsgivarna av konsekvenserna? Kort brassforte. Raska träblåsare. Kort forte. Rask oboesolist. Blixtrande snabba insatser från olika orkestersektioner. Tunnas ut ytterligare. Delikat differentierad orkester. Violinsolist med melodisk sång i små intervall. Fortsätter i hela violinstämman. Stråksång i måttligt tempo. Träblåsarna vidmakthåller sitt snabbare tempo. Resultatet blir härligt livsbejakande. Violinerna tar kommandot. Mörknar i stråket. Kort fortebrak. Stråkarna fortsätter sin rent melodiska sång. Vem mer skriver melodier som dessa? Crescendo. Brasset ansluter. Tempohöjning och crescendo. Sforzando. Diminuendo. Solistiskt differentierad orkestersats. Ljusnar. Flöjtsolist avslutar verket med lång, ljus ton.

Av Elliott Carter rekommenderas tills vidare framför allt Stråkkvartett nr 1 (1950-1), Pianokonsert (1963-5), Symphonia: sum fluxae pretium spei för orkester (1993-6) och Klarinettkonsert (1996).

Veckans verk-text nr 202, avslutad 23 september 2005. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Luciano BERIO, 1925-2003, Italien:

Kol Od (Chemins VI)

för trumpet & kammarorkester, k1996, 12 minuter
kammarorkester med 3 flöjt, oboe, 3 klarinett, basklarinett, fagott, sopransaxofon, altsaxofon, 2 horn, 2 trumpet, trombon, tuba, piano/celesta, accordeon, 4 violin, 3 viola, 3 cello, 2 kontrabas.
Gabriele Cassone, Sydvästtyska Radions SO, Roland Kluttig, konsertinspelning från Donaueschinger Musiktage 1996, utgiven på Col Legno

Kol Od är en vidareutveckling av Berios Sequenza X för trumpet & pianoresonans från 1984. Observera att inga slagverksinstrument finns representerade i kammarorkestern. Stycket uruppfördes 27 april 1996 i Basel av Gabriele Cassone, Ensemble Intercontemporain och Pierre Boulez. Partituret handhas av Universal Edition. Berio presenteras närmare på http://en.wikipedia.org/wiki/Luciano_Berio. Kol Od är ensatsigt och erbjuder på ytan inga problem för lyssnaren. Det är ett slagkraftigt stycke musik att omedelbart ta till sig eller avfärda! Likgiltiga lär det bara lämna de professionellt svala. Solisten däremot har problem upp över öronen! Orden ”Kol Od” är hebreiska och betyder ”så länge som”. Det är också de ord som inleder den israeliska nationalsången, något Berio knappast var omedveten om, men vilken betydelse det har för själva musiken vet jag inte.

Trumpetsolisten inleder fortissimo i sitt lägre register. Svaras pronto av kammarorkestern, men i mezzoforte. Solisten håller ett högt tempo, orkestern ett långsamt. Solisten liksom attackerar var ton, medan orkestern glider fram. All denna polaritet till trots vill jag inte säga att någon direkt kamp försiggår mellan solist och orkester. De befinner sig snarare i skilda världar. Soliststämman uppehåller sig förvånansvärt mycket i sitt lägre register. Solisten varierar sin ton mellan det glansfullt rena och det erfaret grusiga. Orkestern håller sig mestadels i bakgrunden. Riktigt tyst spelar solisten aldrig, men den dynamiska variationen är avsevärd inom forteregionen. Orkesterbrasset kliver fram med livligt inlägg. Orkesterns insatser sjunker tillbaka och antar orgelaktiga klanger. Solisten når sina allra lägsta toner. Cassones studioinspelning (för DG) av Sequenza X är 14 minuter och känns ingalunda långsam. Jag undrar om inte också Kol Od borde spelas i lite lugnare tempo än här? Soliststämman visar fram sina mjukare sidor efter att inledningsvis ha varit rent aggressiv. Musiken blir närmast lyrisk. Solisten aktiverar sig snart igen, men nu mer eftertänksamt, mognare. Orkestern kliver fram i kort, stormigt fortissimo. Solisten animeras till nya stordåd av det extroverta slaget. Orkesterbrasset tar sig an ett solistaktigt material med den äran. Growlande solist. Några renodlade orkestermellanspel kunde ha varit på sin plats. Solisten blir mer inåtvänd. Jag hoppas att det snart görs en studioinspelning, inte minst för att optimera balansen inom orkestern och gentemot solisten. Kort sagt så tror jag stycket skulle vinna på mer prominenta stråkar. För övrigt undrar jag vad det är som gör att modernister generellt skriver underbart uppfinningsrika stråkkvartetter, men i sina orkesterverk underutnyttjar stråkarna? Orkesterfortissimo röjer runt ett tag. Solisten tar nya tag i det glansfulla. Orkestern understödjer på sitt stilla vis. Solisten lugnar sig. Musiken stillnar. Passande nog är det trumpetsolisten som ensam får föra musiken in i en lugn och trygg hamn. En klassiskt avrundad avslutning som tillfredsställer också de mest filistriösa krav!

Av Berio rekommenderas framför allt Chemins II (su Sequenza VI) från 1967 för viola & nonett, Sequenza VII för oboe & tape från 1969, Eindrücke för orkester från 1973-4, Chemins IV (1975/2000) för oboe & 11 stråkar, Sequenza X för trumpet & pianoresonans från 1984, Pianokonsert nr 2 (Echoing Curves) från 1988-9, Stråkkvartett nr 3 (Notturno) från 1993 och Kol Od (Chemins VI) för trumpet & kammarorkester från 1996.

