De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Pierre Boulez: Éclat/Multiples, k1964-70
Witold Lutoslawski: Cellokonsert, k1969-70
Allan Pettersson: Symfoni nr 9, k1970
Dag Wirén: Stråkkvartett nr 5, k1970
Bengt Hambraeus: Rencontres, k1968-71
Allan Pettersson: Symfoni nr 10, k1972
Allan Pettersson: Symfoni nr 11, k1973
György Ligeti: San Fransisco Polyphony, k1973-4
Iannis Xenakis: Pianokonsert nr 2, Erikhthon, k1974
Iannis Xenakis: Noomena, k1974
Luciano Berio: Chemins IV (su Sequenza VII), k1974...
Åke Hermanson: Symfoni nr 2, k1973-5
Anders Eliasson: Disegno nr 1, per quartetto d'archi, k1975
Brian Ferneyhough: Time and Motion Study II, k1973-6
Allan Pettersson: Symfoni nr 13, k1976
Jan W Morthenson: Morendo, k1975-7
Brian Ferneyhough: Time and Motion Study I, k1977
Alfred Schnittke: Stille Nacht, efter Franz Grubers melodi, k1978
Ingvar Lidholm: Kontakion, hymn for the departed, k1978

Pierre BOULEZ, född 1925, Frankrike;

Éclat/Multiples

för kammarorkester i 2 grupper, k1964-70, 27m
(altflöjt, engelskt horn, bassetthorn, trumpet, trombon, 10 viola, cello, piano, celesta, cimbalom, harpa, gitarr, mandolin, glockenspiel, vibrafon, tubular bells)
Ensemble InterContemporain, Pierre Boulez, Sony 1981

Sprungen från Montbrison i södra-centrala franska inlandet har Pierre Boulez uppnått oerhörda resultat för den nutida musikens räkning, som kompositör, dirigent och administratör. Studietiden inföll under andra världskrigets senare år och en bit in i fredstiden. Under 50-talet etablerade han sig som en av de tongivande serialisterna med säte i Darmstadt. På sextiotalet erövrades mer centrala positioner på ömse sidor av Atlanten.
Hans Éclat/Multiples är ett tvåsatsigt stycke, där förstasatsen uruppfördes redan 26 mars 1965 (i Los Angeles av Southern California Chamber Music Society och tonsättaren) och andrasatsen är ett så kallat ”work in progress”, dvs kanske kommer att utvecklas ytterligare i framtiden. Éclat involverar bara 15 av de 25 instrumenten (stryk 9 altfioler och bassetthornet från listan ovan). Instrumenten är delade i 2 grupper, den ena för instrument med kortlivad ton, den andra för instrument med mer långlivad ton. Titeln syftar på de energiutbrott tonsättaren har noterat i partituret, men överlåter åt dirigenten att formge efter det unika konsertframförandets krav. Multiples-satsen ämnade Boulez dubbelt så lång, men om det förverkligas är väl tveksamt. Éclat-satsen kan framföras självständigt, Multiples bara i sällskap med Éclat.
Hela stycket uruppfördes 21 oktober 1970 i London av BBC’s SO och tonsättaren. Partituret har publicerats av Universal Edition. Hela stycket finns mig veterligen än så länge bara i den här aktuella inspelningen, men Éclat har spelats in separat ytterligare minst tre gånger.

Pianot inleder med ackord och snabba löpningar. Klingar ut. Enstaka andra klanger i fjärran, svävar närmare. Pianot fortsätter med ackord och snabba löpningar frammanande en härlig frihetskänsla. Klingar ut och tystnar. Sköra, spridda klanger från ensemblen. Ljusa, snabba tondrillar från instrument med kortlivad ton. Musiken alternerar mellan ruscher och svävande vilopunkter. Forteutbrott med cimbalomdominans. Mjuk, skimrande elegans. Djupt pianoackord överraskar också genom att här förekommer så få mörka toner. Klockslag klingar ut, länge. Tystnar. Sköra klanger. Enveten orgelpunkt i bakgrunden, en lätt irriterande spänningsskapare. Längre toner, nästan en melodi från blåsare. Orgelpunkten försvinner. Skört med undantag för några fetare sekunder. Speldosa med barnvisesöt trudelutt. Djupt pianoackord. Varthän nu? Klockklanger med lååång resonans. Musik som tränar och utmanar lyssnandet. Mörka pianoklanger. Drypande fuktig ton när piano och cimbalom kombineras. Gles musik där den enskilda tonen ges plats att klinga, dess kvalitet återfår den betydelse den lätt förlorar i mer händelsetät eller kompakt orkestrerad musik. Nästan stillastående musik. Tystnar helt några sekunder. Spridda, sköra toner över svagt mullrande piano. Cimbalom-drillar initierar aktivare, tätare musik. Crescendo, diminuendo. Forteutbrott med ringsignaler, ingalunda av det försynta slaget. Blixtrande snabb melodi från engelska hornet och altfiolen. Struttande melodi i närmast unison ensemble. Svävande blåsartoner. Crescenderar. Forteutbrott. Fuktigt slag blandas med engelskt horn. En haltande maskin snubblar åstad.

Multiples-satsen följer attacca med musik sprungen ur Eclats avslutning, speciellt det ”unisona” avsnittet. Snabbt tempo, språngbrädespänstig musik i markant större ensemble. Tystnar kort. Fortsätter. Uppnosiga stråkar. Kulminerar med klockslag, klingar ut. Glesare musik i lägre tempo. De långtonande instrumenten har mer inflytande över ljudbilden här än i Eclat, som dominerades av de korttonande. Bassetthorn-solist. Spännande musik, i förstone orkestreringsmässigt, snart också rent dramatiskt. Orgelpunkt och pizzicaton under solisten. Altfiolerna med blixtrande kvicka utbrott. Mycket långa toner från blåsare. Melodiskt engelskt horn över korttonad ensemble. Cimbalomsolist och rapp från ensemblen. En maskin haltar åstad, som i allra sista sekunderna av Eclat. Jag ler brett av välbehag. Fortepunkt och lång ton. Tempohöjning med musik involverande större delen av ensemblen. Snabba altfioler. Härligt haltande maskinrytmik, nu i större ensemble. Tunnas ut. Lägre tempo. Accelerandoruscher från altfiolerna, arco och pizzicato. Ensemblen bromsar, ”vill inte vara med om såna dumheter”. Altfiolerna crescenderar. Tempohöjning, hela ensemblen involveras. Trumpet/engelskt horn med lång ton. Klockklanger. Spänstigt struttande musik, klangligt samlad i mellanregistret, mörkare än Eclat. Språngbrädespänstigt i ensemble med färre stråkar. Bromsar in, tunnas ut. Långa blåsartoner växlar ned intensiteten. Dramatiseringar. Korttonande instrument virrar runt. Långtonande instrument inför ett mått av eftertänksamhet. De korttonande fortsätter sitt sprinterlopp. Lugnare, med återhållen spänning. Tremolon. Melodiska altfioler, Stravinskij-skarpt med en gnutta sentimental sötma. Stråkarna blir alltmer dominerande. Stråkarnas musik utvecklas i sjösjuke-riktning. Bara stråkar, undantagandes enstaka korta blåsar- och slagverksinsatser. Stråkarna borrar sig in i sin melodik med enveten frenesi. Crescendo. Berg- och dalbanemelodik. Tystnar. Stråkmelodiken får stöd av blåsare. Forte. Violasolist. Ganska tvära dynamiska variationer, likväl ger de ett mjukt intryck genom att klangerna är samlade i mellanregistret och de svagaste nyanserna utgörs av svävande klanger, inte tystnad. Avslutningen förbereds, ett stort uttalande tycks vara i antågande. Ett slags modernistiska stråkfanfarer, med dramatiserande effekt. Klockklanger, ringsignaler. Lättare, friare musik. Nervös musik i högre tempo. Rusar åstad i kontrollerade utbrott, tystnar en stund och rusar sedan åstad igen. Nya ringsignaler. Stråkmelodi och haltande pizzicaton. Klingar ut mjukt i lång blåsarton, som legat dold en stund.

Av Boulez musik rekommenderas tills vidare främst Éclat/Multiples (1964-70) för kammarorkester, Répons (1980-4), för piano, piano/synt, harpa, cimbalom, vibrafon, xylofon/glockenspiel, kammarorkester & live-elektronik, Dialogue de l'ombre double (1982-5) för klarinett & tape samt Anthèmes I (1991) för soloviolin.

Veckans verk-text nr 167, avslutad 26 januari 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Witold LUTOSLAWSKI, 1913-94, Polen

Cellokonsert

för cellosolist och orkester med 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, stråkar, harpa, piano, celesta, pukor och 3 slagverkare
k1969-70, 6 inspelningar, 24 minuter
Andrzej Bauer, Polska Nationella Radions SO i Katowice, Antoni Wit, Naxos 1996

Witold Lutoslawski tillhörde inte de allra radikalaste avantgardisternas skara men kom ändå att skriva värdefull musik. En nymodighet han nyttjade flitigt var att ge musikerna en viss grad av frihet gentemot partituret och dirigenten. Så innehåller här aktuella komposition begränsade avsnitt som gestaltas ad libitum av musikerna. Varje uppförande blir på så sätt extra unikt! Cellokonserten uruppfördes i London 14 oktober 1970 av Mstislav Rostropovich, Bournemouths SO och Edward Downes. Verket är dedicerat till Mstislav Rostropovich. Konserten är ensatsig men kan delas in i fyra sektioner: Introduktion, fyra episoder, Cantilena och Final. Partituret handhas av Chester Novello som också tillhandahåller följande text om verket: http://www.chester-novello.com/default.aspx?TabId=2432&State_2907=2&workId_2907=7741. Nätets hittills bästa text om Lutoslawski finns på http://en.wikipedia.org/wiki/Witold_Lutoslawski. Och just det, det andra ellet i efternamnet ska egentligen ha ett tvärstreck över sig och uttalas "wa", inte "l".

