De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Hilding Rosenberg: Symfoni nr 2, Sinfonia grave, k1928-34
Béla Bartók: Stråkkvartett nr 5, k1934
Alban Berg: Violinkonsert, k1935
Ture Rangström: Symfoni nr 4, Invocatio, k1933-6...
Sergej Prokofjev: Romeo & Julia, balett, k1935-6...
Béla Bartók: Musik för stränginstrumet, slagverk & celesta, k1936
Dag Wirén: Stråkserenad, k1937
Béla Bartók: Violinkonsert nr 2, k1937-8
Lars-Erik Larsson: Pastoralsvit, k1938
Hilding Rosenberg: Stråkkvartett nr 4, k1939

Hilding ROSENBERG, 1892-1985, Sverige;

Symfoni nr 2, Sinfonia grave

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 1 pukor, 2 slagverk & 5-stämmig stråkorkester
opus 62, k1928-34, 1 insp, 33m
Stockholm PO, Herbert Blomstedt, 19640116, Swedish Society

1928 flyttar familjen Rosenberg in i sin nya villa i Ålsten. Året innan hade andra dottern fötts och läraren Wilhelm Stenhammar dött. Hilding Rosenberg överväger att minska komponerandet och ägna sig mer åt dirigering. Sommaren 1930 går han en dirigerings-kurs för Hermann Scherchen. Mellan 1932 och 1934 är han anställd som dirigent på operan. Likväl komponerar han under andra symfonins tillkomsttid också balettpantomimen Yttersta domen, den oavslutade första pianokonserten, operan Resa till Amerika och mängder av teatermusik. Det tycks ha varit en period då han tvekade över (brottades med?) eller inte hade tid för den absoluta musiken.

Ursprungligen skrevs andra symfonin 1928. Verket hade då en annan final, en passacaglia. Symfonin var uppe till repetition, men drogs tillbaka av Rosenberg som skrämdes av dess djärvhet. Tyvärr verkar originalversionen ha gått förlorad. Symfonin togs alltså tillbaka till verkstaden och presenterades först sju år senare. Den reviderade versionen har tre satser: Allegro energico, Poco adagio, Allegro risoluto. Uruppförandet stod Göteborgs orkesterförening och Tor Mann för 27 mars 1935 i Göteborgs konserthus. Partituret publicerades 1965 av Gehrmans.

Kraftfull inledning i hela orkestern. Dominerande brass, pådrivande stråkar. Raskt tempo. Pådrivande brass och slagverk. Stråkar med långspunnen sång. Frisk kuling utan större skadeverkan. Kulminerar allt distinktare och diminuerar sedan. Lugnare. Uttunnad orkestrering. Orientalisk klagovisa? Horn med solo respektive orgelpunkt, violin- och oboe-solister därovan. Aning sorgsen ton när stråkarna återvänder. Crescendo till inledningens kraftfulla musik. Koncist exponerande med härligt pådrivande attack i stråkarna, sedan diminuendo. Åter lyriskt med sjungande stråkar och serenad i träblåset. Oroande knackningar i slagverket. Flöjtsolist. Rena idyllen etableras när knackningarna upphört. Fast där är nog ändå en viss anspänning i stråkmelodin. Oboe- och fagott-solister över idyllen. Crescendo till inledningens kraftfulla musik. Bra framåtdrivande kraft. Slagverket känns dock lite primitivt, något som ytterligare accentueras av att inspelningen ger det för stor närvaro. Diminuendo. Lyriskt i långsammare tempo. Flöjtsolo över stråkar som tycks vilja riva i mer. En idyll med oroande inslag. Oboesolist. Slagverk, pukor och pizzicaton initierar långdraget crescendo. Träblåsare fyller i lekfullt. Brasset inträder myndigt. Tempot höjs. Kraftfull, distinkt avslutning.

Långsam, stilla inledning i stråkarna. Pizzicaton i de djupa stråkarna driver på, de höga sjunger en långspunnen melodi. Sorg uttryckt med stor värdighet, återhållsamt. Flöjtsolist med ackompanjerande stråkar förlänar det hela en pastoral karaktär. Fler orkestersektioner ansluter. Långdraget crescendo. Pukslag som tränger genom ben och märg. Starkt expressiv sorg. Djupt utan yttre åthävor. Uppgivet diminuendo. Slagverket initierar tempohöjning till scherzo-avsnitt. Snabbfotat frambrusande. Mest ljusare klanger. Bromsas in. Stråksång i långsamt tempo med pådrivande pizzicaton. Djupt känd sorg. Starkt expressiv stråkmelodi mycket nära att brista harmoniskt. Övergår abrupt i orientaliskt avsnitt i marschartat mediumtempo. Fagottsolist, slagverk driver på, oboesolist, violinsolist. Orkesterns stråkar ansluter. Uttrycket skärps. Tempot höjs gradvis. Brasset ansluter. Bromsas in. Flöjtsolist över slagverksknackningar. Förvandlas till scherzoavsnittet. Nu tyngre orkestrerat med brass och slagverk dominerande. Bromsas in. Fagott, oboe och slagverk. Distinkt pizzicatoavslutning.

Stormande inledning i hela orkestern, högt tempo. Vinande stråkar, fanfarer i brasset, knackande slagverk. Lugnar gradvis ned sig. Stråksång. Träblåsarserenad. Djupa stråkarna driver igång inledande stormen igen. Smattrande brassfanfarer och stråkattacker. Utvecklas och tunnas ut. Lugnt tempo. Solistiska inpass. Kammarmusikaliskt. Ger inte avsnittet också ett lite utmattat intryck? Horn- & träblåsarserenad. Brass driver upp tempo och uttryck med lite klichéartade fanfarer. Erinrar bitvis om något annat musikstycke. Brassfanfarer, slagverksattacker, vinande stråkar. Knackande slagverk och stråksång. Lugnare stråksång i raskt tempo. Oroande inslag därbakom. Brass. Bromsas in. Uttunnat med infall från olika instrumentkombinationer. Lyriskt fantasteri. Expressiv stråksång initierar långdraget crescendo, småningom med mäktigt brass. Redan från början med stark laddning i melodin. Smattrande brassfanfarer. Kraftfull avslutning i brass och slagverk.