Veckans verk-text nr 225, avslutad 1 november 2006. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Marc-André Dalbavie, född 1961, Frankrike:

Violinkonsert

k1996, 24 minuter
för violinsolist och orkester med 3 flöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 4 trombon, tuba, slagverk, harpa, 2 piano & stråkar
Eiichi Chijiiwa, Orchestre de Paris, Christoph Eschenbach, Naive 2001

Marc-André Dalbavie utbildade sig under 1980-talet vid Pariskonservatoriet och IRCAM och fördjupade sig då särskilt i det spektrala komponerandets teknik. Under 90-talet sökte han till denna foga ett spatialt tänkande där klangerna fås att röra sig i rummets alla dimensioner. Här aktuella konsert uruppfördes i Donaueschingen 18 oktober 1996 av Eiichi Chijiiwa, Franska NO och Lothar Zagrosek. Stycket vann UNESCOs Rostrumpris 1997 och kom därigenom att utsändas i många radiostationer. Vid konsertframföranden är orkestern fördelad över både scen och salong, så att ljuden kommer ur olika riktningar. Solisten står dock placerad i den traditionella positionen. Vanliga stereoskivor som denna kan naturligtvis bara återge detta bitvis, men stycket är likväl klart hörvärt också sålunda. Konserten är dedicerad till Luciano Berio och innehåller citat ur hans stycken Sinfonia och Formazioni. Mer information om Dalbavie återfinns bland annat hos förläggaren http://www.billaudot.com/__english/compo_dalb.html.

Konserten inleds med ett kraftigt orkesterpizzicato. Fortsätter med långa, sökande klanger i långsamt tempo. Nyansen är svag med undantag för några mezzofortepulser. Avsnittets längd kunde gott ha halverats. Kan dess avsedda funktion möjligen vara att försätta publiken i ett koncentrerat och mottagligt tillstånd? Crescendo från stråket kröns av fortissimostöt från brasset. Solisten gör entré med kvicka krumbukter på felan. Tempot blir raskt. Orkesterpizzicaton ackompanjerar. Solisten vidgar sitt tonförråd. Berg- och dalbanefärd i orkesterstråket dränker solisten. Övergår i diffusa klanger som kulminerar i nytt blåsarfortissimo. Solisten återvänder med några raska vändningar. Musiken bromsar in och diminuerar. Tempot stegras snart i en gradvis process. Solisten öser på igen. Orkestercrescendo kulminerar i brassfortissimo. Solisten hittar ett bekant melodiskt fragment. Musiken kulminerar och bromsar in igen. Långa klanger. Tempot stegras åter gradvis. Ett par fortissimon följs av långsamma klanger. Solisten har mer energi att förbränna. Blåsarfortissimo. Solisten rusar åstad en stund med det bekanta melodifragmentet. Pizzicaton i det djupa stråket. Kulminerar och sackar åter in. Accelerando. Bromsar in. Virvlande rörelser från solisten besvaras i orkesterstråket. Orkesterklangerna liksom försvinner i diffust glissandomummel. Crescenderar. Musiken klarnar och fokuseras i långa brassinsatser. Ett långsamt tempo sätts an. Några slagverksinsatser ger det hela en maktfullkomlig karaktär. Diminuerar. Solisten återvänder med raska utsagor. Det allmänna tempot är mer återhållet nu, runt andante. Fylliga brasspulser. Sordinerade trumpeter puttrar en bit bakom fronten. Orkesterpizzicaton i korta notvärden. Några fylliga brassmorranden. Fallande rörelser. Stigande rörelser. Solisten öser på igen. Brassfortissimo. Solist och orkesterstråk. Brasset har mer att anföra i långtonade utsagor. Ljusa klockklanger. Musiken liksom sträcker ut sig och går till vila. Långtonad solist. Mjukt brass möter upp. Mjukt brassfortissimo. Pizzicatorassel från orkesterstråkarna. Uthållet brassfortissimo. Diminuerar med pukvirvlar. Solisten fortsätter sin långtonade sång i mellanregistret. Sordinerad trumpet med didgeridoolik klang. Kort brassfortissimo. Solisten sätter an en kort spurt. Återgår snart till långtonat fyllig sång. Djupt brassfortissimo följs snart av nya fortissimoinsatser från högre brasstämmor. Förutom solisten återfinns två brasskörer och merparten av stråkorkestern på själva scenen. 25 instrument, bland dem alla träblåsarna, återfinns på olika platser i salongen. De senares insatser märks knappast alls på min, ganska avancerade, stereoanläggning. Eftersom skivan är en vanlig stereo-CD utan flerkanalspotential måste utgivningen betraktas som ett halvt misslyckande. Visst har konserten kvaliteter att erbjuda också i stereoåtergivning, men en vital del av dess karaktäristika utelämnas onekligen. Ljus insats från orkesterviolinerna. Slagverk och brass i omnipotent maktutövning. Brasset diminuerar, stråket smyger in. Solisten glider in med långa toner. Crescendo. Kort tempohöjning. Orkesterstråk. Diminuerar och sträcker ut sig. Crescendo till fylligt orkesterfortissimo. Sökande klanger pulserar lugnt. Orkestercrescendo. Tempot och aktivitetsnivån stegras markant. Tunnas ut en aning. Tappar riktningen och slöar till. Korpar upp sig. Härligt studsande orkesterpizzicaton. Solisten brister ut i fraser som plägar nyttjas i romantiska konserter för att inleda en längre utsaga. Här saknas dock själva utsagan, inledningarna radas upp efter varandra. Harmoniskt är konserten lite småtråkig, som om Mozarts ord om att aldrig såra publikens öron hade en supporter hos Dalbavie. Kanske är det spektraltekniken som resulterar i tråkig harmonik? Jag tycker mig ha märkt en liknande tendens också hos Murail, Grisey och Dufourt. Klockklanger. Fallande rörelser i än den ena, än den andra orkestersektionen. Cymbalfortissimo. Sordinerade trumpeter höjer tempot hetsande. Solisten sätter an en ny rusch. Understödjs av sordinerade trumpeter och andra stämmor. Markant höjning av aktivitetsnivån med korttonade fortissimoinsatser från det ena instrumentet eller sektionen efter det andra. Tunnas ut. Tätnar igen. Kraftiga slagverksinlägg. Rasker solist eldar på rejält. Tonförrådet är dock begränsat. Hypersnabba brassfanfarer. Kulminerar med slagverk. Violinsolisten avslutar ensam med raska tonkaskader. Allra sista tonen blir hängande i luften utan förmåga att föra oss i hamn.