Solocello inleder med rytmiskt rak entonighet i lätt stråkföring. Fortsätter med snabbare, rytmiskt varierade toner. Cellon återupptar den raka entonigheten. Blir mer fantasifull. Några glissandon. Envetna sprinter. Dubbelgrepp adderas till arsenalen. Accelerando. Övergår plötsligt till rak entonighet. Fantasifulla spurter. Fortfarande har bara solisten låtit sin stämma ljuda! Det raka entoniga återkommer kort. Solisten tar oss på en berg- och dalbanetur. Fortesprint. Cellon har allt en bra behaglig klang! Rakt entonigt alternerar tätt med fortesprinter. Det raka entoniga. Sforzandon interfererar. Studsande dubbeltoner. Dubbelgrepp. Skarptonig solist. Trumpeten blir det första orkesterinstrument som blandar sig i leken, men först drygt fyra minuter in i verket. Cellon återvänder till det entonigt raka.
Brass med fanfarer inleder Episod-avdelningen. Nasala trumpeter avrundar. Cellon återansluter. Lyriskt finstämda orkesterinsatser. Grusigare orkesterklanger från pizzicato-stråkar och slagverk. Melodiskt fantasifull, prövande soliststämma. Crescenderar. Slagverket går loss, men utan att täcka solisten. Trumpeten initierar nya brassfanfarer. Cellon startar om lyriskt. Understöds av tunn, känslig orkesterklang. Solisten spurtar. Aktivare orkester. Riktigt högt tempo i solist och slagverk. Brassfanfarer avslutar andra, inleder tredje episoden. Cellosolisten plockar pizzicaton, går så över till stråkspel i högt tempo. Aktivare ackompanjemang, men fortfarande finstämt. Orkestreringen dränker aldrig solisten. Brassfanfarer. Solisten tar nya tag, nu i ganska högt tempo och med robust ton. Spänstigt. Delikat orkesterunderstöd. Brassfanfarerna kommer fortare den här gången, varar lite längre. Därmed avslutas Episoder-sektionen.
Cellosolist med pizzicaton inleder Cantilena-delen. Den raka entonigheten gör sig påmind. Pizzicaton med vibrato! Tar tag i stråken och begynner sång i lugnt tempo. Söker sig nedåt de djupare tonerna. Ackompanjeras av milda stråkklanger, ljusa och harmonitänjande. Solisten klättrar uppåt de högre tonerna. Orkesterstråkarna crescenderar långdraget, men mellan piano- och mezzofortenyanser. Det lugna tempot utesluter tack och lov inte snabbare tonkaskader från solisten. Crescenderar kort. Cantilenan fortsätter lyriskt, men nu med skarpare ton från solisten. Åter neutral tonbildning. Harmoniskt vilda, dynamiskt dämpade stråkklanger. Solisten blir mer passionerad, gräver djupare. Stråkorkestern kliver fram i främsta ledet med fulltonig sång. Crescenderar. Accelerando till den avslutande Final-delen.
Brasset ansluter i det högre tempot. Lätt tumultuariskt. Är det solisten som kämpar för att göra sig hörd? Kvicka expressiva violiner. Brassinjektioner. Slagverksklapper. Forte i full orkester. Cellon får in några tonvändningar mellan orkesterforten. Solist med robust fortedeklamation i högt tempo. Växlar mellan solocello och kompakta orkesterforten. Rask cellosolist över mer differentierad orkester. Orkesterforte vrålar till för full hals. Musiken fortsätter i solist och punktuellt upplöst orkestersats. Orkesterforte. Solisten sprintar vidare. Vilken fenomenal orkeströr Lutoslawski var! Här har dagens unga tonsättare mycket att lära! Cellosolist med längre toner. Sätter in ny spurt. Ackompanjeras av full orkester. Trumvirvel och rytmiskt raka orkesterstaccaton. Länge hållet orkesterforte blåser dammet ur öronvindlingarna. Solisten tar upp det lyriska. Orkesterstråkarna diminuerar. Solisten sätter ny fart. Några orkesterforten interfolierar. Cellisten avslutar verket med skarp ton, envetet upprepad.

Veckans verk-text nr 211, avslutad 22 december 2005. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Dag Wirén, 1905-86, Sverige;

Stråkkvartett nr 5

för 2 violin, viola, cello, opus 41, k1970, 3 insp, 13m
Saulescokvartetten (1971), Caprice 21326 + LP1024

Finns även inspelning med;
Caprice 21413; Ferrokvartetten, p1993
Daphne 1021: Lysellkvartetten, 2005

Dag Wirén sammanfattade sitt konstnärliga credo i orden ”jag tror på Mozart, Nielsen och den absoluta musiken”. Han har skrivit väldigt lite vokalmusik, ingen opera alls. Det borde vara en tonsättare i min smak! Femte stråkkvartett tillhör hans sista verk. Efter den följde inte mycket mer än en Träblåskvintett (1971) och en Flöjtconcertino (1972). Gick han i ålderspension?

Kvartetten har tre satser, som jag tyvärr inte har beteckningarna på. Uruppförandet stod Saulescokvartetten för 18 april 1971 i Börssalen, Stockholm.

Förstasatsen inleds energiskt med ett distinkt tema som fördelas fint mellan stämmorna. Tunnas ut. Lugnare, aning klagande variant av temat. Melodiska temat bygger upp energin igen. Lekfullt i raskt tempo. Klagande cello. Tar fart igen. Temat tycks mig ganska abstrakt, intellektuellt. Icke-folklig formalism skulle kanske trettiotalets stilpolis kallat det. Minimalister skulle få svindel av de krav dess ”komplexitet” ställer på dem. Oväntat snar avslutning. Visst fanns där mer att hämta?

Andra satsen inleds stilla med en spänd, sträv melodi. Variant av temat i förstasatsen. Klagande violinsolo. Aning orientaliskt färgat tema? Muttrande, tjurig cello. Stillastående musik, varieras utan att utvecklas. Plötsliga pizzicaton. Tempohöjning. Munter karaktär. Vilken befrielse! Spänstig vårmusik. Klagande temat återvänder snart och avslutar satsen bortdöende.

Finalen inleds stilla med ett potent, men återhållet tema. En gammal mans minnen av Stråkserenadens dagar? Pizzicato och acclerando. Dansande, lekande, snabb musik. Stillnar. Återhållna temat återkommer. Stundtals unisono. Kvidande violinton antydande allvar? Acclerando och crescendo. Dansant, lekfull och snabb musik avslutar stillnande.

Av Dag Wirén rekommenderas främst fjärde symfonin, stråkserenaden och stråkkvartetterna nr 3-5.

Veckans verk text nr 74, avslutad 4 november 2001. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9.

Bengt Hambraeus, 1928-2000, Sverige, Kanada:

Rencontres

för orkester, k1968-71, 24 minuter
orkester med 4 flöjt, 4 oboe, 4 klarinett, 4 fagott, 6 horn, 4 trumpet, 4 trombon, pukor, 5 slagverk, harpa och stråkar.
Sveriges Radios SO, Stig Westerberg, uruppförandet 8 september 1971 (även som Caprice Expo Norr Riks LP 32)

Bengt Hambraeus presenteras närmare på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/personer.nsf/LookupBiografier/4BB3641687D633D441256492002D2641?OpenDocument. Just Rencontres blev ett av de sista verken Hambraeus skrev i Sverige. 1972 styrde han kosan till Kanada för en professur vid McGill-universitetet. Rencontres skrevs till Musikaliska Akademiens 200-årsjubileum 1971. 1973 publicerades partituret på Nordiska Musikförlaget. Titeln är fransk och betyder ”sammanträffanden”, något som är karaktäristiskt för själva musiken i det att den innehåller citat från några av Hambraeus husgudar; Beethoven, Wagner, Reger, Skrjabin, Mahler och Varèse. Stycket är ensatsigt och har inga anspråk på att bli älskat vid första åhörandet.

Ljusa orkesterklanger i forte inleder stycket. Violiner, flöjter och trumpeter dominerar. Mörkt brass presenterar sin närvaro. Violintremolon och blåsarsignaler. Harpan glittrar till i främre ledet. Stämningsmåleri i långsamt tempo. Kanske termen punktuell impressionism kan ge en föreställning om vilket slags klangvärld inledningen huserar i. Blir närmast stillastående. Tromboner morrar till ett par gånger. Flöjter. Forte med slagverk och fylligare orkesterklanger. Fortsätter rituellt skridande med prominent men delikat slagverk. Tillknäppt återhållsamhet. Tystnar. Träblåsare med annorlunda, kanske östasiatiskt uttalande som gärna kunde ha elaborerats vidare. Klingar ut och tystnar. Stråkarna är närvarande men drar sällan uppmärksamheten till sig. Flöjtsolister med skört brusten klang. Tystnar i stråket. Tromboner. Flöjter kommer tillbaka i frontlinjen med sympatiskt lågmälda uttalanden. Närmar sig det rent magiska. Raffinerat slagverk. Fortissimovrål från blåsarna. Fortsätter smygande i mezzonyans. Delikata slagverksimpressioner. Violintremolon. Musiken animeras. Plötsligt bryter stråkar ut i folkligt dansande rytmer interfererande med Hambraeus egen stämma. Ärligt talat passar knätofset illa in. Förmodligen utgör det ett citat, men nog ska väl sådana också fås att fungera i sin nya miljö? Stillnar snart och fortsätter sökande. Flöjt prövar sig fram, finner en intagande fras. Avbryts tyvärr av kort fortissimo från blåsarna. Kulminerar och stillnar. Mörk brassmelodi. Tremolon höjer insatserna. Fortissimo med Skrjabin-doft över brassfanfarerna. Grovt slagverk tar allt ljus några takter. Blåsare ansluter. Trumpeter leker med Skrjabin-vändningen. Orkesterfanfarer. Crescenderar. Fortissimo med prominent brass. Brustna flöjter erinrar om livets fragilitet. Blåsarfortissimo. Stillnar i stråket. Slagverk för oss vidare. Pizzicaton. Långa trumpettoner. Snabba violinpizzicaton. Trumpeter med än längre toner spelade med fyllig klang. Flöjter blandar sig i leken, tar över en stund. Trumpeterna kommer tillbaka. Kulminerar och klingar ut. Pizzicaton sprintar vidare. Slagverket ansluter delikat. Blåsare. Slagverket mäter ut vår tid. Brassfanfarer med Skrjabin-doft. Slagverket har en central roll i att föra musiken vidare, i synnerhet när blåsarna fastnar i relationstjafs. Stråksång växer fram och blir dominant en stund. Blir rent trånande. Slagverket och brasset utmanar. Stråkarna brister ut i Wagners Liebestod. Kulminerar i möte med Hambraeus klangvärld och uppslukas småningom av den. Sakliga träblåsare återför oss till en nykter kaluv: härligt drastisk kontrast! Harpan ansluter till träblåsarna och väver en hel sagovärld av mirakulösa ting. Det här avsnittet hade jag gärna sett längre utspunnet! Är det ett citat eller hämtat ur egen fatabur? Fortissimo från brasset avbryter. Cymbaler återuppväcker det rituella. Sökande. Tremolerande stråkar. Crescenderar och kulminerar. Tempohöjning till allegro med stråkar och träblåsare. Styckets första riktigt snabba avsnitt. Brass och slagverk kontrasterar med maktspråk i det lägre grundtempot. Åter allegro, nu från träblåsarna varför det klingar mer modernistiskt. Stråkar, brass och slagverk återför oss till grundtempot. Fyllig, vilande stråkklang under aktivt brass och slagverk. Blåsarna tystnar kort. Stråktremolo. Nya blås- och slagverksinsatser. Växande violinklang avslutar verket.