Av Rosenberg rekommenderas främst Stråkkvartetterna nr 2 (1924, r1956), nr 4 (1939), nr 5 (1949), nr 6 (1953), nr 7 (1956), nr 11 (1957), nr 12 (Quartetto riepilogo, 1957), Symfoni nr 2 (Sinfonia grave, 1928-34), Symfoni för blåsare & slagverk (= balettmusiken Babels torn, 1966) och Violinkonsert nr 2 (1951).

Veckans verk-text nr 110, avslutad 28 mars 2002 (skärtorsdagen), korrigerad 10 april 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Alban BERG, 1885-1935, Österrike:

Violinkonsert, Till minnet av en ängel

för violinsolist, 2 flöjt, 2 oboe, altsaxofon, 2 klarinett, basklarinett, 2 fagott, kontrafagott, 4 horn, 2 trumpet, 2 trombon, tuba, pukor, slagverk, harpa, stråkorkester
k1935, 20 insp, 25m
Henryk Szeryng, Bayerska RSO, Rafael Kubelik, DG 1968 = 25m
Reiko Watanabe, Dresdens Statskapell, Giuseppe Sinopoli, Teldec = 29m

Alban Bergs violinkonsert beställdes 1934 av violinisten Louis Krasner. Ängeln som konserten är dedicerad till var Walter Gropius och Alma Mahlers dotter Manon Gropius (1916-35), vars död djupt rörde Berg. Han la arbetet på sin Lulu-opera åt sidan för att få tid att skriva konserten. Uruppförandet stod Louis Krasner, orkester och Hermann Scherchen för 19 april 1936 på ISCM-festivalen i Barcelona. En folkvisa och en Bach-koral (Es ist genug från kantat BWV 60) citeras i konserten. Satsbeteckningarna är Andante - Allegretto och Allegro - Adagio.

Försiktig inledning av klarinettsolist, harpa, violinsolist och enstaka andra stämmor. Långsamt tempo. Tungsint, lite fumligt trög musik i orkestern. Violinsolisten med tydligare, mer skarpskuren melodi. Flöjtsolist. Hornsolist. Stundtals motarbetas violinsolisten av orkestern. Oboesolist. Lite kraftfullare tongångar. Högre tempo. Trumvirvel och orkesterstråkar. Fenomenal soliststämma med spansk/zigensk eldighet, men utan deras schabloner. Hornsolist. Trumpetsolist. Stillnande orkester. Aktiv violinsolist. Harpa, svällande orkestervioliner och solist i romantisk episod, som blåsarna snart kryddar dissonant. Klarinett stämmer upp folkmusikaliska vändningar. Rakare och tydligare musik i lite högre tempo. Visslingsbart slagkraftig melodi från solisten. Solist, enstaka träblåsare och harpa. Blåsarna dissonerar. I det här avsnittet av konserten finns en viss melodisk sötma, men den kontrapunkteras nästan hela tiden av vresigt dissonanta motstämmor. Acclerando. Högre tempo och aktivare orkester. Stillnar. Aktiveras åter. Brassfanfarer, först skarpa, sedan milt fylliga. Stillnar. Ljusa cymbalplinganden. Flöjtstämmor och harpknäppningar. Solisten spelar närmast konstant. Tolvtonstekniken märker jag mest genom den vrångt vresiga harmoniken i förhållandet mellan solist och orkester. Orkestern stämmer upp udda serenadtoner, lite grand som en berusads försök att verka nykter. Visslingsbara solistfrasen. Lugnare, med mäktigt horn bakom solisten. Stillnar. Grovt klingande solist med folkmusikalisk fränhet och tunggumpad rytm. Brassfanfarer. Förstasatsens avslutning hänger lite grand i luften.

Andrasatsen inleds med dramatiskt laddad full orkester. Solisten kliver fram med extraordinärt spel. Kontrabasar och brass kontrapunkterar solisten. Brass och pukor i dramatiska attacker, vars regelbundenhet underlättar tillgodogörandet av musiken. Härligt ruffig solistklang. Solist och enstaka stämmor i lugnare, långsammare musik. Renare solistklang. Trumvirvlar och grövre solist. Solisten i plonkande duett med sig själv i vad som motsvarar den klassiska/romantiska konsertens kadensavsnitt. Säkerligen helt utkomponerad av Berg. Emellanåt understöds solisten av enstaka andra stämmor. Fenomenal soliststämma. Vad uttrycksfull violinens klang är! Vilka spann från skir sötma till vresig fränhet den kan gestalta! Orkesterfanfarer som i satsens inledning, dramatiskt laddade. Kraftfulla pukslag. Attackerande brass och pukor, regelbundna som i satsens inledning, men nu starkare. Kraftiga attacker under solisten. Ljudstarkaste episoden. Stillnar snart. Lyrisk, sjungande soliststämma understödd av blåsare. Stämningen lättar gradvis. Bach-koralen stäms upp som ett besök från en annan värld, orgellikt orkestrerad i träblåsare. Solisten blandar sig i leken med grova klanger. Orgelblåsare. Solist och orkesterstråkar. Orgelblåsare och solist. Harpa och orkesterstråkar. Mörknar till humöret med dissonant brass i bakgrunden. Solist över mörk orkester. Orkestervioliner inför lite ljusare dagrar i skummet. Ödesbunden, determinerad musik med starkt framåtdrivande kraft trots det måttliga tempot, men kanske snarast i en nedåtgående spiral. Crescendo. Återhållet mäktigt brass. Häcklande trombon. Stillnar. Brass och solist. Uppgivet sorgsen musik med stor ömhet. Blåsare och solist. Pizzicaton. Orkesterstråkarna deltar förvisso i konserten, men de har sällan någon mer prominent roll. Ljusnar till karaktären. Mäktigt horn. Länge hållen hög ton från solisten över en avslutande, utdragen orkestersvällning, mycket raffinerad.

Det här är ganska svårtillgänglig musik. För mig försvårades skrivandet dessutom av att de två inspelningarna jag hade att tillgå är väldigt olika. Redan tidsskillnaden (25 resp 29 minuter) indikerar differensen. Watanabe/Sinopoli-inspelningen accentuerar verkligen dissonanserna och erbjuder ett mer varierat spel från solisten. Szeryng/Kubelik-inspelningen är mindre detaljerad, men lättare att ta till sig, mer musikantisk.

Av Alban Berg rekommenderas främst 3 orkesterstycken opus 6 (k1914-5, r1929), Lyrisk svit, 6 stycken för stråkkvartett (k1925-6) och Violinkonsert (k1935).