Veckans verk-text nr 263, avslutad 15 januari 2009. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Elliott Carter, född 1908, USA

Klarinettkonsert

för klarinett och kammarorkester bestående av flöjt, 2 oboe, fagott, horn, trumpet, trombon, tuba, 2 violin, viola, cello, kontrabas, harpa, piano & 3 slagverk
k1996, 19 minuter
Michael Collins, London Sinfonietta, Oliver Knussen, DG 1998

Kammarorkestern är delad i 5 grupper och placerad i en halvcirkel. Konserten består av 7 sektioner, där de sex första mestadels involverar en av grupperna (brass i 2 sektioner), finalen alla tillsammans. Mellan sektionerna förekommer mellanspel, där hela ensemblen involveras. Konserten är dedicerad till Alain Damiens & Ensemble InterContemporain, vilka också uruppförde den under Pierre Boulez ledning i Paris 10 januari 1997. De sju sektionerna spelas attacca och är betitlade Scherzando, Deciso, Tranquillo, Presto, Largo, Giocoso och Agitato.

Konserten inleds med ett brak från brass och slagverk. Klarinettisten gör entré i högt tempo. Instrumenteringen domineras av piano, harpa och marimba. Melodiskt och rytmiskt livlig soliststämma. Några spridda insatser från kammarorkestern. Klarinettens melodik är det som gör störst intryck på mig. Hela kammarorkestern avrundar första sektionen.
Andra sektionen inleds i slagverket, som också fortsättningsvis dominerar instrumenteringen. Klarinettisten återupptar sin sång. Dramatiskt laddad musik i högt tempo. Solisten fortsätter i sin melodiskt och rytmiskt vitala stil, just här bitvis rent vildsint. Klarinettisten dominerar skeendet under hela konserten. Kammarorkestern avrundar andra sektionen.
Tredje sektionen sätter in finstämt i långsamt tempo. Klarinetten ansluter lyriskt. Instrumenteringen domineras av dämpat brass. Stråkinjektioner flammar upp emellanåt. Trombon respektive trumpet vikarierar kort i solistrollen. Klarinettens klang kan bli lite småtråkigt neutral om den inte (som här) ges värdefullt musikaliskt material. Crescenderar - diminuerar. Orkestreringen såväl som inspelningen är beundransvärt transparent. Kammarorkestern avrundar sektionen med kvickare musik i forte.
Klarinettisten inleder fjärde sektionen i högt tempo. Instrumenteringen domineras av träblåsarna. Till karaktären är sektionen lekfullt yster. Vidunderligt fina melodier från solisten. Kammarorkestern avrundar fjärde sektionen.
Femte sektionen inleds av stråkarna som också fortsättningsvis dominerar ackompanjemanget. Klarinettisten ansluter till det långsamma tempot. De många sektionerna till trots hänger musiken fint samman i ett enda flöde. Femte sektionen är den jag uppskattar minst. Den är ingalunda dålig, bara inte så överväldigande vidunderlig som de övriga. Klarinettisten spelar överlag med ren ton, utan modernistiska effekter. Kammarorkestern avrundar sektionen i fortenyans.
Hornet inleder sjätte sektionen. Solisten och brasset ansluter med lekfull musik i ganska högt tempo. Det är imponerande att skriva så här vital musik vid 88 års ålder! Trombonen utmanar solisten om dominansen. Crescenderar med slagverksinsatser. Återgår till det lekfulla. Blir snart mer konfliktfyllt. Stråkarna smyger in. Kammarorkestern sätter an ett raskt fortissimo. Bromsar in.
Sjunde sektionen smälter samman närmast omärkligt med den föregående. Här är hela kammarorkestern aktiv i ett raskt tempo. Klarinettisten har inte många takters paus i konserten. Också här excellerar den i livlig sång. Konsertens överlag extroverta karaktär torde passa vår svenske klarinettist Martin Fröst utmärkt! Solisten avslutar konserten med forteton.

Av Elliott Carter rekommenderas tills vidare framför allt Stråkkvartett nr 1 (1950-1), Pianokonsert (1964-5), Symphonia sum fluxae pretium spei för orkester (1993-6) och Klarinettkonsert (1996).

Veckans verk-text nr 222, avslutad 28 april 2006. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Fredrik Ed, född 1964, Sverige:

Wig

för stråktrio (violin, viola, cello), k1996, 3 minuter
Ensemble Flux, uruppförandet

Fredrik Eds musik har börjat intressera mig allt mer på senare år. Den är utmanande utan att vara oöverstigligt svårtillgänglig. Än finns ingen hemsida, men en del info återfinns på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micv5.nsf/DocsByCodename/single_object!opendocument&external=http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/personer.nsf/WebV5BiografierAO/001D124B3C00EC4E41256492002D200C. Här aktuella stycke uruppfördes 26 september 1998 av Ensemble Flux på Nybrokajen 11 i Stockholm. Partituret hanteras av svenska MIC, som bjussar på dess två första sidor på https://www.stim.se/avd/Mic/Prod/micpdf.nsf/dl/88989f1.pdf/$file/88989f1.pdf. För ett otränat öga ser notationen avsevärt komplex ut, speciellt avseende rytmiken. Det kan vi dock lämna åt musikerna att bena ut! Här intresserar vi oss mest för musikens klingande inkarnation, så låt oss gripa oss an detta alster av en blott 32-årig Fredrik Ed;

Stycket inleds i fortissimo med knökiga rörelser i raskt tempo. Dissonanserna kryddar anrättningen, men inte så att den blir osmaklig. Tät musik med ett mått av aggressivitet i attackerna. Glissandon rör om i grytan nu och då. Stämmorna har en hög grad av självständighet utan att äventyra styckets integritet eller uppfattbarhet. Robust musik där pizzicaton bara förekommer sparsamt. Tempot sackar in. Musiken glesnar en aning. Attityden är fortfarande provokativt uppkäftig utan behagfulla intentioner. Kompakt musik, koncentrerat argumenterande. Längre notvärden. Rörelseenergin från inledningen har förvandlats till muskulös materia. Stycket avslutas abrupt, liksom hängande i luften. Bollen ligger hos lyssnaren!

Den första skivan den som blivit intresserad av Fredrik Eds musik bör skaffa är dB Productions 43 som rymmer orkesterverken Hyss (1995) och Drift (1997-8) samt sologitarrstycket Leash (2000). Därutöver finns Djävulen i klocktornet (2001) för stråkorkester på Chamber Sound 3034, Yl (1994) för altsax, tape och liveelektronik på dB Productions 17 samt Mit (1996) för 3 slagverkare på GAC 009. Här aktuella stycke finns tyvärr ännu inte utgivet, men nog får vi väl hoppas på ytterligare en snar porträtt-cd ägnad Fredrik Ed!