Av Hambraeus rekommenderas framförallt Transfiguration för orkester (1962-3) och Rencontres för orkester (1968-71). Nog kunde väl något alert skivbolag se till att dessa och några av hans senare orkesterverk gavs ut på CD?

Veckans verk-text nr 224, avslutad 20 oktober 2006. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 2002-3.

Allan PETTERSSON, 1911-80, Sverige;

Symfoni nr 11

för 3 flöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 1 pukor, 5 slagverk & stråkorkester
k1973, 2 insp, 24m
Norrköpings SO, Leif Segerstam, 1992, BIS 580

Finns även inspelad med;
Hannover RPO, Alun Francis, 1993, CPO 999 285

Allan Pettersson skissade sina tionde och elfte symfonier under en lång sjukhusvistelse 1970, samma år som han blev ledamot av Musikaliska Akademien. Först några år senare komponerades de färdigt. Elvan uruppfördes 24 oktober 1974 i Bergen av beställaren, Musikselskabet Harmonien under Karsten Andersens ledning. 1994 publicerade Nordiska Musikförlaget partituret. Symfonin är ensatsig.

Försiktig inledning i måttligt tempo av träblåsare och stråkar. Framåtpekande hornmelodi. Violiner driver musiken framåt, träblåsarna dansar runt stråkarna och tänjer harmoniken. Kort blåsarserenad, börjar koralaktigt men dissoneras genast. Stråkarna återansluter. Tempohöjning. Trumma hetsar. Dolskt brass morrar och bräker. Förkrossande cymbalslag. Orolig musik med nervösa stråkar och attackerande brass. Kulminerar med brass. Lugnar sig helt kort. Orolig musik med trumvirvlar. Stråkarna lägger en starkt framåtdrivande, men determinerad och inskränkt grund varpå blåsarna gör mer varierade inlägg. Crescendo med kraftfullt brass. Den petterssonska lavaströmmen i fullt flöde. Härligt ruskig musik i full orkester. Vad är det som gör att jag (och fler med mig) har så mycket lättare att estetiskt uppskatta ”det fula” framför ”det sköna”? Är vi små rebeller som tröttnat på konventionerna och vill vidga/bryta dem? Är våra liv så fulländat behagliga att vi måste söka obehaget i konsten? Kanske vi i konsten finner uttryck gestaltande de av våra erfarenheter som vi inte kan ge fritt spelrum i vardagslivet? Stillnar kort ett par gånger. En anings vila, med spridda brassattacker. Crescendo - diminuendo. Xylofonrassel i bakgrunden. Något byggs upp, söker sig framåt. Skalrörelser. Enveten puls i pukan. Långdraget crescendo kulminerar med feta brasskörer, klapprande xylofon och kraschande cymbaler. Här är vi långt från det svenska sextiotalets punktuellt graderade orkestersats. Man brukar hänföra Petterssons symfonik till Mahlers och Sjostakovitjs ”tradition”, men vad avser urkraften och de massiva klangerna tycker jag också att det finns släktskap med Bruckner. Stillnar gradvis. Dämpat uttryck, men med flink aktivitet framförallt i stråkarna. Djupt brass med enveten kort fras skapar hypnotiserande puls. I det högsta skiktet ett par andra envetna fraser från flöjterna. Crescendo-ansats lyckas inte samla tillräcklig kraft utan musiken stillnar och tunnas ut i stället. Långdraget crescendo kulminerar med brassattacker och expressiva stråkar. Violinerna kliver fram, först svalt neutrala men efterhand allt expressivare. Trumma och cymbal. Djuuup ton från brasset. Brassattacker. Kulmination upplöses i några slagverksknackningar. Stillnar, tunnas ut. Tempohöjning initierar verkets ruskigaste avsnitt. Crescendo. En annan lavaström har öppnats, denna i högre tempo, muskulärt orkestrerad med brass, slagverk och pådrivande stråkar. Groteskt brutal melodi - ren och skär ondska. Fallande skalrörelse upprepas envetet, driver på effektivt men determinerat inskränkt. Djupare brasstoner. Kulmination med skärande brass. Diminuendo och ritardando. Stillnar kort. Nya brassattacker. Pådrivande, expressiva stråkar. Skalrörelser i stråket. Tempohöjning. Hetsande musik. Brass driver fram kulmination. Tystnar och återstartar i mångstämmig stråkorkester, harmoniskt rejält uttänjt. Låter som om stämmorna vore samlade i två ”familjer”, kanske olika tonarter (???). Mjukare stråkar med fuga-känsla över musiken. Expressiva violiner mot mjuka djupa stråkar. Fuga-aktiga djupa stråkar. Oroande brassmummel. Brassattacker med skarpa trumpeter. Cymbalkraschar. Expressiva violiner. Stillnar. Bred stråksång. Brass stiger fram konsonant befriande, men förvrids dissonant istället för att leverera den försonande kulmen som antyddes. Stillnande avslutning.

Av Allan Pettersson rekommenderas främst Mesto (sats 2 ur Stråkkonsert nr 3 från 1956-7) samt symfonierna nr 4 (1958-9), nr 6 (1963-6), nr 8 (1968-9), nr 9 (1970), nr 10 (1972), nr 11 (1973) och nr 13 (1976).

Veckans verk-text nr 152, avslutad 17 oktober 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

György LIGETI, född 1923, Ungern, Österrike

San Fransisco Polyphony

för orkester, k1973-4, 13 minuter
orkester med 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 2 trombon, tuba, stråkorkester (12, 12, 10, 8, 6), piano, celesta, harpa, 2 slagverk
Berlins PO, Jonathan Nott, Teldec 2001

György Ligetis genombrott kom med de mikropolyfona orkesterstyckena Apparitions och Atmosphères från skiftet mellan femtio- och sextiotal. De må ha varit nydanande, men ärligt talat tycker jag att de är rätt tråkiga: de blir statiska. Bättre är här aktuella stycke. San Fransisco Polyphony skrevs till San Fransiscos symfoniorkesters 60-årsjubileum. Stycket uruppfördes i San Fransisco 8 januari 1975 av San Fransiscos SO och Seiji Ozawa. Partituret handhas av Schott. En bra introduktion till Ligeti finns på http://en.wikipedia.org/wiki/György_Ligeti.

Stycket startar med disigt diffus orkesteraktivitet i mezzoforte. Solister kliver fram helt kort. Ett melodiskt fragment glider förbi i stråkarna. Brass. Några stråkforten i rak rytm. Distinkt slagverk. Brasstöt. Smygande musik i måttligt tempo. Brass och slagverk sticker fram emellanåt. Slagverk fokuserar musiken med några milda forten. Bromsar in och tystnar. Kort spurt kommer till intet när stråkar sänker tempot. Däremot är musiken laddad med förväntan. Blåsare väcker sömntutorna med milda signaler. Vilt stråkforte blossar upp kort: så ska musik låta! Blåsare levererar harmonitänjande kontrapunkt. Stråkarna bromsar in. Aktiva blåsare över stillastående stråkar. Korta blåsartoner som inte riktigt når melodisk gestalt. Forte i full orkester. Dramatiskt laddat med expressiva stråkar, distinkt slagverk och mäktigt brass bildar styckets kulmination. Crescendo med långa toner. Korttonande, repetetivt slagverk över långtoniga stråkar. Oroligt i det djupa stråket. Diminuendo till djupt muller. Crescendo. Diminuendo. Kraftfullt pukslag. Mycket höga violiner med glasklirrande ton gnisslar vidare över fladdrande kontrabasar. Crescenderar. Forte med höga stråkar och gongslag. Abrupt diminuendo. Slagverk rytmiserar musiken. Svirrande stråkar. Långdraget crescendo. Brassmelodi. Musiken cirklar runt, runt i högt tempo. Brassforte och slagverksutbrott. Diminuendo. Diffust tjatter. Stråkar fortsätter karusellfärden. Crescendo med stråkar och enstaka slagverk. Kort och effektiv avslutning.

Av György Ligeti rekommenderas framförallt 6 bagateller för träblåskvintett (1951-3), Stråkkvartett nr 1 (Métamorphoses nocturnes, 1953-4), Stråkkvartett nr 2 (1968), San Fransisco Polyphony för orkester (1973-4) och Pianokonserten (1985-8).

Veckans verk-text nr 200, avslutad 28 augusti 2005. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Iannis XENAKIS, 1922-2001, Grekland, Frankrike:

Pianokonsert nr 2, Erikhthon

k1974, 17 minuter
för pianosolist och orkester med 3 flöjt, 3 oboe, 4 klarinett, 4 fagott, 4 horn, 4 trumpet, 4 trombon, tuba, 30 violin, 12 viola, 10 cello, 8 kontrabas & slagverk
Nicholas Hodges, BBC SO, Pascal Rophé, konsertupptagning via BBC

Stycket började som ett grafiskt partitur men kom sedan att noteras på sedvanligt sätt. James Harley översätter titeln som ”force of the earth” eller “son of Attican king Hephaistos and Gaïa”. Stycket uruppfördes i Paris 21 maj 1974 av Claude Helffer, Franska Radions SO och Michel Tabachnik. Partituret hanteras av Editions Salabert. En skivinspelning är tillgänglig på Timpanis fjärde volym av Xenakis orkesterverk, men den har jag tyvärr inte hört. Stycket är ensatsigt utan uppenbara sektioner.