Veckans verk-text nr 133, avslutad 28 juni 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Ture Rangström, 1884-1947, Sverige:

Symfoni nr 4 d-moll, Invocatio, symfoniska improvisationer

för orkester med orgel, k1933-6, r1943, 33 minuter
orkester med 3 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, 2 slagverk, piano, orgel & stråkar
Mark Fahlsjö, Norrköpings SO, Michail Jurovskij, CPO 999 369, p1996

Finns även inspelad med :
Erik Lundkvist, Stockholms PO, Yuri Ahronovitch, Caprice CAP 21195, p1987

Ture Rangström utgjorde en av tonsättarna bland de så kallade Ungsvenskarna, en kvartett också innefattande Kurt Atterberg, Natanael Berg och Oskar Lindberg med nationellt senromantisk estetik. Rangström hade kontakt med August Strindberg under dennes sista år och baserade flera av sina verk på Strindberg-material. Han upphöjdes till ledamot av Musikaliska Akademien redan 1919. Här aktuella symfoni hade ursprungligen 5 satser; Preludio, Alla toccata, Intermezzo, Recitativo ed arioso samt Final och kallades då Symfoniska improvisationer. Vid revisionen 1943 strök han på Atterbergs inrådan Intermezzo-satsen och döpte om verket till Symfoni nr 4. Båda inspelningarna är dock av femsatsersversionen, lite oegentligt betitlade Symfoni nr 4. För några år sedan kom Axel Helmers bok Ture Rangström - liv och verk i samspel. Nuförtiden har den naturligtvis förpassats till återvinningen, men bör gå att få tag i på bibliotek eller antikvariat.

Preludiet inleds i mörk orkesterklang. Tempot är måttligt, tyngden avsevärd - närmast brucknersk. Pukdunkningar följs av mäktig stråkentré som etablerar en tung tragik. Tunnas ut några stunder men sätter snart in igen med storslagen ödslighet. Det här är ingen musik för blyga violer! Brasset blir allt myndigare, till slut närmast obarmhärtigt. Satsen avslutas med pukdunk, brass och cymbalkrasch.

Andrasatsen sätter genast an ett raskt tempo i ljusare instrumentering. Ska jag vara helt ärlig, så är det den här satsen som är min favorit i symfonin, den som liksom öppnade dess väg till mitt hjärta. Mera kol till brasan! Orgel och mellanstråkar tar över skeendet, à tempo. Brasset ansluter. Stråkfigurer jagar på utan att ge någon pardon. Intensiteten avtar en gnutta, men till vila skulle nog inte ens en häst vilja gå. Intensifieras åter med inledningens retur. Episoden med orgel och mellanstråkar kommer åter. Kort generalpaus följs av soloorgel med breda ackord. Orkestern avrundar satsen effektivt.

Tredjesatsen sätter in med svalkande pastoral lyrik i måttligt tempo. Träblåsarsolon över pizzicatoackompanjemang. Det här är intagande musik som det är lätt att tycka om. Tillsammans utgör andra och tredje satsen ett urstarkt, kompletterande par. Hur Rangström och Atterberg resonerade när de strök den övergår mitt, förvisso rätt skrala, förstånd. Jag tycker inte ens att den stör symfonins storformella uppbyggnad. Arcostråkar fördjupar lyriken. Musiken blir rent drömsk. Violinsolo över pizzicatoackompanjemang. Kanske en yngling som uppvaktar en ung dam.
Är det en vals som stäms upp i arcostråkar, slagverk och enstaka blåsare? Kontrasterar gör avsnittet i vart fall genom rytm, instrumentering och större täthet. Tempot hålls dock fortsatt måttligt. Inte heller är kontrasten så stor att episoden blir satsen väsensfrämmande. De allra sista takterna är däremot lite osmidiga.
Musiken stillnar och återgår till inledningens pastorala lyrik med träblåsarsolon över pizzicatoackompanjemang. Musik för en behagligt sval sommarkväll på landet, såsom vi tänker oss den utan alla aber. Stillnar för flöjtsolo över pizzicatoackompanjemang. Generalpaus. Ytterligare några försiktiga toner stäms upp. Satsen avslutas med ett ytterst modest pizzicato.

Fjärde satsen inleds av ensam orgel i lugnt framskridande tempo. Orgeln undersöker sina olika stämmor och register, men huvudsakligen ett i taget varför musiken blir tydligt uppfattbar. Stråkarna smyger in i fylligt mellanregister och stämmer upp en återhållen, mättad sång. Långdraget crescendo. Pukvirvlar och brass inför ett mått av dramatik. Oron kulminerar med kraschande cymbaler. Värdigheten hålls dock intakt. Orkestern återgår till det pastoralt lyriska. Enligt Lennart Hedwalls bok Den svenska symfonin är det den här satsen som ger symfonin dess titel, Invocatio (Åkallan). Orgeln tar åter hand om skeendet mol allena. Fortsätter att fantisera en- eller tvåstämmigt. Crescendo. Orkestern kliver in med brasset i främsta ledet. Kulminerar och tystnar kort. Stråkarna tar kommandot med fyllig sång av högromantisk valör. Dess autencitet behöver vi inte betvivla ens för bråkdelen av en sekund. Mörknar och djupnar till karaktären. Crescendo i full orkester. Musiken närmar sig det storslagna. Ett mått av tragik smyger in och börjar ta överhanden. Spänningen lättnar en aning. Violinerna kliver fram med längtansfyllda vändningar. Rangström visar sig i sitt formande av spänningskurvorna vara en utmärkt musikpsykolog. Kanske de många romanserna han tonsatte bistått honom på den vägen! Spänningen stegras med pukor och brass. Kort generalpaus varpå musiken dramatiseras ytterligare med mörkt bräkande brass av beethovenskt brucknerska dimensioner. Sån här ångest bör man uppleva ett par gånger om året, men inte mer! Orgeln kommer tillbaka med svalkande balsam. Pukorna ansluter med nattsvart tragik. Allt ljus på pianot som talar kristallklart som ett barn. Musiken tystnar. Det blir stråkarnas uppgift att plocka samman resterna och bygga upp något nytt, något som kan bära framåt. Kanske det ändå går att nå en försoning eller åtminstone en acceptans av parternas olikhet? Långsamt tempo, lugna stråkklanger. Nya dissonanser påminner oss om att historien ingalunda är slut, att det aldrig är konsonansen som söker emancipation! Tystnar kort. Satsen avslutas stillnande och går till vila efter väl förrättat värv.