Veckans verk-text nr 257, avslutad 30 augusti 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Per Mårtensson, född 1967, Sverige

Violinkonsert

violin, 13 blåsare & dator (tape & live-elektronik), k1996-7, 19 minuter
blåsensemblen består av 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 1 trumpet, 1 trombon, 1 tuba
Fredrik Burstedt, Sveriges Radios SO, Niklas Willén, konsert 1997
Finns utgiven på Palette Records PALCD 986: Fredrik Burstedt, Swedish Serenade Ensemble, Stefan Solyom, p2005

Per Mårtensson kommer ursprungligen från Östersund och presenteras närmare på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/personer.nsf/c978cb9588f523b14125656a00367a26/8cdedf83bd9bc86e41256492002d32d9!OpenDocument. Någon hemsida kan jag inte hitta. Däremot porträtteras han i Göran Bergedals bok ”33 nya svenska komponister”. På http://www.kmh.se/FoUN/ku/dokumentation/vlnkonsert/ berättar kompositören och solisten mer om just violinkonsertens bakgrund. Det må vara ett diplomand-arbete men akademisk torrhet lyser med sin frånvaro.
Verket uruppfördes i Radiohuset 1 oktober 1997 av Fredrik Burstedt, Sveriges Radios SO och Niklas Willén. Samma solist framförde också verket vid ISCM:s världsmusikdagar i Bukarest 1999. Stycket rekommenderades, men segrade inte vid Rostrumtävlingen 1998. Däremot fick verket Christ Johnsons lilla pris 2000. Noterna finns att tillgå hos Svenska MIC. På http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micpdf.nsf/All/JOR498f4.pdf/$file/JOR498f4.pdf återges partiturets första 22 takter. Solisten har förutom att exekvera violinstämman även att kontrollera elektroniken. Verket spelas utan satspauser, men har konserters vanliga tredelning vad avser tempot: snabb - långsam - snabb.

Stycket inleds stormigt av solist och blåsensemble. Stormen bedarrar snart. Tuba muttrar. Cymbalkraschande tape-klanger. Violinen seglar högt ovan blåsarna. Ensemblen tystnar. Violinen sprintar vidare. Pulserande blåsarinsatser. Lägre och längre violintoner. Högt tempo från solisten. Tapeklanger av det swooooschande slaget. Formidabel violinstämma, än så länge mest exekverande korta, snabba toner. Tapeklanger av det drömska slaget öppnar ett annat rum åt solisten. Djupa brassinjektioner återför oss till verkligheten. Blåsarna aktiverar sig. Swooooschande tapeklanger. Hela styrkan är frenetiskt aktiv i snabb, nervöst flimrande musik. Överlag vill jag karaktärisera konserten som just nervöst flimrande. Den är definitivt inte dramatiskt anlagd. Lyrik finns, men blir inte dominerande. Skrapknarrande ljud som när man drar med nageln längsmed en gitarrsträng. Soloviolin. Lugnare tempo. Blåsensemblen spelar sällan unisont. Dess klang är oftast rund och mörk utan skarpa attacker i det högre registret. Tuban är osedvanligt framträdande. Raskare toner i det lugna tempot. Tapeklanger tar över när blåsarna tystnar. Slagverksaktiga tapeljud. Korta toner från hela ensemblen höjer tempot. Pulserande blåsarinsatser kommer och går, men är inte så konstanta att stycket förfaller till minimalism. Hela ensemblen är aktiv. Kort generalpaus. Soloviolin. Skrapgnisslande ljud från tapen. Soloviolin, emellanåt understödd av elektroniken. Mjuka tapeklanger och dubbelgrepp från solisten. Det här avsnittet motsvarar den klassiska konsertformens kadens. Blåsare återansluter med sina studsande pulser. Violinsolisten svävar högt ovan. Solisten avslutar med en sista, stigande rusch.

I maj 2005 finns förutom ovan nämnda följande inspelningar av Per Mårtenssons musik tillgängliga. I flykten för flöjt, violin, cello & piano finns inspelad på Caprice CAP 21587 med Pärlor för svin. Klarinett-trion från 1998 med klarinett, viola & piano har Obscura spelat in på dB Productions dB CD 74. I-ching Variations för brasskvintett & elektronik från 1998-9 finns inspelade på BIS 1213 med Stockholms Kammarbrass. Quartet för flöjt, violin, cello & piano från 2000 återfinns på Caprice CAP 21715 med The Peärls before swïne experience. Nu väntar vi på en tonsättar-porträtterande cd!

Veckans verk-text nr 196, avslutad 21 maj 2005. Införd här efter framgång i W-cupen 2001.

Marie Samuelsson, född 1956, Sverige:

Rotationer (Rotations)

för stråkorkester, k1997, r2003, 1 inspelning, 12 minuter
Helsingborgs SO, Hannu Lintu, i2003, Phono Suecia PSCD 147

Marie Samuelsson är den första av de ”yngre” svenska tonsättarna som fått två verk presenterade här på Veckans Verk. Tidigare har jag skrivit en kärnfull text om hennes orkesterstycke Troll från 1993. Hon presenteras vidare på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/personer.nsf/LookupBiografier/F567E9B34B73679E41256492002D3950?OpenDocument. Hennes hemsida återfinns på http://members.chello.se/marie.samuelsson/. Ännu mer om henne finns i Göran Bergendals bok ”33 nya svenska komponister”. Just där yttrar hon sig lite fundersamt kring här aktuella styckes originalversion: ”Jag var så rädd efteråt att det var för blödigt, för romantiskt. Jag tycker inte om när det blir för smetigt. Jag har väldigt svårt för den här enormt stora romantiken, när det blir storvulet…”. Men sen grep hon sig an revisionen och har nu inga problem att stå för stycket. Verket uruppfördes i sin originalversion 24 april 1997 i Göteborg av Musica Vitae och Peter Csaba. Början på partituret finns återgivet på http://www.mic.stim.se/avd/Mic/Prod/micpdf.nsf/dl/89085f1.pdf/$file/89085f1.pdf. Resten kan beställas på svenska MIC.