Pianisten inleder med gnistrande tonkaskader i raskt tempo. Spridda blåsarinsatser bromsar in skeendet. Djupa stråkar bidrar med marschpulser i fjärran. Pianot trevar sig fram. Brass med skarpt klingande attacker och klagorop. Pianisten börjar finna ett bärkraftigt material, uppehåller sig mest på tangentbordets högra halva. Nya brassvrål, nu med större fyllighet. Pianisten förfasas inte utan fortsätter sin skröna. Violinerna klättrar upp riktigt högt, stannar en god stund i stratosfären och tystnar sedan tvärt. Pianot är naturligt nog hänvisat till västerlandets tolv ordinarie toner, medan orkestern frossar också i intervallen däremellan. Stråkarna skapar sjösjukt gung genom mångstämmiga glissandon. Pianosatsen glesnar en stund, men återkommer snart i sin forna fullödighet. Det finns inget enkelt förhållande mellan den musik pianot framför och den som emanerar ur orkestern. Om de framfördes separat torde två utomordentliga stycken uppstå - men skulle man höra deras samband? Stråkarna fortsätter sina glissandon. Bland de bemärkta modernisterna födda på 1920-talet är Xenakis den som uppskattat och utnyttjat stråkinstrumenten mest - om ock mest för glissandon. Brasset gör sig hört igen, småningom med överväldigande kraftinsatser. Pianisten fortsätter sina raska tonkaskader som om ingenting hänt. Pianostämman klingar mer optimistisk, mer konstruktivt meningsfull än orkestersatsen som ter sig svartsynt negativ, fylld av destruktiv sabotagelusta. Stark oro i orkestern genom stråkglissandon och klagorop från brasset. Pianisten spelar närmast oavbrutet utom här strax efter mitten av stycket, där han/hon har en del korta pauser alternerande med korta insatser. Stråkglissandon. Måhända man kan se stycket som en radikal uppdatering av det traditionella konsertidiomet med dess konflikt mellan individ och kollektiv. Här saknar kontrahenterna dock gemensamt språk och gemensamma referensramar varför kommunikationen blir närmast omöjlig. Likväl är man tvingad att existera i samma värld. Stormridna stråkar. Korta, kvicka utbrott med perkussiva staccaton från pianisten. Orkestersatsen är rytmiskt oartikulerad, snarast glider och kränger fram. Brasset stämmer upp nya klagorop. Orkestern uppträder bara som kollektiv, ofta sektionsvis, men ingen därur kliver fram i solistisk funktion. Musiken tätnar. Varken träblåset eller slagverket märks nämnvärt. Kanske slagverkets tystnad är ett sätt att undvika att pianosolisten täcks av klanger liknande dess egna. Tempot är tämligen konstant andante genom hela stycket. Kampen tilltar. Hela orkestern är aktiv. Dynamiskt är stycket begränsat mellan ungefär fortissimo och forte fortissimo. Stycket kulminerar. Orkestersatsen glesnar, solisten tar kommandot och för verket mot dess slut. Allra sista ackordet tar dock stråkarna.

Av Iannis Xenakis rekommenderas framför allt Syrmos för 12 violin, 4 celli, 2 kontrabas (1959), st/4, 1-080262 för stråkkvartett (1956-62), Pianokonsert nr 2 (Erikthon, 1974), Noomena för orkester (1974), Jonchaies för orkester (1977), Shaar för stråkorkester (1982), Tetras för stråkkvartett (1983), Tracées för orkester (1987), ATA för orkester (1987), Troorkh för trombon & orkester (1991) samt Roáï för orkester (1991).

Veckans verk-text nr 253, avslutad 6 juni 2008. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Iannis XENAKIS, 1922-2001, Grekland, Frankrike:

Noomena

för orkester, k1974, 13 minuter
orkester med 4 flöjt, 4 oboe, 5 klarinett, 4 fagott, 6 horn, 5 trumpet, 4 trombon, tuba, 34 violin, 14 viola, 12 cello, 10 kontrabas
Orchestre Philharmonique du Luxembourg, Arturo Tamayo, insp 2000, Timpani

Mellan 1972 och 1989 var Xenakis professor vid Sorbonne-universitetet i Pars. Här aktuella styckes titel är tydligen en filosofisk term som James Harley i sin bok ”Xenakis. His Life in Music” förklarar som ”that which is apprehended by thought, independent of perception by the senses”. Stycket uruppfördes 16 oktober 1974 av Parisorkestern och Georg Solti. Partituret hanteras av Salabert. Observera att slagverket helt lyser med sin frånvaro! Många av efterkrigstidens modernister hade problem att skriva för orkester, tyckte att de mindre ensemblerna var mer lämpade för deras kompositionsmetoder. Xenakis var bland de första att finna ett sätt att skriva för orkester som lät modernt. En stor del av hans produktion är också för orkester. Det här stycket är en alldeles utmärkt inkörsport till Xenakis konst. Det är så pass omedelbart tillgängligt att också personer utan vana vid modern konstmusik torde kunna relatera till och ha utbyte av musiken.

En klagande blåsarkrumelur inleder. Stråkarna ansluter. Blir rent vildsinta. Träblåsarna lugnar ned situationen. Fallande rörelser i stråket. Glissandon än i stråket, än i blåset. Kraftfulla tromboninlägg kliver fram i främsta ledet. Fallande stråkrörelse. Den här musiken är helt anpassad till orkesterns stora resurser och de möjligheter som därmed öppnas. Den skulle inte alls göra sig i pianoreduktion eller kammarsättning. Musiken är muskulös, men blir aldrig kompakt ogenomtränglig utan behåller en transparent tydlighet. Väldigt aktiv musik med forteinlägg från alla möjliga håll. Stycket håller ändå samman, formar en helhet. Musiken glesnar. Stråkarna tar över skeendet. Blåsarna återansluter. Korta stråkglissandon alternerar med morrande blåsarinsatser. Musiken tornar upp sig i lager på lager. Pizzicatorassel. Fylliga brassinsatser. Korta generalpauser skapar kontrast i ljudbilden som annars helt domineras av fortissimonyanser. Schvungfullt i det djupa stråket. Musiken har glesnat en aning. Tätnar igen. Träblåsarna tar över skeendet med en mjuk koral. En stunds välbehövlig eftertanke. Harmoniskt är episoden dock fullt modern. Musiken tätnar när träblåsarna aktiverar sig, tar sig bortom koralens domäner. Avrundas med långt ackord. Stråkarna återstartar och tar spjärn med härliga violinglissandon och kontrabasmuttranden. Några generalpauser skapar perspektiv och bygger förväntningar. Blåsarna återansluter med avsevärd kraft. Tempomässigt håller sig stycket ganska konstant kring andante, men rytmik och tempo tillhör inte de parametrar jag fäster mig nämnvärt vid i det här stycket. I stället är det klangväxlingarna och intensiteterna som får min största uppmärksamhet. Brasset får in en femetta rakt i nyllet. Följer upp med kraftfull slagväxling mot bålen. Nya korta generalpauser alternerar med träblåsarklagan. Följs av en längre period med spretigt violingnisslande omväxlande med fylliga brassutsagor. Jag tycker mig också höra klockklanger i bakgrunden (det saknade slagverket till trots). Träblåsare inför ett nytt moment med större rytmisk spänst. Violinerna fortsätter sitt raka gnisslande. Brasset håller också fast vid sitt väl inarbetade idiom. Krafterna förenar sig i desperat stuffande vid avgrundens rand. Brasset tar dock överhanden och för stycket till sitt slut.

Av Iannis Xenakis rekommenderas framför allt Syrmos för 12 violin, 4 celli, 2 kontrabas (1959), st/4, 1-080262 för stråkkvartett (1956-62), Pianokonsert nr 2 (Erikthon, 1974), Noomena för orkester (1974), Jonchaies för orkester (1977), Shaar för stråkorkester (1982), Tetras för stråkkvartett (1983), Tracées för orkester (1987), ATA för orkester (1987), Troorkh för trombon & orkester (1991) samt Roáï för orkester (1991).

Veckans verk-text nr 264, avslutad 3 februari 2009. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Luciano BERIO, 1925-2003, Italien

Chemins IV (su Sequenza VII)

för oboe, 3 violin, 3 viola, 3 cello, 2 kontrabas
k1974, r2000, 9 minuter
Laszlo Hadady, Ensemble InterContemporain, Pierre Boulez, Sony

Luciano Berio tillhörde den stora, första generationen av efterkrigs-avantgardister, men skriver emellanåt en traditionellare musik än de andra. Hans Sinfonia (1968-9) och Folk Songs (1963-4) har blivit rent populära, baserade som de är på senromantiskt respektive folkligt material. Solostämman i här aktuella Chemins IV kommer från Berios Sequenza VII för solo-oboe från 1967. Stycket kan även framföras med sopransaxofonsolist. Verket uruppfördes i London 17 oktober 1975 av Heinz Holliger, London Sinfonietta och Luciano Berio. Jag gissar att titeln kommer från franskans ord för ”vägar”. Partituret handhas av Universal Edition. En bra presentation av Berio finns på http://en.wikipedia.org/wiki/Luciano_Berio.