Finalen sätter in med auktoritärt brass och slagverk. Stråkarna ansluter med ett avsevärt mjukare tonfall. Du tu karaktärerna samexisterar, varandra kontrapunkterande. Diminuendo. Crescendo. Pukorna avrundar inledningen. Tempot höjs. Den maskulint auktoritära sidan ges fritt spelrum. Maskinellt mekaniskt som en moderat minister med tungan djupt inne i syltburken, naturligtvis till uppdragsgivarnas fromma! Den här satsen går inte heller av för hackor! Musiken tunnas ut i upphetsat träblås. Nytt orkesterforte av det raska slaget. Uttunnat inbromsande. Fyllig orkester i majestätiskt brett tempo och karaktär. Musiken stillnar. Stråkarna kliver fram och får gradvis allt större prominens. En hymn till befrielsen börjar skönjas. Klättrar uppåt. Crescendo vanställer hymnen. Befrielse ska nog snarast sökas i det lilla! Brass och slagverk återkommer och återtar gradvis kommandot. Kort generalpaus följs av full orkester i fortissimo. Ja, det bräks! Nu närmar vi oss det heroiskas domäner. Musiken stillnar. Tystnar kort. Stråkar smyger in i fylligt mellanregister. Pukor. Brasset sätter punkt för vad jag håller för det svenska trettiotalets främsta symfoni!

Veckans verk-text nr 233, avslutad 9 mars 2007. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 2002-3.

Sergej Prokofjev, 1891-1953, Ryssland, Europa, USA, Sovjet:

Romeo & Julia, balett

för 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 6 horn, 4 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, slagverk, harpa, celesta, piano, stråkorkester
k1935-6, r1940, opus 64, 11 insp, 141m
Clevelandorkestern, Lorin Maazel, Decca 1973

Prokofjev växte upp i Ryssland, tillbringade de första åren efter Oktober-revolutionen i USA och Väst-Europa (mest Paris), men led av hemlängtan och återvände permanent 1936. Året innan hade Kirov-baletten beställt en balett av honom, men backade ur. Bolshoi-baletten tog över kontraktet och Prokofjev lyckades på fyra månader skriva musiken. Det skulle bli en helaftonsbalett av moderniserat 1800-talssnitt: en Tjajkovskij-balett för Moskva-processernas era. Men Bolshoi var inte nöjda med musiken utan backade också ur. Prokofjev sammanställde då 2 orkestersviter (vardera med 7 satser, 1936) och en pianosvit (10 satser, 1937) för att den vägen få musiken framförd. Själva baletten fick sin premiär i december 1938 i Brno, Tjeckoslovakien. 1947 publicerades en tredje orkestersvit ur baletten med 6 satser. Baletten består av 52 satser, fördelade över 3 akter och epilog enligt nedan. Handlingen grundar sig naturligtvis på Shakespears pjäs (1593), synopsis finns tillgängliga lite var stans på nätet.

Akt I: Introduction.
Akt I: Scen 1; Romeo, The street awakens, Morning dance, The Quarrel, The Fight, The Prince gives his orders, Interlude.

Baletten inleds i full stråkorkester. Svärmiskt högladdat. Stillnar för att lämna plats för Romeos tema i lätt stråkorkester. Kommande kärleksmusiken antyds i djupt blås. Julias tema i fjunlätta flöjter avslutar introduktionen.

Romeo karaktäriseras genom lätt musik med ett drag av ansvarslöshet och nonchalans. Puttrar fram, men laddas snart av inledningens svärmeri. Puttrar vidare. Svärmisk avslutning.

Torget vaknar till liv i lätt marschtakt. Fagottsolist. Violinsolist.

Morgondansen vidtar i kvicksilversnabbt tempo: här skall göras bizznizz! En förlorad sekund är en förlorad sekin! Sjostakovitj var (enligt Testimony) kritisk mot Prokofjevs orkestreringsförmåga, men i Romeo & Julia är den utmärkt: dramatiskt gestaltande efter handlingens och situationernas fordringar.

Gräl i full orkester när släkterna Montague och Capulet möts. Högt tempo. Fint illustrerande orkestrering.

Slagsmål i ett rasande tempo. I förstone stråkdominerat, sedan i långsammare tempo och brassdominerat. Skarpt brass med härligt rysliga dissonanser. Det handlar knappast om en poängfajt, snarare en på liv och död. Den snabba respektive långsamma musiken växlar. Allt groteskare brass. Klockklanger och pukrytmer varslar om att något är i färde.

Fursten gör entré med i musikhistorien oöverträffat dissonant och omnipotent brass, meddelar att slikt beteende fortsättningsvis inte kommer att tolereras.

Lyriska tongångar inleder mellanspelet, som fortsätter med ett slags marsch i grälla färger. Brassdominerat.

Akt I: Scen 2; Preparing for the ball (Juliet and the Nurse), Juliet as a young girl, Arrival of the guests (Minuet), Masks, Dance of the knights, Juliet’s variation, Mercutio, Madrigal, Tybalt recognises Romeo, Departure of the guests (Gavotte), Balcony Scene, Romeo’s Variation, Love Dance.

Balen förbereds till det pragmatiska livets fagott-tema, prövar på några danssteg och en gnutta svärmeri.

Julia gör entré i blixtrande kvick, fjäderlätt musik. Bromsar in till lyriskt reflekterande tongångar. Kvickt. Svärmiskt. Drömskt med flöjter och cellosolist. Förvirrad pragmatism. Inledande kvickheten återkommer. Avslutas med mörk orkestrering, slutligen skiftande till ljus.

Gästerna gör entré av grandios proportion. Kontrasterande lyriskt avsnitt med trumpetsolist. Grandiosa inledningen. Kontrasterande klockspelsdominerat avsnitt. Grandiost. Klockspel. Vid hemmalyssnande kan alla rakt markerade rytmer bli ganska störande och vulgarisera musiken.

Romeo och hans vänner smyger in på balen maskerade och driver gäck med Veronas brackor. På grund av släktfejden är de objudna och ovälkomna. Härligt fräck musik. Svärmiska tongångar från stråkarna: Romeo har funnit ett nytt föremål för sin passion! Tunnas ut och tystnar.