Pizzicaton inleder verket, knäppande sig fram i högt tempo. Enstaka höga arco-stämmor ansluter. Djupa kontrabaspizzicaton rytmiserar skeendet. Såriga arco-stämmor. Tremolon tillkommer. Arco-stråkarna crescenderar, utmanar pizzicatona om dominansen. Höga violiner med snabb melodik. Tremolon. Tätnar. Arco-stråkarna dominerar ljudbilden. Pizzicatona kommer tillbaka. Stillnar kort. Fortsätter med pizzicaton och höga violiner. Expressiva arco-stråkar. Pizzicatona tystnar. Bromsar in till tät, mäktig stråksats i måttligt tempo. Mörknar. Enstaka ljusare stämmor glimrar till. Pizzicatona återkommer och rytmiserar musiken. Arco-stråkarna blir samtidigt mer expressionistiska. Pizzicatona upphör. Musiken tätnar. Krampaktigt konfliktfyllt som hos en som varken kan fly eller fäkta. Crescendo - diminuendo. Annars rör sig musiken inom ett smärre dynamiskt spann kring forte. Pizzicaton lättar upp de mäktiga arco-klangerna. Violintremolon. Diminuerar långdraget. Pizzicaton avrundar det hittillsvarande skeendet. Fortsätter i pizzicato-dominerad sättning som i inledningen. Expressiva arco-violiner ansluter. Djupa pizzicaton rytmiserar. Tremolon. Kontrabassolist. Arco-stråkarna tar över med fulltonig sång. Avbryts av mäktiga pulser från de djup stråkarna. Såriga mellanstämmor tillkommer. Såriga violiner med höga rop. De djupa stråkarna fortsätter sin pådrivande, inte marsch… kanske pråmdragning… i snöglop! Stillnar långdraget. Diminuerar tills intet återstår.

Porträtt-cd'n Air Drum på Phono Suecia PSCD 147 innehåller Lufttrumma III för orkester (1999), Flow för kammarorkester (1999), Rotationer för stråkorkester (k1997, r2003), Ö för soloviolin (2002), I vargens öga för altsaxofon & tape (1997), I Am - Are You? för horn & tape (2001), Krom för 2 trumpet, horn, trombon & tuba (1994) samt Den natten för blandad kör (1992). Signal för saxofonkvartett från 1996 återfinns med Stockholms saxofonkvartett på Caprice 21517. Orkesterverket Troll från 1993 finns utgivet i två olika inspelningar på Infogram 30 med Linköpings orkesterförening och Micha Eichenholz respektive Infogram 32 med Sveriges Radios SO och Mikael Bartosch. De inspelningarna är nog mest gjorda i propaganda-syfte och inte helt enkla att få tag i. Sonoloco recenserar porträtt-cd'n på http://home.swipnet.se/sonoloco13/phonosuecia/samuelsson.html, Hubert Culot på http://www.musicweb.uk.net/classrev/2003/Nov03/Samuelsson.htm

Veckans verk-text nr 213, avslutad 18 januari 2006. Införd här efter framgång i W-cupen 2003.

Madeleine ISAKSSON, född 1956, Sverige, Frankrike:

Andelek (Spirit Game)

för saxofonkvartett, k1997, 10 minuter
Stockholms Saxofonkvartett, inspelat 2002, Phono Suecia PSCD 134

Som jag skrivit också tidigare så hade jag i förstone svårt för Madeleine Isakssons musik. Den tycktes mig för skir och eterisk för att passa mitt råbarkade väsen. Allteftersom jag kom att höra mer av hennes musik ändrade jag dock uppfattning. Idag tillhör hon den illustra skaran av mina favorittonsättare, de vars låtanden jag följer med glupande nyfikenhet! Mer information om henne återfinns på http://madeleine.isaksson.free.fr/index.html. Här aktuella verk är inte satt för saxofonkvartetternas ordinarie instrumentuppsättning utan för sopraninosaxofon, 2 sopransaxofoner och barytonsaxofon vilket resulterar i en avsevärt ljusare klang. Stycket uruppfördes 6 december 1997 på Musikmuséet i Stockholm av Stockholms saxofonkvartett. Partituret hanteras av svenska MIC.

Musiken sätter igång in media res, utan preludieranden, just som om vi vore redo för och intresserade av en musisk argumentation. Den höga trion slingrar sina toner kring varandra. Harmoniken är klart annorlunda, utmanar och tänjer hörandet. Förmodligen med mikrotonala inslag. Fladdrande, vibrerande, kvickt pulserande höga stämmor. Musiken intensifieras genom kortare notvärden och mer uppmärksamhetsfordrande tonföljder. Borrar sig in i medvetandet effektivare än Hallandsåsens lilldrill. Dynamiken är begränsad kring forte och mezzoforte. Ropanden utväxlas mellan stämmorna. Det är en vid klyfta mellan de tre höga stämmorna och barytonsaxofonen, men det funkar märkligt bra. Riktigt höga toner. Några korta, perkussivt studsande läten. Musiken går till vila med långa toner från höga stämmor. Vaknar snart till liv men med rätt sävlig aktivitet. Harmoniskt trilskas tonerna rejält. Rytmiken är mjukt böjd, framflytande snarare än marscherande eller dansande. Fotstampande torde vara sällsynt utom från de allra, allra mest musikaliska. Kanske borde man äta metronomer till frukost? Barytonsaxofonens inlägg får extra betydelse just genom att den är så ensam i sitt register, framträder med precis tydlighet. Just här spelar den höga trion dock i sina lägre register. Jag tycker mig skönja en illmarig fräckhet. Utmanande ordväxlingar mellan syskon? Svingar sig snart upp till de riktigt höga tonerna. Tempot är i stort sett det samma genom hela stycket. Musiken är väldigt intim utan yttre åthävor, storslagna scenerier eller vredgad dramatik. Styckets titel karaktäriserar väl musikens utsagor. Långa toner, många av dem pulserande fladdrigt. Stillsamt sökande. Tystnar. Barytonsaxofonen i ensamt majestät med kärleksfyllt föredrag. Höga trion återansluter modest. I konstmusiksammanhang används saxofonen inte alls så slipprigt som i Hollywoodsättningar. Dess klang är inte så kyskt renvaskad som träblåsarnas. Inte så expressivt böjlig som stråkarnas. Klingar mer som mjukt ulliga bleckblåsinstrument. Kanske kan sista en och en halv minuten betecknas som en Coda. Stycket avslutas med sköra anblåsningsljud.