Oboesolisten inleder med huvudsakligen korta tonsignaler. Celloton lägger ett fundament för solisten. Stråkpizzicaton ansluter. Arcostråkar kliver fram med raskt inlägg. Soliststämman är knökigt virtuos, tjattrar påstridigt angeläget med skarp ton. Tempot höjs. Stråkarna aktiverar sig. Jämn puls från kontrabas. Solisten sprintar vidare. Jag är inte helt övertygad om att stråksatsen tillför så värst mycket till soliststämman. Stråkarna tycks mig väl tillbakadragna i förhållande till solisten. Kanske är det Boulez/Sony som felbalanserat inspelningen? Eller är det Berio som felbalanserat själva kompositionen? Inte kan det väl vara jag som kräver för mycket? Solisten producerar emellanåt rått skorrande, skrovliga läten. Nervöst energisk musik. Här tar stråkarna för sig bättre, utmanar solisten om hegemonin. Tempot är konstant högt, dynamiken hålls mellan forte och fortissimo. Violinsolist skuggar oboen en stund. Tickande, ljusa pizzicaton. Kvicka arcostråkar. Tickande pizzicaton i mellanregistret. Musiken mattas av kort, men hinner inte nå fram till någon riktig ro. Violin kliver fram i solistposition och låter oboen vila en stund. Djupa, tickande pizzicaton. Några fortissimon från raska stråkar. Tickande pizzicaton mäter ut tiden? Länge hållen oboeton och pizzicaton. Verket avslutas stillnande med oboetonen.

Veckans verk-text nr 217, avslutad 16 mars 2006. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Åke HERMANSON, 1923-96, Sverige;

Symfoni nr 2

för 4 flöjt, 3 oboe, 4 klarinett, 3 fagott, 6 horn, 4 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, pukor, 3 slagverk, piano/celesta & stråkorkester
opus 15, k1973-5, 0 insp, 25m
Sveriges Radios SO, Stig Westerberg, uruppförandet

Den i Bohuslän uppväxte Åke Hermanson blev 1973 ledamot av Musikaliska Akademien. 1982 fick han Nordiska rådets musikpris för sitt orkesterverk Utopia (komponerat 1977-8). Hans musik blev ganska omskriven i 60- och 70-talens svenska musikpress, men framfördes väl inte oftare än annan dåtida musik. Idag har den i det närmaste tystnat med undantag för några spridda spelningar i P2. Talar den inte längre till oss? Är den för allvarlig? Är klangerna för kompakta? Hör den hemma i tid/värld nära vår egen, men ännu inte så avlägsen att vi helt kunnat romantisera den till av oss tolkad historia? Måste vi bjuda Åke Hermansons musik motstånd, förvägra den dess plats, på det att vår egen tids musik ska få plats och möjlighet att formulera sig? Andra symfonin uruppfördes i Stockholm av Radiosymfonikerna och Stig Westerberg 26 september 1976. Partituret tycks finnas på Sveriges Radio. Någon inspelning har inte publicerats. Satserna är två (14 resp 11 minuter), men jag saknar tyvärr beteckningarna på dem.

Något växer upp i mellanregistret. Stråkar och blåsare med toner svävande en bit ovan marken. Kvicka toner och långa möts, vardera klart definierade och åtskilda. Uthållen ton, diminuerar. Stråkar presenterar en temaantydan. Tunnas ut i soloviolin. Soloflöjt. Violintremolo. Orkesterns ljusa stämmor. Violiner. Orkester med uthållna toner, som pelare eller statyer i ljudlandskapet. Violiner. Fler stämmor ansluter, de mörka registren tar dominansen. Långsamt tempo, kraftfull musik i djupa instrument. Mäktigt malande. Stråkar med rudimentär melodik. Violintremolon och uthållet klagoskri. Lägre stråkar med rytmiserande antydan. Tremolon, dramatiserande stråkar. Den här inledningen är storartat konstruerad. Pedagogisk tydlighet. Anknyter till Bruckners jordskälvande tradition. Där finns också likheter med Allan Petterssons musik, men Åke Hermansons tycks mig heltigenom musikaliskt motiverad, mer ”klassisk” där Pettersson är ”romantiskt” självutlämnande. Pukvirvel och brass. Kulminerar och krossas av sin egen tyngd. Härligt kontrollerad spänning. Violiner med uthållna skrin. Soloflöjt lugnar ned det hela. De här första fem minuterna kan nog ses som ett inledande avsnitt. Andra avsnittet vidtar när kvicka diviserade violiner smyger in. Glissando. Crescendo med cymbalvispning. Orkestern i sitt mörka, mustiga register, långsamt tempo. Stråkarna deklamerar kristallklart. Djupa tremolon. Brass. Dramatisk laddning. Uthållen brasston, diminuerar. Stillnar och tunnas ut i violiner. Mellanstråkar. Raska violiner initierar ett rörligare, tredje avsnitt i satsen. Pukmuller crescenderar och tystnar. Orkester. Djupa stråkar. Unisont kompakt brass. Raska violiner. Brasskörer. Uthållen violinton. Aktivare musik. Mångstämmigt med flera samtidiga aktiviteter. Musiken och inspelningen är fenomenalt välartikulerad. Möjligen skulle jag kunna ställa samma fråga som inför New Orders Thieves Like Us, om det hela därmed blir överpedagogiskt, sterilt? Tills vidare svarar jag nej, det här håller! Musikens olika skikt är föredömligt klart formade och gestaltade, vilket ökar tillgängligheten. Raska violiner. Brassmorrningar. Musiken har utvecklats i scherzo-aktig riktning, med högre tempo och ljusare klanger, även om där fortfarande förekommer dramatiserande kompakt brass och violinskrin. Infall och fantasterier. Längre toner från stråkarna växlar ned musiken för satsens fjärde avsnitt. Brass med mattare dramatiseringar. Pukslag. Lägre stråkar i långsamt tempo. Uthållen oboe-ton. Soloflöjt. Violiner och djupa tremolon. Det melodiska temafragmentet återkommer i alla avsnitten. Det som skiljer avsnitten är tempo, stämning/karaktär, händelsetäthet etc. Tremolon och crescendo. Unisona brass-skrin. Raska stråkar höjer ånyo tempot för ett femte avsnitt. Mäktigt orkesterforte av geologiska proportioner. Pukmuller. Mer stillastående brottning än snabbfotad boxning. Viktklassen är naturligtvis tungvikt. Kulmination. Klingar ut med långa toner. Violinskri. Långt uthållen ton faller ned i det djupa stråket och avslutar satsen.

Andra satsen inleds av djupa stråkar och pukor i måttligt tempo. Dramatiken från förstasatsen fortsätter. Riktigt djup ton. Violinerna försöker höja tempot. Violiner mot lägre stråkar, dramatiserande pukinjektioner och tremolon. Än så länge är dramatiken mer teatral än geologisk. Högre tempo och händelsetätare musik än förstasatsen. Trumpetfanfarer. Storartat dramatisk musik. Det melodisk materialet är ganska begränsat. Man känner igen vändningarna, även om de varieras konstfullt. Trumpetfanfarer. Slagverks-skaller. Brasskör i måttlig kulmination. Stillnar med uthållna toner. Dramatiseras genast. Cymbalslag och brassfanfarer höjer intensiteten. Ljusare klanger spinner musiken vidare. Raska violiner. Kompakta brasskörer. Vresiga violiner dissonerar kort. Sjungande violiner. Uthållen brasston. Djupt brass. Tystnar. Cymbalvispning och pukslag kickar igång musiken omgående. Jag kan inte urskilja några särpräglade avsnitt i andra satsen, musiken varieras, men inte till den grad att jag vill kalla det olika avsnitt. Här handlar det mer om en materialets evolutionära utveckling. Lägre stråkar rytmiserar. Raska violiner. Pukor och cymbaler. Trumpetfanfarer. Violiner i rak deklamation. Pukor dundrar. Kort kulmination i full orkester. Klingar ut med cymbal. Raska violiner i svagare nyans. Orkesteruppbyggnad som definitivt återför musiken från det teatralt dramatiska till det geologiska. Kontinentalplattor som nöter mot varandra. Brass. Tystnar. Pukmuller inleder ny orkesteruppbyggnad. Trumpetfanfarer. Havspulser? Vågor som vräker in mot klippstrand. Höststorm. Underliggande puls accentueras av cymbaler. Pukmuller. Cymbalskalv. Ett sista orkestercrescendo klingar ut.

Av Åke Hermanson rekommenderas främst Invoco (1958-60) för stråkorkester samt orkesterverken In nuce (1962-3), Symfoni nr 1 (1964-7), Appell I - IV (1968-9) och Symfoni nr 2 (1973-5).

Veckans verk-text nr 166, avslutad 19 januari 2003. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Anders Eliasson, född 1947, Sverige:

Disegno nr 1, per quartetto d'archi

för 2 violin, viola, cello, k1975, 6m
obekanta musiker

Finns inspelad med;
Caprice CAP 21402 + Caprice CAP 1139 + Infogram 008; Crafoord-kvartetten, insp 1977
BIS 603; Tale-kvartetten, p1993

Anders Eliasson tillhör de mer uppburna svenska tonsättarna. Likväl vilar det ett hemlighetsfyllt skimmer runt hans namn och person. Inte för att musiken skulle vara speciellt svårtillgänglig, men i och med att han inte iklätt sig några mer omfattande roller som musiker, lärare eller administratör utan koncentrerat sig på kompositörsrollen. På http://www.musikmph.de/rare_music/composers/a_e/eliasson_anders/1.html finns en engelsk-språkig presentation av Eliasson.
Här aktuella stycke baseras på ett verk kallat Aurora, skrivet redan 1971. 1975 omarbetades det och fick nuvarande titeln ‘Disegno’ (teckning). Crafoordkvartetten uruppförde stycket 23 mars 1976. Året därpå publicerade Edition Suecia partituret. I Nutida Musik/Tritonus nr 1/2002 finns en artikel av Joakim Tillman om styckets konstruktion: ‘Förälskad i och förundrad inför primtalen’.

Kort, skarp, vass forteton inleder attackerande och följs omgående av uthållen, långdraget diminuerande violinton. Fortsätter med många sådana ‘konstellationer’: forterop och diminuendo-ton. Hela inledningen, första fjärdedelen av stycket är uppbyggd därav. Småningom varieras de dock genom små tillsatser: vresig utfyllnad av forteropet, litet pizzicato respektive bakgrunds-tremolon under diminuendo-tonen. Tätnar. Några glissandon. Växer. Snabba injektioner. Skarpa pizzicaton. Aktivare, flerstämmig musik. Djupt grävande viola och cello. Markant tempohöjning. Hetsig musik samlad i mellanregistret. De ljusare instrumenten ökar tempot ytterligare, tar snart helt över föreställningen med blixtrande kvicka tonflöden. Platt och ytligt som minimalistisk musik, men utan dess slapphet, karaktärslöshet och evinnerlig utdragna varaktighet. Cellon återansluter med långtonande inlägg som markant fördjupar musiken. Biter sig fast med djupt grävande stråkföring. Diminuerar med sköra klanger. Tunnas ut och stillnar. Nya tongångar växer fram. Melodiska fragment, knyckiga rytmer. Motoriskt pådrivande rytmik växer fram. Pulserande, raskt forte. Bromsar in som ett gammalt ånglok: fenomenalt välspelat med avsiktliga oregelbundenheter. Djupt grävande stråkföring i lägre tempo. Avslutas med uthållna rop i violinerna, allra sist samlande sig fokuserat och så stillnande.