Balettens stora hit dundrar in med Herrarnas dans(marsch). Fint (grovt) uppbyggd genom spänningen mellan stråket och brasset. Lyriskt mellanparti där damerna tråder dansgolvet. Herrarna återkommer. Slirig musik för att illustrera Julias dans med fästmannen Paris. Oboesolist med Romeos tema över pizzicaton. Slirigt. Herrarnas musik dämpad i träblåsarna. Crescenderas till inledningens pompa. Ingen större förvirring om könsrollerna här!

Julia inleder sin dans med tvekan. Fortsätter graciöst i lätt orkester. Tyngre med mer markerad rytm och svärmiskt stråk. Tunnas ut i eteriskt stråk. Crescendo. Stillnar och försvinner upp i flöjterna.

Mercutios musik blixtrar fram i ett rasande tempo med nervös orkestrering. Fortsätter i humoristiskt avsnitt dominerat av fagott och flöjt. Här drivs gäck! Blixtrande tempo. Distinkt avslutning av pukorna.

Madrigalen vidtar i långsamt tempo, stråkdominerad orkester. Flöjtsolist stämmer upp Romeos tema. Svärmiska stråkar. Klarinettsolist. Violiner med Romeos tema, naivt optimistiskt. Romeo och Julia möts, samtalar och förälskar sig. Stråkorkester gränsande till svärmisk passion, hålls tillbaka. Romeos tema i violiner och flöjter avslutar.

Herrarnas dans bryter in när Romeos identitet avslöjas. Sorgset i stråkorkester. Herrarnas dans. Kvickt med musik från inledningens gräl. Herrarnas dans. Lyriskt, sorgligt i stråkarna. Fagott och flöjt avslutar stillnande.

Gästerna gör sorti aningen mindre grandiost, mer uppsluppet än de gjorde entré. Melodin hämtade Prokofjev från sin första symfoni (Den klassiska, från 1916-7). Det är överlag inte fråga om någon raffinerad musik, men en teatralt effektiv med grova rytmer och grälla färger. Väl utdragen sats, allt tunnare orkestrerad.

Harpa och tremolon inleder Julias balkongscen. Skirt lyriska violiner ansluter. Celestaavsnitt förläner det hela en sakral prägel. Forteutbrott: är det någon där? Soloviolinist med Romeos tema.

Romeo träder fram ur skuggorna. Långsamt tempo, inledningsvis med prominenta horn. Mörk orkestrering som ljusnar efterhand. Crescendo - diminuendo.

Kärleksdansen vidtar i stråkdominerad orkester. Passionerad musik. Några avsnitt med milt kontrasterande lugnare musik. Väl utdragen sats. Stillnande avslutning.

Akt II: Scen 1; Folk Dance, Romeo and Mercutio, Dance of the five couples, Dance with mandolins, The Nurse, The Nurse delivers Juliet’s message to Romeo.

Skarpa forten inleder andra aktens folkdans. Det pragmatiska livets rosenkindade dansmarsch vidtar. Så pyramidalt vulgär musik att man bara kan skratta åt eländet och fundera på vilken scengestaltning man vill ge sån här musik! Trumpetsolist.

Romeo är upp över öronen förälskad. Mercutio försöker få med honom på sina lustigheter. Sorgesamt mellanspel i stråkarna: kärlekens realiserande har sina problem. Lyrisk avslutning med citat ur kärleksdansens musik.

På torget dansar fem par i mycket raskt tempo. Fint hetsande trumma under tunn orkester med oboesolist. Ett brassband avbryter och marscherar från vänster till höger högtalare. De har grova kängor på sig. Tåhättorna är stålförstärkta. Pizzicaton leder tillbaka till de fem parens raska dans. Pizzicaton avslutar.

Mandolindans med mandoliner (?) och trumpeter. Jazzaktig klarinett böjer till de annars väl raka rytmerna och ger det hela lite Dixie-stuk. Mandolin och trumpeter. Kontrabasar, jazzklarinetten och slagverket ansluter.

Julias amma letar efter Romeo för att överlämna ett meddelande från Julia. Humoristisk musik melodiskt baserad på Romeos tema. Avspänt i tunn orkester.

Julia-musiken visslar fram med lätt orkester i raskt tempo. Svaras av mörkt dystra tongångar.

Akt II: Scen 2; Romeo at Friar Laurence’s, Juliet at Friar Laurence’s.

Långsamt framskridande med stor värdighet och en nypa sorg. Lite mer passionerat i stråkdominerad orkester. Åter värdigt framskridande. Stråkarna avrundar.

Flöjtsolist över stilla orkester. Stråktremolon inför ett mått av oro. Behärskat passionerat i tunn orkester. Munkens värdigt framåtskridande musik. Hornserenad. De unga tu gifter sig. På grund av familjerivaliteten måste det ske i lönndom och tills vidare förbli en hemlighet. Glödande stråkar. Munkens musik avslutar scenen.

Akt II: Scen 3; The people continue to make merry, Further public festivities, Tybalt meets Mercutio, Tybalt and Mercutio fight, Mercutio dies, Romeo decides to avenge Mercutio’s death, Finale.

Plötsligt är vi tillbaka på torget, där de fem paren fortfarande dansar. Brassbandet återkommer, nu i hysteriskt tempo.

Torgfesten fortsätter till ljus musik baserad på Romeos tema.

Tybalt Capulets entré föranleder dramatiska utbrott och Herrarnas dans. Romeo försöker undvika direkt strid med sin nyblivna frus bror.

Musik från första aktens bråk illustrerar fajten mellan Romeos vän Mercutio och Tybalt. Högt tempo.

Mercutio dör till musik från Maskdansen och Herrarnas dans, båda återhållet orkestrerat.

Romeo beslutar hämnas Mercutios död. Upprörd musik i mörk orkester. Tempohöjning med hetsande brass och stråkar: Romeo och Tybalt fäktas. Suveräna violiner!

Stapplande forte med bastant rytmik och klagande blåsare när Tybalt dör. Väldigt tragiskt pådrag från brasset.

Akt III: Introduction.
Akt III: Scen 1; Romeo and Juliet (Juliet’s bedroom), The last farwell, The Nurse, Juliet refuses to marry Paris, Juliet alone, Interlude.

Tredje akten inleds med den dissonanta musiken till Furstens befallning. Tillsammans med Munken representerar han Samhällets krafter. I övrigt är de unga tu fångade i ett kraftfält mellan sina egna passioner och respektive familjs.