Porträttskivan Phono Suecia PSCD 134 är ett måste, rymmer Andelek, Stråkvåg (1990) för stråkkvartett, Som om (1991-2) för sextett, Inné (1993) för oktett, Rum (1999-2000) för kvartett, Failles (2003) för trio och Å svävare (1993-5) för kvintett. De senaste årens absolut främsta svenska skiva! Herrar skivbolagsdirektörer: se nu till att skivdistribuera hennes orkesterverk också!

Veckans verk-text nr 247, avslutad 9 oktober 2007. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Håkan Larsson, född 1959, Sverige:

Symfoni nr 2

för orkester, k1997, 28 minuter
orkester med 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 2 trombon, pukor och stråkar
Sveriges Radios SO, Manfred Honeck, uruppförandet 17 maj 2002 (Berwaldhallen)

Håkan Larsson är en så länge något av en doldis också för kännare av nutida svensk konstmusik. Med tanke på den konstnärliga halten hos de verk av honom jag har hört så kan han inte räkna med att förbli i skuggan så värst länge till. De fåtaliga fakta jag lyckats vaska fram ger vid handen att han till stora delar är självlärd som kompositör även om Rosell och Eliasson gett ett eller annat tips. Tidigare har han varit verksam som jazzgitarrist. Sannolikt dväljs han i Uppsalatrakten. Någon hemsida kan jag tyvärr inte hitta, men verkkatalogen på Svenska MIC ger vid handen att han hyser en sund förkärlek för kammar- och orkestermusik, även om vokalstycken också finns där. Vem skriver den första stora introduktionen till hans konstnärsskap? Här aktuella symfoni har fyra satser, vars benämningar jag tyvärr saknar.

Symfonin inleds i det djupa stråket. Svaras av fyratonersfigur i brass och slagverk. Ljust stråk med sorgset klagorop. Vi tar det väl en gång till! Är alla med nu? Välformade rörelser i stråket. Fyratonersmottot. Blåsarsolist. Stråkvirvlar. Nu är scenen satt: vilken slags epik månne ta vid? Hornmelodi kliver framom de andra. Fyratonersmottot dunkas fram ånyo. Ämnar herr Larsson ta upp konkurrensen med Ödessymfonin? De ljusa stråkarnas klagorop spinns ut lite längre innan de diminuerar bort tremolerande. Klarinettsolist. Tempot är måttligt, skeendena kristallklart tydliga, men eftersom de grundar sig i genuina erfarenheter blir det inte platt. Musiken börjar anta en mäktig obeveklighet. Det musikaliska materialet är ytterligt begränsat, men kompositören gör sitt yttersta för att ur det utvinna maximalt. Såväl styckets konstruktion som motivation uppfyller väl symfonikens klassiska krav, varför titeln också blir en programförklaring. Korttonade figurer börjar förekomma vilket ger musiken en mer påstridig karaktär. Börjar själva musiken rent av känna sig instängd i de begränsningar den dvalts i? Första satsen avslutas utglesnande hängande i luften.

Andra satsen inleds auktoritärt av brass och slagverk. Stråkarna ansluter och driver fram ett raskt tempo. Retfullt enveten blåsarfigur. Inledningen elaboreras. Violinerna tar upp korttonad, spänstig figur som ger musiken ett lite ljusare uttryck. Glatt är det inte, men optimistiskt arbetssamt. Den retfulla blåsarfiguren är med i leken. Kort klarinettsolo. Violinerna öser på. Välprojicerat blåsarriff alternerar med generalpaus och pukdunk. Stråkarna tar sig an ett genomföringsaktigt arbete. Nu pratar vi business! Blåsarna har somt att tillföra. Den här minuten utgör symfonins hjärta. Pukkaskader för oss farligt nära Carl Nielsen-territorie. Nog har vi mer arbete att utföra innan vi slår oss till ro. Pukorna dundrar loss igen. Spänstiga violiner. Observera med vilken stringens musiken rör sig framåt. Jag har inga dubier om den hantverksskicklighet och förtrogenhet med den symfoniska traditionen som ligger till grund för det uppnådda resultatet, men efter att ha närlyssnat på symfonin en tid är jag inte fullständigt övertygad om dess originalitet. Tunnas ut en stund. Maskulint påstridig orkester. Pukorna talar ånyo. Ja, nog rör vi oss framåt i hygglig fart, men är målet något eftersträvansvärt och ser vi något intressant på vägen? Något genuint nytt eller eget kan jag inte upptäcka. Är jag för krävande? Förmodligen, men så är mina förväntningar på kompositören också av det mer eleverade slaget. De traditionalistiskt sinnade i läsekretsen garanteras att de kommer att möta en symfoni uppbyggd av riktiga, melodiska teman, rytmiskt gestaltade och harmonisk förankrade i enlighet med den stora traditionens fordringar. Musiken tätnar. Andra satsen avslutas distinkt i fortissimo - diminuendo.

Tredje satsen inleds av stråkarna i måttligt tempo. Fylligt blås ansluter. Djupa kontrabaspizzicaton famnar oss i ett mjukt järngrepp. Långa violintoner. Stråkarna aktiverar sig med kortare notvärden i fyllig sång. Nej, Håkan Larsson ämnar inte söva oss med vaggvisor här heller. Han tillör de konstnärer som respekterar sin publik mer än så. Konsten är inte till för att tjäna! Den är ämnad att utreda och gestalta… Vaggvisor har vi i-d-o-l-e-r i överflöd som kan förse oss med. Hornduett. För att lyckas hålla lyssnaren intresserad av en riktigt långsam sats måste tonsättaren skriva extraordinärt intressant material. Ytterligt få har lyckats med det. Bättre då att anta den mänskligare utmaningen att skriva i måttligt tempo när ett flersatsigt verk fordrar tempovariationer. Stråkarna aggreveras. Kulminerar och planar ut. Musiken famlar efter sitt sanna väsen ett tag innan den ånyo aktiverar sig. Mattas av. Idéerna presenteras fint, men de är vare sig originella eller sammanfogade i syfte att överraska. Tunnas ut. Expressiva fortestråkar i dialog med fylligt brass. En väluppfostrad dialog där man låter varandra tala till punkt. Orkestern diminuerar in i tystnaden. En soloklarinett tar över ordet och avslutar tredjesatsen med en fantasifull kadens på bortåt minuten. Djärvt!