Ett annat utmärkt Eliasson-stycke är Ostacoli för stråkorkester från 1987.

Veckans verk-text nr 185, avslutad 8 augusti 2003. Införd här efter framgång i svenska J-cupen 2001.

Brian FERNEYHOUGH, född 1943, England:

Time and Motion Study II

för cello & elektronik, k1973-6, 22 minuter
Friedrich Gauwerky, Richard Barrett, Michael Hawes, Etcetera 1998

Cellisten har mikrofoner vid munnen, på cellon och en bit framför cellon samt två fotpedaler att hantera. Framförandet spelas in på tre bandspelare som opereras av två assistenter. De inspelade fragmenten skickas ut via tvenne högtalare, ibland naturligt återgivet, ibland ringmodulerat. Ursprungligen ämnade Ferneyhough ge stycket undertiteln ”Electric chair music”, men fann den slutligen lite för styrande. Verket uruppförde i oktober 1977 av Werner Taube på Donaueschingens musikfestival. Partituret hanteras av Edition Peters. Ferneyhough skriver själv om stycket på http://www.editionpeters.com/pdf/time%20and%20motion%20study%20ii.pdf.

Pizzicaton inleder. Skrapljud tar över kort. Pizzicatona för musiken vidare. Inåtvänt funderande musik som prövar sig fram i tillvaron. Tempot är ändå raskt. Gnisslande läten. En del av pizzicatoruscherna är av rent jazzig karaktär. Andra har en improvisatorisk aura kring sig. Skrapljud: frenetiskt utförda men modest klingande. Vän av ordning torde undra vad detta är för slags musik. Hav tålamod: det kommer att framträda tydligare allt eftersom stycket fortskrider. Kanske kan de två-tre första minuterna ses som ett uppvärmande preludierande. Nasalt förvridna ljud får mig att rygga bakåt i ett fåfängt försök att sluta öronen. Pizzicaton bringar klarhet. Stråken sätts i arbete, till en början med staccaterade toner, småningom med grovraspiga längre. Taggtrådsskarpt attackerande arcogenererade toner. Andningsljud utgör en del av själva kompositionen, gestaltar industrialismens strävan att kontrollera och exploatera arbetarens alla resurser. Intensifierat med fortissimoinsatser från live-cellisten och flera skikt med bandat och processat material via högtalarna. Stillnar. Pizzicatohågkomster steppar in över trögrörliga arcosjok. Grovgrusiga skrapljud. Mjuka pizzicaton flummar till skeendet. Pizzicaton av distinkt smäckande slag tar över och driver musiken vidare. Rent melodiska vändningar inför ett mått av sötma, just som om mänskligt hänsynstagande vore en möjlighet. Vilket skikt exekveras i nuet? Vilka är återuppspelningar av tidigare händelser? Ibland är det lätt att gissa, ibland omöjligt. Kan det vara så att livecellon klingar i ljudbildens centrum, de bandade mer till vänster respektive höger? Musiken mjuknar. Cellons själva klang är ändå bra betagande! Tystnar. Rough it up! Fortsätter med en låååååång ton, helt genomsyrad av sång. Några ruffiga vändningar. Parallell sång och ruffighet. Skikt adderas till skikt, flera av dem med långtonigt material, så att det hela ändå blir hyggligt percepterbart. Pizzicaton attackerar som en spasmodisk boxare. Intensivt när många skikt förs samman i ett enda nu. Skikten består av olika slags material; pizzicaton, legatosång, ruffiga ruscher, skarpskurna taggtrådslegaton et cetera. Harmoniken stör mig inte alls, är förvånansvärt konsonant. Styckets svårighet (för exekutörerna) ligger nog mer på det rytmiska planet. Tunnas ut i två-tre stämmor. Melodiska vändningar med arabisk touch börjar skönjas. En bluesig klagosång. Notera hur fint avsnitten går över i varandra, hur välkonstruerat stycket är byggt: rent organiskt! Stillnar. Sträcker ut i hela sin längd och går till vila med lång ton. Fantastisk tonbildning i högt register: på samma gång skör och ruffig. Som en människa som uppbådar sina allra, allra sista krafter för att utföra en betydande uppgift. Visslande ton. Tystnar kort. Trombongrovt klingande läten från elektroniskt processad cello. Vokalinsatser förstärker avsnittets absurdistiska karaktär. Vi befinner oss i ett neutronbombat Neuropa befriat från organisk vävnad, exemplariskt drivet av robotar. Perkussiva läten smäcker fuktigt. De elektroniska förvrängningarna distorterar ljuden kraftigt i det här avsnittet. Tätnar med flera samtidiga skeenden. Tystnar kort. Fortsätter snart med kompakta, grusiga klanger i lågt register. Vokalinsatser från cellisten, ömsom naturliga, ömsom processade - alltid svagsint levererade. De flesta ljuden har nu förvrängts så pass att det blivit omöjligt att härleda deras ursprung. Att ens separera skikten är bitvis svårt. Också här finns det dock skönhet! Åtminstone för alla oss som skolats av rundgångsgitarristernas excesser. De som anser att musikens uppgift är att bereda åhöraren förströelse och en mild omfamning lär intet ha att hämta här, sakna nycklar att upprätta kontakt med den äkta konsten. Musiken kulminerar. Tystnar kort. Musiken klarnar tvärt när cellisten sätter in ett raskt fantiserande: lyss till melodiken! Härlig kontrastverkan mot föregående avsnitt. Andningsljud och enstaka knackningar på cellokroppen kompletterar. Kanske har det genuint mänskliga arbetet ändå en möjlighet? Tätnat när hågkomster kastas in i leken. Att leva i nuet, trots alla störande/vägledande minnen! Tät, kaotisk kampmusik. Livestämman tar kommandot med grov, fet taggtrådston. Dominant som en föräldrarlös Securitateagent. Musiken tystnar tvärt som om någon dragit ur själva livskontakten.

Av Brian Ferneyhough rekommenderas framför allt Coloratura (1966) för oboe & piano, Time and Motion Study I (1971-7) för basklarinett, Time and Motion Study II (1973-6) för cello & elektronik, Stråkkvartett nr 2 från 1979-80, Superscriptio (1981) för piccolo, Intermedio alla ciaccona (1986) för violin, Stråkkvartett nr 3 från 1987, La Chûte d'Icare (1988) för klarinett & septett samt Terrain (1991-2) för violin & oktett.

Veckans verk-text nr 248, avslutad 23 oktober 2007. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Allan PETTERSSON, 1911-80, Sverige;

Symfoni nr 13

för 3 flöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 1 pukor, 2 slagverk, stråkorkester
k1976, 1 insp, 67m
BBC Scottish SO, Alun Francis, 1993, CPO 999 224

1976 måste ha varit ett motsägelsefullt år för Allan Pettersson. Å ena sidan hade hans reumatism förvärrats så att han inte på flera år kunnat lämna sin lägenhet (4 trappor upp i ett hus utan hiss). Å andra sidan började stipendier och erkännanden dugga tätt. Han blev till och med lovad en bättre bostad. Trettonde symfonin beställdes av Festspelen i Bergen, men var redan påbörjad när beställningen kom. Verket uruppfördes 7 juni 1978 av Musikselskapet Harmonien och Francis Travis. Partituret publicerades 1998 av Nordiska Musikförlaget. Verket är ensatsigt, men jag har nedan försökt dela in det i 4 avsnitt. Åtminstone i den här aktuella inspelningen kan stycket inte rekommenderas för ovana Pettersson-lyssnare, den är bitvis alldeles för snårig och oprofilerad, börja med några av symfonierna nr 8-10 i stället, nr 13 är ”överkurs”.