Lyrisk flöjt och stråktremolon målar upp den lycksaliga slummern i Julias sovrum.

De unga tu vaknar upp. Mycket vacker, finstämt lyrisk musik. Klarinett- och violinsolist. Musikaliskt en elegantare variant av första aktens kärleksdans. Här är den mer varierat orkestrerad, från det kammarmusikaliskt tunna till det orkestralt passionerade. Inga överslag: passionen är mer inåtvänd än utagerande. Basklarinett och pizzicaton avslutar.

Amman vaggar in. Romeos optimistiska tema med violinsolist. Kärleksmusiken med klarinettsolist. Fragment av Romeos tema blandar sig med kärleksmusiken.

Julias blixtsnabba musik visslar fram. Får snart grus i de lägre stråkarna. Hjärtskärande sorgsen musik. Föräldrarna propsar på giftermål med Paris. Hotfullt slingrande musik. Tystnar och lämnar plats för Herrarnas dans.

Kärleksdansens passionerade musik följs av Munkens värdiga, mens Julia funderar på hur hon nu ska förfara.

Mellanspel med pulserande stråkar och harpa. Brass förstärker grandiost. Stillnar.

Akt III: Scen 2; At Friar Laurence’s, Interlude.

Stilla inledning av stråkarna. Sorgset. Klarinettsolist med kärleksmusiken. Mörknar. Ljusnar. Violinsolist med kärleksmusiken. Hotfullt brass över ljus stråkfras. Munken ger Julia en giftdryck, som ska lura föräldrarna att hon är död och möjliggöra en flykt med Romeo. Svällande stråkar. Stillnar och tunnas ut. Passionerade violiner. Kärleksmusiken avslutar satsen.

Herrarnas dans bryter plötsligt in. Mellanspelet fortsätter med Kärleksmusiken. Stillnar. Vid hemmalyssnande kan man lätt irriteras av all återanvändning av teman. Orkestersviterna kan ur den aspekten vara att föredra, men då går man miste om den dramatiska kontinuiteten.

Akt III: Scen 3; Juliet’s bedroom, Juliet alone, Morning Serenade, Dance of the girls with lillies, At Juliet’s bedside.

Slingrande musik med lätt rytmik, violiner och klarinett. Orientalisk kryddning. Dramatiskt i mörk orkester när föräldrarna driver igenom giftermålet med Paris. Slingrande musiken elaboreras. Eteriskt uttunnad kärleksmusik. Mörknar och stillnar.

Några forteutbrott när Julia sveper giftdrycken. Slingrande musik i högre tempo. Blandas med mörka blåsare. Passionerade stråkar med kärleksmusiken. Mörknar. Några pianoackord. Slingrande musiken. Flöjtsolist och eteriska stråktremolon. Ihållande blåsarton mot stapplande pianoackord illustrerar Julias insomnande.

Morgonserenad i ljusa instrument. Raskt, lätt tempo. Mandolin-, flöjt- och violinsolister. Mjukt brass. En ruskig kontrast till förra satsen.

Liljeflickorna dansar in till mjuk musik med enerverande rak rytm i tamburin. Klarinett- och violinsolister. Pastellfärgat.

Mörk oro. Ljusare. Fånigt optimistisk, triumferande marsch. Dissonans från blåsare. Stråkar med kärleksmusiken. Mörkt brass. Eteriska violiner avslutar satsen där Julias ”död” upptäcks.

Epilog; Juliet’s funeral, Death of Juliet.

Höga violiner inleder anspänt återhållet. Full stråkorkester brister ut i hjärtskärande klagovisa. Trumpetmelodi. Hornmelodi. Sorgmarsch med brass och slagverk.

Ljusare. Dramatiskt. Kulminerar med brass. Kärleksdansens musik blandas med sorgmarschens: Romeo hittar Julia ”död”. Dramatiskt med brass: Romeo känner inte till att Julia bara är skendöd, tar själv gift och dör. Ihållande plinganden när Julia vaknar. Dramatiseras när hon finner Romeo död. Hon tar sitt liv med hans dolk. Stillnar, tremolon. Mörknar och dramatiseras när familjerna finner sina barn döda. Kärleksmusiken elaboreras. Konfronteras med mörka injektioner. Stillnande avslutning i höga violiner och djupt brass.

Av Prokofjev rekommenderas framför allt baletten Romeo & Julia (1935-6), Symfoni nr 5 B-dur (1944), Symfoni-konserten för cello & orkester (k1950-1, r1952) och D-dursonaten från 1943-4 för flöjt och piano eller violin och piano.

Veckans verk-text nr 157, avslutad 19 november 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Béla BARTÓK, 1881-1945, Ungern, USA

Musik för stränginstrument, slagverk & celesta

för orkester bestående av 2 femstämmiga stråkorkestrar, celesta, harpa, piano, xylofon, pukor & slagverk
k1936, Sz106, 32 inspelningar, 30 minuter
Skotska CO, Charles Mackerras, Linn 2004

Béla Bartók skrev här aktuella stycke sommaren 1936. Det hade beställts av Paul Sacher och Basels kammarorkester till dess 10-årsjubileum. Stycket uruppfördes i Basel 21 januari 1937 av beställarna. Vid konsertframföranden ska de två stråkorkestrarna vara placerade på vars en sida med de övriga instrumenten samlade i mitten. Partituret handhas av Universal Edition. Stycket har fyra satser: Andante tranquillo, Allegro, Adagio och Allegro molto. En mer lärd text om stycket finns på http://en.wikipedia.org/wiki/Music_for_Strings%2C_Percussion_and_Celesta.

Verket inleds med försiktigt smygande musik i stråkarna. Det långsamma tempot till trots är musiken laddad med spänning och framåtdrivande kraft. Ödesbestämt determinerad konsekvens i fugans utveckling. Också de högre stämmorna tas så småningom i anspråk. Musiken närmar sig småningom mezzoforte. Kallhamrat sakligt som en bödel i tjänst. Forte. Än så länge har bara stråkarna nyttjats. En cymbalvirvel skärper spänningen nära bristningsgränsen. Vilar en stund på ett cymbalslag, men fortsätter snart ytterligare crescenderande. Pukvirvel och kulmination. Några stråkglissandon. Diminuerar till mezzoforte. Kort generalpaus. Fortsätter i mezzoforte. Violinerna dominerar klangen till skillnad mot före kulminationen. Lekfullt drillande celestaklanger. Ny generalpaus. Fortsätter i pianonyanser i mellanregistret. Satsen avslutas stillnande.