Finalen inleds med furiöst fortissimo i full orkester. Tempot är högt, rörelserna bestämt maskulina. Dialog mellan blåsartema och pukor/stråkar. Blåsarna mal på tomning en stund. Violinerna tar över och driver på bra. Jag tror att musikerna tycker om att spela den här musiken. Den torde vara hyggligt lättspelad och inte fordra alltför många repetitioner. Passa in så bra i orkestrarnas produktionsscheman att de ekonomiansvariga ler i mjugg. Träblåsarsolister. Spänstiga stråkar i både arco och pizzicato. Pukorna går loss så smått, men nu utan Carl Nielsen-komplex. Musiken bromsar in kort, återstartar i högre tempo med lättare rörelser. Några violinfigurer tycks vilja tråda till dans, men det står inte riktigt på agendan, så det blir bara ansatser - en nobbad invit. Kort klarinettsolo. Sökande överledning. Violinerna driver på. Nu blir det väl ändå för småborgerligt mysputtrigt? Det är väl ändå inget att söka sig till? Låt oss arbeta oss tillbaks till mer produktiva domäner! Stråkarna eldar på effektivt. Musiken tätnar så smått. Crescendo involverande alla tillgängliga resurser. Symfonin avslutas utan tillräcklig kulmination. Hela dess estetik är så målinriktad att en ordentlig kulmination hade varit att vänta. Förmodligen misslyckades Manfred Honeck att forma finalen på ett adekvat sätt. En viss jämntjock dynamik tyder därpå. Eller var Håkan Larsson kanske inte fullt ut mogen den uppgift han ställt sig?

Mig veterligen finns bara en komposition av Håkan Larsson tillgänglig på CD (sommaren 2007), nämligen ”När intet blir allt” från 2002 för 2 violiner på Nosag CD 121 med Duo Gelland.

Veckans verk-text nr 242, avslutad 30 juni 2007. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

James Dillon, född 1950, Skottland:

Stråkkvartett nr 3

för 2 violin, viola, cello, k1998, 17 minuter
Ardittikvartetten, konsertupptagning

James Dillon tillhörde de ”nykomplexa” tonsättarna, en skara som ville bygga vidare på modernismens landvinningar. Han presenteras vidare på http://www.editionpeters.com/php/artist_details.php?artist=DILLON&section=composer. Hans tredje stråkkvartett uruppfördes av Ardittikvartetten på Donaueschingenfestivalen 17 oktober 1998. Partituret hanteras av Edition Peters. Tidigare har en inspelning funnits tillgänglig på Col legno, men den är i skrivande stund utgången. Dillon berättar själv om stycket på http://www.editionpeters.com/pdf/3rd%20String%20Quartet.pdf. Kvartetten har fyra satser, benämnda I, II, III respektive IV.

Fiolerna inleder stycket och får närmast omgående sällskap av de två lägre stämmorna i musik som rör sig framåt med möda och stort besvär. Riktigt sura intervall protesterar gnälligt mot alla orättvisor de utsatts för. Glesnar och tystnar. Uttunnat sökande i en trång, ogästvänlig värld. Tätnar gradvis i utdraget skeende. Några korta raska ruscher. Nasal klang i andrafiolen. Stämmorna slingrar sig runt varandra. Fortissimoutbrott med snabba tonkaskader. Åter uttunnat sökande. Nytt kort fortissimoutbrott i korta notvärden. Fortsätter med den långsamma, nu lite mindre mödofyllda musiken. Sköra, roliga ljud liksom svirrar omkring alldeles bedårande: där involverar jag mig gärna! Melodisk ansats. Tystnar.

Andra satsen sätter in i avsevärt högre tempo med kompakta fortissimoklanger. Äntligen dags att gå från gnäll till vredgad protest! Diminuendo - crescendo. Här ställs inga frågor: här levereras svar! Harmoniken är avgjort dissonant. Unisona insatser spöar upp förtryckarna. Tunnas ut och tystnar. Crescendo - diminuendo. Nya kompakta fortissimoinsatser. Korta unisona utbrott alternerar med korta generalpauser. Ett unisont statement får sista ordet.

Nasalt, vassa läten inleder tredje satsen. Landar långtonigt en stund. Stämmorna förs mer självständigt här än i förra satsen. Stillnar och bromsar in. Rör sig framåt med möda. Tätnar med harmonisk vresighet. Staccatospel i högre tempo. Fallande glissandon. Längre notvärden, konsonantare harmonik. Dissoneras snart. Accelerando till en stunds rask musik med knökig rytmik. Upplöses snart i intet.

Fjärde satsen sätter in i måttligt tempo. Harmoniken är småsur, rörelserna missbelåtet prövande. Fortissimoutbrott i raskt tempo, men mer inåtvänt destruktivt än utåtriktat kritiskt. Diminuerar och bromsar in. Tremolon. Tystnar. Konfliktladdad musik i dissonant fortissimo. Glesnar. Tätnar. Svartsynt depressiv musik som borde tilltala alla som finner behag i ruffiga elgitarrers klang. Stycket avslutas utglesnande.

Av James Dillon rekommenderas tills vidare framförallt Windows and Canopies (1985) för kammarorkester och Stråkkvartett nr 3 (1998).

Veckans verk-text nr 251, avslutad 7 maj 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Ylva Q Arkvik, född 1961, Sverige:

Väsen

för cello & tape, k1998, 10 minuter
Chrichan Larson, konsert 2001, ARKVIK-cd

Ylva Q Arkvik är det inte lätt att finna information om. Någon hemsida kan jag inte hitta. Google-sökning ger inte så värst mycket information. Svenska MIC bevärdigar henne ingen biografi. Däremot listar de hennes hittillsvarande kompositioner: just nu på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/musiklass.nsf/Verkfoerteckningar!OpenView&Start=1&Count=1000&Expand=1.80#1.80. Det var också därigenom jag över huvud taget fick kunskap om den här skivans existens. Beställ den direkt av henne! Adressen återfinns på http://privatpersoner.eniro.se//. Du får då också ta del av Tid läggs som tunt papper över beröringarna (1997) för stråkkvintett, Qué (1995) för saxofonkvartett, Gestures (1997) för slagverk, Cataract (1996) för violin & tape, Esconderé (1996) för flöjt samt Pictures (1995) för stråkkvartett. Här aktuella styck uruppfördes 17 maj 2001 på Nybrokajen 11 i Stockholm.