Stråkarna inleder. Crescenderas i full orkester. Brass. Stillnar i stråkar. Crescendo till spänningsladdad konfliktmusik. Bra sug i stråkarna. Hetsande trumma. Den petterssonska lava-floden är etablerad i hela sin magnitud. Tystnar. Stråkar och enstaka träblåsare söker sig fram mer lågmält. Stråkarna hittar en framåtdrivande fras. Kort brasskulmination. Tystnar kort. Aktivare med fler stämmor. Crescendo - diminuendo. Träblåsare med korta toner. Lugnare. Djupa stråkar med härligt attackerande fras, får inte orkestern med sig. Några närmast lyriska takter med stråkar och träblåsare. Konfliktmusiken formerar sig åter i långdragen uppbyggnad. Stråkarna driver på fint. Melodisk, aggreverande trombonfras. Lugnare, sökande. Crescendo - diminuendo. Stråkarna hittar en framåtdrivande melodik. Blåsarnas insatser förvirrar. Trumpetfanfar. Brass och pukor ger riktig tyngd åt musiken en stund. Det är en stark spänning mellan stråkarnas och brassets musik. Lugnare några takter. Sedan åter en sjudande häxkittel. Snabba violiner och pådrivande pizzicaton. Lugnare med bred stråksång och diffusa blåsare. Sökande. Möjligen har träblåsarna mer att göra, brasset mindre än i andra Pettersson-symfonier. Crescendo - diminuendo. Ny uppbyggnad, tydligt determinerad redan från första tonerna, väldigt brucknerskt. Kulminerar med brass. Klingar ut, varpå ny uppbyggnad genast vidtar. Forte. Diminuendo.
12:28
Stråkar med melodik i ett par skikt, vissa härligt framåtdrivande, vissa med djupskapande eftertänksamhet. Traditionellt tonal harmonik. Viola-solist med folkmusikalisk melodik. Tystnar, varpå stråksången fortsätter. Osmidigt taktskifte. Mer markerad rytm. Träblåsarna ansluter. Crescendo med enveten djup brassfras. Brassfanfarer, cymbalkraschningar och expressiva stråkar återför oss till konfliktmusiken. Rent inferno med enveten trumma och attacker från stråkar och brass. Upplöses i stråksång. Brass. Raskare stråkar och brass återställer infernot. Groteskt brass. Smattrande trumpetfanfarer. Mattare i några takter, sedan nytt crescendo. Korta trumpettoner. Mattas av. Takt- och temposkifte till en stunds lyriska tongångar. Crescendo med enveten trumma. Kulminerar och fortsätter på nya platån ett tag. Mattas av, men crescenderas genast och formerar en riktig lavaström med sugande stråkar och mäktigt slagverk. Stillnar kort, varpå ny uppbyggnad startar. Cymbal- och trumslag, klingar ut. Dämpat men högspänt med pådrivande stråkar. Crescendo - diminuendo. Ny uppbyggnad börjar sökande, landar i vresigt dissonant musik. Ruskigt brass. Full orkester. Virvlande träblåsare. Stråkarna hetsar fint. Brass med ruskig dissonans. Minuterna fram till 27:52 kan nog sägas utgöra verkets dramatiska höjdpunkt. Mattas av abrupt. Stråkdominerat i raskt tempo. Sökande. Melodiskt stråk och rytmisk blåsarfigur. Staccato-attacker från trumpeter och slagverk. Pukvirvel och långdraget crescendo. Upplöses i stråkarna, varpå lavafloden sätter in på en ny intensitetsnivå. Klingar ut med cymbalslag, men startar genast om igen. Smattrande trumpeter. Pådrivande stråksång. Tystnar. Träblåsare kyler ned. Återstartar, men mattare. Stråkar och träblåsare. Trumrytm. Crescendo. Forte i full orkester. Nytt crescendo. Kvicka stråkar delade i många stämmor över brett koralbrass. Stillnar.
34:01
Pulserande rytm och stråksång. Betydligt mer avspänd musik. Crescendo - diminuendo. Träblåsare. Stråksång. Den pulserande rytmen gör sig påmind emellanåt, inte konstant. Crescendo. Melodisnutt först i brasset, sedan i träblåset. Lavaström formeras. Upplöses i dissonanser. Melodiska rytmsnutten pulserar i brasset, sedan i slagverket. Tystnar och lämnar plats för stråkorkester med bred sång, blir snart uppsplittrat sårig. Pukor och blåsare ansluter. Bred sång, splittrat sårig. Häxkittel puttrar och sjuder. Stråkmusik i kamp med musik från brass & slagverk. Mattas av i stråkorkester. Tunnas ut. Lägger sig till vila, men möts av pukkaskader och brassinjektioner. Stråkarna avrundar.
41:55
Fortsätter med en vals: vad ända in i glödheta gör den här! Chockartat drastisk övergång, i synnerhet som valsen är lätt och elegant orkestrerad. Några citat från äldre klassisk musik? Brass återställer vresigheten, valsrytmen vidhålls. Hejdlöst gråtande stråkar. Brasset blir gradvis alltmer dominerande. Harmoniken rejält uttänjd. Crescendo leder tillbaka till inferno-stämningarna. Trumpetfigur. Lägre tempo, lääängre och tynnngre toner. En vals från din värsta mardröm. Brustet visslande läte från träblåsarna över bred stråksång. Lugnt med djup andning. Toner som får ta plats. Tonalt, men inga schablonmässiga tonföljder. Generalpaus, varpå musiken återstartar med forte i kvickt tempo. Det här som jag kallar fjärde avsnittet (sista 25 minuterna) kan i sin tur delas in i 4-6 episoder med särpräglad och fokuserad musik. Träblåsare i scherzo-aktig musik. Fantasterier och infall. Kvickt smattrande trumpeter. Kulminerar i extremt snabbt tempo. Stillnar. Bred stråksång med trumpet- och flöjt-solister med kvicka toner därovan avrundar den scherzo-aktiga musiken. Tystnar och lämnar plats för rytmiskt rak musik. Crescendo med blåsare över stråksång. Mattas av. Rytmen marscherar på (i lätta promenadskor). Violasolist över dämpad, rytmiskt rak orkester. Solistens melodi inte alltför fjärran populärmusikens sötma. Diffust bekanta tongångar. Tystnar och lämnar plats för stråkar i lägre tempo. Börjar melodiskt med sammanhållen harmonik. En del dissonanser när stämmorna vandrar sina egna vägar. Stråksången tystnar, tar nya tag från djupen. Ljusnar. Expressiva violiner. Dissonant. Allt högre toner från violinerna. Konfronteras med cellisterna. Nära sammanbrott, en del ruskiga dissonanser. Kontrabasarna lägger ett fundament som stabiliserar situationen. Violinerna tystnar, de djupa stråkarna rytmiserar musiken och höjer tempot. Stråksång. Korta toner från de rytmiserande djupa stråkarna. Rytmen tystnar. Stråksång. Stillnar. Hela det här stråkavsnittet är vidunderligt: musik som kommunicerar, är välformulerad och överskådlig. Dissonanser. Smärta. Stråkarna crescenderar. Musiken rytmiseras. Djupt brass och slagverk återansluter. Crescendo med pukvirvel. Brass. Muskulös brottning. Mattas av. Sårat dissonant. Kontrabasar och slagverk hetsar fint i nytt crescendo. Ihållande violinton. Sforzando. Expressiv stråksång och pukvirvlar. Accelerando och crescendo. Träblåsare och stråkar. Inferno i full orkester. Kraftfull avslutning med uthållet brassackord.

Av Allan Pettersson rekommenderas främst Mesto (sats 2 ur Stråkkonsert nr 3 från 1956-7) samt symfonierna nr 4 (1958-9), nr 6 (1963-6), nr 8 (1968-9), nr 9 (1970), nr 10 (1972), nr 11 (1973) och nr 13 (1976).

Veckans verk-text nr 162, avslutad 23 december 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Jan W Morthenson, född 1940, Sverige:

Morendo

för kör, orkester & tape, k1975-7, 15m
orkester bestående av 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 2 flygelhorn, 2 horn, 2 trombon, 2 tuba, 2 elgitarr, elorgel, piano/celesta och stråkar
Radiokören, Sveriges Radios SO, Elgar Howarth, uruppförandet på Cirkus (Stockholm) 21 oktober 1977

Jan W Morthenson tillhör skaran av intellektuella komponister. Populär har hans musik aldrig blivit. Mer om honom finns att läsa på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/personer.nsf/LookupBiografier/6724A06AFF1E4F6241256492002D3294?OpenDocument och http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micnews.nsf/0/8bba4fc335da33a7c1256a650059bc2f?OpenDocument.
Morendo är en musikalisk term som betyder bortdöende, minskande i tonstyrka eller tempo. Aktuella inspelning är från uruppförandet. Kören sjunger textlösa så kallade vokaliser. Verket är ensatsigt. 1979 publicerade Edition Reimers partituret. I likhet med de flesta andra svenska tonsättare är Morthenson bedrövligt underrepresenterad på skiva. På Phono Suecia PSCD 26 finns i vart fall en porträttskiva med Ancora (1983) för stråkkvartett, Strano (1984) för blåskvintett och 1984 (1984) för orkester. Därutöver finns spridda verk på diverse recitalskivor.

Stycket smyger igång med klockklanger i svaga nyanser. Slagverket gör sig hört. En elgitarrist plockar lätt jazzigt. Stråkarna glider in på ett kort besök. Elgitarristens musik tycks inte helt i samklang med omgivningens. Slagverket och klockorna fortsätter sitt delikata filigransarbete. Blåsare morrar hotfullt, men fortfarande i svaga nyanser. Pukor. Elgitarristen ruschar vidare. Stråkarna svirrar till en stund. Kort forte med slagverk och brass. Stråkarna tar över och sjunger i måttligt tempo. Klättrar uppåt i tonhöjd. Fin melodilinje med en del sköna dissonanser. Expressiva violiner. Forte med mäktigt brass. Diminuerar med brass. Domedagstrombon. Forte. Återgår till pianonyansen. Blåsare med lång ton i mezzoforte. Tunnas ut i delikat slagverk. Stråkarna smyger in igen, nu långtonande i mellanregistret. Fortebrak. Blåsare i högre tempo och mezzoforte. Annars är tempot mestadels långsamt. Slagverksinjektion. Klingar ut långdraget i blåset. Växande klanger i stråkarna. Kören glider in från fjärran. Crescendo. Forteinjektion. Damkören ansluter. Fortebrak och tempohöjning genom energiska stråkar. Raska insatser i slagverk och blåsare. Aktivare kör. Expressiva stråkar. Ett avsnitt med modernistiskt infallsrik musik i kör och orkester. Herrarna dominerar körklangen. Crescenderar. Tunnas ut kort. Dramatiskt laddat i kör och orkester. Stigande melodi i brasset. Crescendo i kör och orkester. Tapestämma med nasalt svischande attacker. Expressiva violiner och orgelpunkt i basen. Ödesmättat tungsint kör och orkester. Sprakande tapestämma över expressiva violiner. Brasset morrar. Ångestladdad kör. Tystnar abrupt till tunt slagverk. Spridda infall från kör och orkester. Hög flöjtton. Trumvirvel och forte i kör och orkester avslutar verket.

Veckans verk-text nr 209, avslutad 1 december 2005. Införd här efter framgång i J-cupen 2003.

Brian FERNEYHOUGH, född 1943, England:

Time and Motion Study I

för basklarinett, k1977, 8 minuter
Carl Rosman, Etcetera 1998

1970 började Brian Ferneyhough skissa på ett styck för soloklarinett. Det blev inte så värst mycket mer av det. När han senare fick en beställning från Harry Sparnaay på ett stycke för basklarinett tog han dock fram skisserna och utsatte dem för sin dåvarande estetik. Resultatet blev här aktuella stycke som uruppfördes av just Harry Sparnaay i mars 1977 på Royanfestivalen. Partituret hanteras av Edition Peters. Också Harry Sparnaay och Tommie Lundberg har spelat in stycket, men de inspelningarna har jag tyvärr inte hört. Tonsättaren berättar själv mer om stycket på http://www.editionpeters.com/pdf/time%20and%20motion%20study%20i.pdf.