Andrasatsen etablerar omgående en stark kontrast med distinkt melodik och spänstiga rytmer i raskt tempo. Pianot och pukorna bidrar till att skärpa musikens uppenbarelse. Dialog mellan stråkensemblerna. Inledningen kulminerar med några pukslag. Tempohöjning till retfull rytm. Några triumfatoriska takter. Crescendo. Piano över spänstiga rytmer. Unisona stråkar. Pukmuller. Spänstiga pizzicaton. Slagverket kliver fram i främre ledet med ”kubistiska” rytmer à la Våroffer (Stravinskij 1913). Bromsar in till lugnare pizzicaton i bondsk idyll. Tunnas ut i celesta och harpa. Den spänstiga rytmen i kontrabasar. Diffust surrande i de lägre stråkarna. Crescendo från hela stråket som däremot har olika musik i respektive ensemble. Diminuerar kort. Den distinkta inledningsmusiken kommer tillbaka, nu förstärkt av pukorna. Några valstakter. Den retfulla musiken blandar sig i leken. Crescendo. Forte. Distinkt piano med perkussivt hamrande. Satsen avslutas distinkt av stråkarna i fint växelspel mellan ensemblerna.

Tredjesatsen inleds med lekfull xylofon och pukglissandon. Mellanstråkar ansluter. Dialog i stråket. Är melodiken måhända arabiskt influerad? Crescendo. Pukglissandon känns som om jorden skälver. Svirrande höga stråkar. Piano och hög violin med lugnande gester. Dramatiseras. Celesta och harpa glittrar förföriskt. Stråkarna crescenderar tremolerande. Musiken mörknar dramatiskt. Kulminerar med cymbalkrasch. Piano och tremolerande stråkar. Snabbare musik i några takter. Tremolerande, dramatiska stråkar. Överledning i fyrkantiga pizzicaton. Lugnare med stråkar och celestaglitter. Kort forte blixtrar till. Pukglissandona kommer åter. Xylofonen leker som i inledningen. Avslutas stillnande.

Finalen inleds med distinkt musik i raskt tempo med stråkar och pukor. Pianot ansluter över stråkpizzicaton. Pukorna dundrar på. Stråkar i distinkt dialog mellan sina respektive ensembler. Pianot gör ett kort inpass. Stråkar och pukor avrundar inledningen. Jaktmusik i högre tempo med stråkar, piano och pukor. En beryktad musikskribent vars namn jag glömt beklagade sig över bristen på riktigt snabb och lätt 1900-talsmusik, men just här finns ett (kort) undantag från regeln. Dialog mellan pianot och stråkarna. Hej och hå, låt oss till gruvan gå! Pianot initierar ny rytm. Växer ut i orkestern. Kulminerar i extremt snabba stråkar och pukor. Xylofon. Dialog mellan stråkensemblerna. Lugnare med romantiskt sövande fraser i stråket. Harmoniskt hör musiken däremot hemma i modernismen. Fylligheten varieras. Stillnar. Mörknar. Stillnar ytterligare. Violasolist animerar stråkarna till distinkta, raska tongångar. Celestan erinrar om sömnens hälsobefrämjande effekter. Spänstigt stråk som i inledningen. Djupare grävande stråkar i lägre tempo. Verket avslutas distinkt i raskt tempo.

Av Bartok rekommenderas framför allt Violinkonsert nr 2 (1937-8), Den sällsamma mandarinen (balettpantomim 1918-25), Musik för stränginstrument, slagverk & celesta (1936), Konsert för orkester (1942-3, r1945) samt stråkkvartetterna nr 3 (1927), nr 4 (1928) och nr 5 (1934).

Veckans verk-text nr 206, avslutad 27 oktober 2005. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Dag Wirén, 1905-86, Sverige;

Serenad för stråkorkester

opus 11, k1937, 20 insp, 14m
Stockholms PO, Stig Westerberg, 1960, Swedish society 1035 + 33176 + Phonoband 3500 + Barben = 14m
Stockholms Sinfonietta, Esa-Pekka Salonen, 1984, BIS 285 = 14m

Finns ytterligare 18 inspelningar av hela Serenaden;
Radiotjänst RC304/RD530; Göteborgs radioorkester, Sixten Eckerberg, z1950
Decca 5066 + 3086; Stockholms radioorkester, Stig Westerberg, z1952
HMV 7001 + EMI Seraphim 724356911022-4; Bournemouth SO, Kenneth Montgomery, 1976
ARGO 417132 + LP877; Academy of Saint Martin in the Fields, Neville Marriner, 1977
CRD 3342 + LP1042; Skotska barockensemblen, Leonard Friedman, p1978
IMP BBCRD 9118; Hirsch Chamber Players, Leonard Hirsch, 1965-81
BELL 149; Örebro Kammarorkester, Frantisek Vajnar, 1982
Chandos 1007; Melbourne SO, Leonard Dommet, 1982
Vanguard VCS 10067 + 08.6132.71; Engelska CO, J Somary, z1985
Cameo Classics GOCLP 9004; London Youth String ensemble, z1985
Schwann VMS 2081; RIAS Sinfonietta, Jiri Starek, z1985
RCA RD85362; Canadian National Arts Centre Orchestra, Eduardo Mata, 1985
Bluebell 019; Örebro CO, Göran W Nilsson, p1988
RCA 60439; Guildhalls stråkensemble, Robert Salter, p1991
Nimbus 5347+7120; Engelska stråkorkestern, William Boughton, p1992
Naxos 8.553106; Bournemouth Sinfonietta, Richard Studt, p1995
Caprice 21513; Svenska CO, Petri Sakari, p1996
Novalis 150140; Zürcher Kammerorchester, p1997

Stråkserenaden blev Dag Wiréns genombrottsverk. Han skrev den i ilskan över att inte bli spelad i orkesterföreningarna. Senare kom finalen (Marcia) att användas som signaturmelodi i ett engelskt radioprogram, vilket väl förklarar verkets framgång därstädes. Dag Wiréns efterkrigsproduktion är oftast av högre kvalitet, når djupare än här.

Serenaden har fyra satser; Allegro molto, Andante espressivo, Scherzo och Marcia.