Elektroniken inleder stycket med ljusa, ihåligt ekande läten. Cellon ansluter snart, allra först med några korta, skarpa ljud. Duschläte från tapen. Långa, liggande cellotoner. Duschlätena crescenderar. Cellon kliver fram med några mer prominenta toner. Tapeljuden diminuerar och förvandlas. Borrläten från tapen. Mjukt flytande tapeljud. Mer sammanhängande spel från cellisten. Några cello-glissandon. Musiken tystnar kort. Elektroniken tar över med ljusa, sköra ljud. Cellon kommer tillbaka. Spridda hojtanden från mänsklig stämma. Celloattack. Högt visselljud. Cellisten spelar oackompanjerad en god stund. Tapeläten återansluter, till en början modest kvittrande. Sforzandostötar och blixtrande ruscher från cellon. Tapeljuden växer i styrka och förvandlas till mörkt ihåliga avgrundsläten. Stycket kulminerar med ytterst vassa och skrovliga läten från cellisten. Mjukt flytande tapeläten lägger balsam under celloattackerna. Riktigt djupa och skrovliga cellotoner. Tapestämman blir rent sakral. Cellisten stämmer tack och lov inte in i änglakören. Glissandon i tapestämman. Cellisten kämpar med frenesi. Tapestämman förvandlas gradvis när ljust duschläte ansluter. Klagoskrin i tapen. Glissandon. Skrovliga celloackord. Flöjtlik attack från tapen. Några pizzicaton. Tapestämman avslutar stycket med ljust duschbrus.

Veckans verk-text nr 219, avslutad 30 mars 2006. Införd här efter framgång i W-cupen 2003.

Michael Smetanin, född 1958, Australien;

Kuzanagi

för orkester, k1999, 9m
(2 flöjt, 2 oboe, klarinett, basklarinett, fagott, kontrafagott, 4 horn, 2 trumpet, 2 trombon, tuba, 3 slagverk, harpa, stråkorkester)
Tasmaniens SO, David Porcelijn

Australiern Michael Smetanin studerade komposition först i hemlandet och sedan för Louis Andriessen i Holland, varpå han etablerade sig som tonsättare i Australien. Hans stycken har vunnit en hel del priser vid olika kompositionstävlingar. Skivor finns också att tillgå, men just detta stycket verkar bara finnas på en vilt spretande cd med stycken av Pachelbel, Mozart, Mendelssohn, Offenbach, Tjajkovskij och Sculthorpe. Kuzanagi rekommenderades, men segrade inte, vid de internationella radioproducenternas Rostrum-tävling 2001. Titeln kommer om jag förstått saken rätt från en japansk saga, där Kuzanagi är "svärdet som besegrar gräset". Partituret finns på australiska MIC.

Klockor av allehanda storlekar inleder klingande och plingande. Enstaka andra instrument ansluter signalerande. Flöjt med arabesker och signaler. Lång, halvkvävd blåsarton. Snirklande blåsarglissandon, sedan fallande. Klockorna tystnar, stråkarna ansluter. Feta, långa toner från trombon eller tuba. Aktiv, men ändå stillastående musik: lågväxlat borrande sig fram. Smidesstäds-aktiga, rytmiskt raka klockslag. Pukvirvel. Instrumenten samverkar fint till helhetsintryckets fromma. Tagna var för sig är stämmorna nog inte alltför märkvärdiga, men sammantagna skapar de en fint sjudande häxkittel, med mäktig, men inte snabb framåtdrivande kraft och en kumulativt uppbyggande effekt. Glesnar kort ett par gånger, vilket ger relief åt det mer kraftfulla än eleganta malandet. Trumpetfanfarer och trummor. Långa, djupa toner är konstant närvarande och binder samman med ett järngrepp. Tystnar kort. Bland stråkarna är det främst violinerna som hörs och då mest med ett slags långdragna glissandoskrin. Trumpetfanfarer. Kort tystare. Aningen glesare orkestrerat med soloinpass alternerande med slagverksglitter. Brasset har en avgörande roll i stycket, är den instrumentgrupp som ger stycket dess karaktär, är melodiförande, färgsättande, dynamikbestämmande och i samverkan med slagverket rytmiskt ”kontrapunkterande”. Tempot är genomgående måttligt. Dynamiskt rör sig stycket mest i forte och starkare nyanser, är alltså tämligen ovarierat dynamiskt. Tonsättaren sägs tidigare ha skrivit i en mer minimalistisk stil. Element därav finns här också, men förenade med en expressiv, aggressiv karaktär från andra traditioner. Till uttrycket är stycket inte alltför fjärran Göran Gamstorps Growings (1988-91). Trumpetsolist får kämpa för att göra sig hörd genom häxkitteln. Ljusa slagverkslöpningar tränger skimrande genom ljudmassorna. Glesnar till fallande, djupt muttrande från blåsare. Klockslag avslutar distinkt.

Det här är det enda Smetanin-stycket jag har hört, så några ytterligare rekommendationer ur hans produktion kan jag inte bidra med.

Veckans verk-text nr 171, avslutad 23 februari 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

veckans_verk.html
reflexioner_1711-1819.html
reflexioner_1820-1829.html
reflexioner_1830-1869.html
reflexioner_1870-1889.html
reflexioner_1890-1899.html
reflexioner_1900-1909.html
reflexioner_1910-1919.html
reflexioner_1920-1929.html
reflexioner_1930-1939.html
reflexioner_1940-1949.html
reflexioner_1950-1959.html
reflexioner_1960-1969.html
reflexioner_1970-1979.html
reflexioner_1980-1989.html
reflexioner_1990-1999.html
reflexioner_2000_och_senare.html

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

index.html
veckans_verk.html
popmusik.html
internationell_konstmusik.html
nutida_internationell_konstmusik.html
svensk_konstmusik.html
Krogen Äfventyret
huligan.html
Walter Ekelins CV
lankar.html

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 8 november 2009.
Version 5.68 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.