Stycket inleds med täta fluktuationer mellan ett par toner. Tempot är raskt, notvärdena korta. Tonförrådet vidgas snart, men är än så länge väl samlat. Rytmiska krumbukter, starkare nyanser och större tonsprång tillkommer. Vredesfyllda, höga fortissimotoner i kort explosion. Klingar ut och smyger vidare dolskt tassande. Tystnar kort och fortsätter med räddhågset undanflyende toner. Gurglande, låga toner. Klättrar uppåt i bluesaktig klagosång. Aktiverar sig. Korta, aggressiva toner i mycket raskt tempo. Notvärdena förlängs så pass att en rent köttslig rytm uppenbarar sig. I sitt lägre register påminner basklarinettens klang om saxofonens. Fortissimoattack i högt register. Tystnar kort och fortsätter med avsevärd försiktighet. Tvåstämmigt tudelad musik med rejäla tonsprång. Återaktiverar sig i lägre mellanregistret. Bromsar in. Basklarinettens lägre register utforskas med modest slingrande toner. Bitvis är musiken väldigt kroppslig, delvis en effekt av det sätt basklarinettens ton aktiveras - utblås genom munnen. Tystnar kort och fortsätter försiktigt i det högsta registret. Rusch. Tystnar kort och faller sedan ned i register. Fortissimo i diskanten. Sökande i basen. Sprintar åstad. Biter sig fast i ett par toner. Lång, hög fortissimoton penetrerar den tätaste förnekelse. Tystnar och fortsätter i halvt artikulerade pianissimotoner. Fluktuationer mellan närliggande toner som i inledningen. Tystnar närmast helt. Avslutas i mumlande toner och klaffljud.

Av Brian Ferneyhough rekommenderas framför allt Coloratura (1966) för oboe & piano, Time and Motion Study I (1971-7) för basklarinett, Time and Motion Study II (1973-6) för cello & elektronik, Stråkkvartett nr 2 från 1979-80, Superscriptio (1981) för piccolo, Intermedio alla ciaccona (1986) för violin, Stråkkvartett nr 3 från 1987, La Chûte d'Icare (1988) för klarinett & septett samt Terrain (1991-2) för violin & oktett.

Veckans verk-text nr 260, avslutad 30 oktober 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Alfred SCHNITTKE, 1934-98, Sovjet, Tyskland:

Stille Nacht, efter Franz Grubers melodi

för violin & piano, k1978, 5 minuter
Gidon Kremer, Christoph Eschenbach, Teldec

Melodin till julhymnen Stilla natt, heliga natt komponerades 1818 av Franz Gruber. 160 år senare gjorde Schnittke sitt underbara arrangemang för violin & piano. Melodin urskiljs lätt, men med hjälp av förändrade toner och en mer laddad harmonik blir resultatet rent sublimt. Allmänt talat är jag inte så förtjust i slika arrangemang inom musiken (i konsten är de mer okay om de når vidare än Duchamps ansiktsbehåring av Mona-Lisa), men här är resultatet så lyckat att jag måste frambära Schnittke min hyllning. Partituret hanteras av Boosey & Hawkes. Schirmer tillhandahåller också ett arrangemang av Eckart Schloifer för violin & stråkorkester.

Violinisten inleder med skör och känslig tonbildning. Melodin presenteras som den sattes av Gruber, kanske något långsammare än jag hör den inom mig. Några pizzicaton betonar melodins rytmiska element. Återgår till arcospel och inför några dissonanta toner. Enligt forskarna Anne Blood och Robert Zatorre stimulerar dissonanser andra delar av hjärnan än konsonanserna. Tydligen är det parahippocampus som suger i sig dissonanser och andra ”negativa” känslor. Pianot ansluter med mjuka ackord i vänsterhanden. Det är med möda melodin framförs. Motståndet är av någon anledning stort. Riktigt dissonanta violininsatser. Pianot tar över melodin i tredje omkvädet. Pizzicatoviolin ackompanjerar. Vänsterhandens bastoner dissonerar. Violinen återtar melodiföringen i fjärde versen. Nu har melodin blivit närmast smärtsam att åhöra. Kanske bör man erinra sig att Schnittke levde i det ateistiska Sovjetunionen när han gav oss sin tolkning av den här melodin, där den traditionella texten ju rör födelsen av en tredjedel av de kristnas gudom. En innerlig bön från en människa i yttersta nöd. Religionen är folkets opium för att korrekt citera Karl Marx beskrivning av en gången era. Några pizzicaton, glissandon och skrapljud. Pianisten tystnar och låter violinisten slutföra stycket diminuerande. Formmässigt erbjuder stycket inga bekymmer ens för oss som är fostrade i populärmusikklichéernas idisslande upprepningar. Styckets storhet ligger helt i melodins innerliga sötma och dissonansernas innerliga smärta, samt förhållandet däremellan.

Av Schnittke rekommenderas framförallt Stråkkvartett nr 1(1966), Stille Nacht (efter Franz Grubers melodi) för violin & piano (1978), Violakonsert nr 1 (1985) och Stråktrio (1985).

Veckans verk-text nr 262, avslutad 26 december 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Ingvar Lidholm, född 1921, Sverige;

Kontakion, hymn for the departed

för 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 1 pukor, 1 slagverk, 1 harpa, 5-stämmig stråkorkester
k1978, 3 insp, 17m
Stockholms PO, Gennadij Rozhdestvensky, Chandos 9231, i1991

Finns även inspelningar med;
Caprice 21366 + 13049 + 1167; Stockholms PO, Leif Segerstam, 1979
Coce 810011; Moskva RSO, Fedoseyev, 1990

Ingvar Lidholm kommer ursprungligen från Jönköping. Han tillhörde Hilding Rosenbergs privatelever i komposition 1943-5, ingick med Karl-Birger Blomdahl, Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson och andra i den avantgardistiska Måndagsgruppens självbildande verksamhet och studerade senare även för ungraren Matyas Seiber. 1947-56 var han Stadskapellmästare i Örebro, 1956-65 Kammarmusikchef vid Sveriges Radio, 1965-75 kompositionsprofessor vid Musikhögskolan i Stockholm. Han blev ledamot av Musikaliska Akademien 1960 och var dess vice preses 1963-69. En prydlig karriär som måhända inverkat på kompositionernas numerär, men ingalunda på deras kvalitet, djup eller betydelse.

Kontakion är ett ensatsigt orkesterverk inkluderande betydande solistiska partier för trumpet och fagott, på här aktuella Chandos-inspelning exekverade av Urban Agnas respektive Jens Christoph Lemke. Titeln kommer av den bysantinska och rysk-ortodoxa hymn som bidrar med verkets melodiska material. Stycket beställdes av Stockholms PO för deras första Sovjet-turné och uruppfördes av dem under Gennadij Rozjdestvenskijs ledning i Moskva 6 februari 1979. Året därpå publicerades partituret av Nordiska musikförlaget.

Ett forteskri i violinerna inleder, svaras av mullrande veklagan från de djupa instrumenten. Skräck och fasa. De tu klangsjoken i dialog. Respektive klangsjok utvecklas. Omstart med skri respektive veklagan. Mellanstämmorna aktiverar sig, tar överhanden och diminuerar. Rask violinsolist. Åter expressivt. Violinsolist med attackerande ackompanjemang. Kulmination i full orkester. Brasskoral (-fanfar). Klapprande slagverk. Brucknerskt massivt. Avrundning med slagverk och brass. En stilla, ensam ton träder fram. Långsamt, ödsligt. Låter mer som klarinett än fagott. Svaras av lågmälda stråkar, småningom aktivare. Orkestercrescendo. Blåsarsolisten igen. Roliga snabba ljud från orkestern. Orkestercrescendo kulminerar med gong-slag. Expressiva stråkar. Trumpetsolist. Crescendo kulminerar och avrundar. Stilla med fagottsolist. Fenomenal solist över raffinerad stämvävnad. Nattmusik. Lugnare, men med en annan slags spänning. Tempohöjning initierad av slagverk och fagottsolist. Tystnar. Något tar form ur djupen, växer upp från fjärran. Stilla musik med stark spänning. Djupt brass mot ljusa violiner. Tydligare, mezzoforte. Koralaktigt i blåset. Forte. Trumpetkoral, vass klang, måttligt tempo. Klagande vaggvisa, smått hypnotiskt. Stillnar. Sforzando i full orkester. Skri av fasa. Violiner i högre tempo, rytmiskt livligare. Först pulserande, sedan kantabelt, slutligen etablerandes en horisontlinje. Roligt studsande slagverksljud. Trumpetsolist från fjärran över den liggande stråkklangen. Återhållsam, lågmäld solist. Når ändå fram genom den rena tonen och den starka närvaron. Trumpetsolisten alternerar i (det softade) strålkastarljuset med det studsande slagverksljudet. En annan blåsarton smyger in, crescenderas. Orkestern aktiverar sig. Balsamiska toner från träblåsarna. Lugnt andetag från stråkarna. Allt går ned i viloläge. Avslutas distinkt med en försiktig punkt.

Av Ingvar Lidholm rekommenderas främst Ritornell (1955) för orkester, Kontakion (1979) för orkester, Riter, balett (1959) för orkester & tape samt Musik för stråkkvartett (1952).

Veckans verk-text nr 104, avslutad 1 mars 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

veckans_verk.html
reflexioner_1711-1819.html
reflexioner_1820-1829.html
reflexioner_1830-1869.html
reflexioner_1870-1889.html
reflexioner_1890-1899.html
reflexioner_1900-1909.html
reflexioner_1910-1919.html
reflexioner_1920-1929.html
reflexioner_1930-1939.html
reflexioner_1940-1949.html
reflexioner_1950-1959.html
reflexioner_1960-1969.html
reflexioner_1970-1979.html
reflexioner_1980-1989.html
reflexioner_1990-1999.html
reflexioner_2000_och_senare.html

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

index.html
veckans_verk.html
popmusik.html
internationell_konstmusik.html
nutida_internationell_konstmusik.html
svensk_konstmusik.html
Krogen Äfventyret
huligan.html
Walter Ekelins CV
lankar.html

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 8 februari 2009.
Version 5.62 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.