Första satsen inleds med en vaggande puls i högt tempo. Starkt framåtdrivande kraft. Febril, närmast hektisk musik. Aningen kontrasterande avsnitt, mer lyriskt i högt tempo.

Andra satsen inleds med pizzicaton i en rak rytm. Kantabla stråkar ansluter över pizzicatorytmen. Intensiteten varieras, annars enhetligt uttryck. Vad som kanske kan kallas en "pizzicatokadens" avslutar.

Tredjesatsen är ett hektiskt scherzo med kontrabas-pizzicati mot stråksång i olika stämmor. Marschartat trioavsnitt förebådar finalen. Scherzot återvänder. Stillnande avslutning med triofragment.

Finalen inleds med marsch-pizzicati. Rytmiskt enkel stråksång kulminerar. Äckligt hurtfrisk musik. Mer kantabel marsch med valskänsla. Starkt framåtdrivande kraft. Avslutande, bortdöende marsch.

Av Dag Wirén rekommenderas i första hand Violinkonserten Sinfoniettan, Symfonierna nummer 2, 3 & 4, Stråkkvartetterna nummer 3, 4 & 5. Just efter detta åhörande är jag ärligt talat besviken på Serenaden, finner den populistisk, förljugen, tråkig och förolämpande.

Veckans verk-text nr 40, avslutad 9 juli 2001. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9.

Bela BARTOK, 1881-1945, Ungern, USA:

Violinkonsert nr 2

för violinsolist, 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, pukor, slagverk, harpa, celesta & stråkorkester
k1937-8, Szöllösy-nummer 112, 18 insp, 38m
Henryk Szeryng, Concertgebouw-orkestern, Bernard Haitink, Philips 1969 = 38m

Den andra violinkonsert var ett av de sista verk Bartok skrev i Europa. Strax därefter gick färden till USA. Konserten beställdes av violinisten Zoltan Szekely. Uruppförandet gick av stapeln i Amsterdam 23 mars 1939 med Zoltan Szekely, Concertgebouw-orkestern och Willem Mengelberg. De sista 22 takterna av finalen finns i två varianter: med eller utan solist. Bartok ville själv ha en orkesteravslutning, medan beställaren ville ha en avslutning som garanterade honom plats i strålkastarskenet. Partituret innehåller båda avslutningarna, så frågan aktualiseras inför varje framförande. Satserna är tre; Allegro non troppo, Andante tranquillo och Allegro molto.

Försiktig inledning med harpa, pizzicaton och djupa instrument. Solisten gör entré med skrovlig, inåtvänt intensiv ton. Tar snart flykt och stiger till väders. Högre tempo. Flöjtsolist blandar sig kort i leken. Violinsolisten excellerar i avancerade krumbukter. Orkestermellanspel. Inåtvänt intensiv solist. Högre tempo med kärv lekfullhet. Bromsar in till lägre tempo med solist över dämpad stråkorkester. Dov stämning med faror lurande i vassen. Forteattacker. Raskt tempo med spex. Orkesterforte crescenderar och upplöses i en skrattsalva från brasset. Soliststämman är rent överdådig, hela tiden melodisk men utan insmickrande sötma. Oboe delar solistrollen med violinen en stund. Lyrisk musik växlar med dovt hotfull. Stillnar, men i stället för att tystna lägger solisten in överväxeln och höjer tempot radikalt. Trumma hetsar. Blixtrande kvick solist mot långsamma blåsare. Spänstigt orkestercrescendo. Lyriskt med solist och orkester. Orkesterfanfarer. Crescendo kulminerar. Solisten till stilla, rytmiskt rakt ackompanjemang. Högre tempo. Orkesterfanfarer med stillastående brass och framåtdrivande stråkar. Solisten återvänder. Täta växlingar mellan lyrisk och lekfull musik. Ett par brutala orkesterforten brakar in. Lekfull solist. Ytterligare ett brutalt orkesterforte. Ormlikt slingrande solist och djup blåsare leder vidare till solistkadensen, som genast acclererar och sedan mestadels hålls i högt tempo. Ett långt avsnitt med dubbelgrepp alldeles innan orkestern återvänder. Raskt tempo. Bromsar in. Lyriskt med nästan romantisk svulst. Crescendo med orkester i avbruten fanfar. Solisten driver musiken vidare. Piskrapps-pizzicaton från orkesterstråkarna. Microkadens från solisten. Crescenderande orkester avslutar första satsen.

Andra satsen inleds i långsamt tempo av solisten och orkestern. Väldigt vacker melodi, där Bartok vägrar välja de uppenbart söta tonerna. Orkesterstråkar med romantisk sötma avrundar temapresentationen. Det exakta variationsantalet är jag inte bombis på, nedan får därför ses som min preliminära tolkning därav.
Första variationen med kärv solist till dovt ackompanjemang från pukor och låga instrument. Hotfulla tremolon. Ljusnar. Tystnar.
Andra variationen med solist ackompanjerad av harpa, celesta och höga violiner. Betydligt ljusare och rörligare än första variationen. Tystnar.
Tredje variationen med rask, skrovlig solist understödd av pukor och djupa blåsare.
Fjärde variationen med konstant flödande korta toner från solisten till dämpad stråkorkester.
Femte variationen återanknyter till temapresentationen med melodisk solist. Stillnar.
Sjätte variationen med rask solist och lätt, ljust ackompanjemang från träblåsare. En scherzoaktig variation.
Sjunde variationen med sprittande soliststämma till marschaktigt komp i pizzicaton och slagverk (jämför de samtida svenska neo-klassicisternas marsch-faibless). Snarare en marsch av tennsoldater än en militaristiskt eggande. Solisten snart mer melodisk.
Codan (?) sätter in med melodisk solist med det inledande temat till försiktigt ackompanjemang i ljusa stämmor. Magiskt skira orkestervioliner i fjärran. Solisten avslutar stillnande.

Finalen inleds burdust av orkestern. Solisten gör entré. Raskt tempo. Stiger till blixtrande tempo med konstant flöde från solisten och differentierade orkesterinsatser. Spänstig orkestern driver musiken vidare. Solisten återvänder och tråder några valssteg. Tempohöjning. Stillnar abrupt. Cymbaler och ljusa klockor i fjärran tillför ett mått av mystik. Lyrisk solist över eterisk orkester. Rask solist med flödande korta toner över fint uttunnad orkester, som tjocknar efterhand. För övrigt förvånades jag över den beskedliga orkesternumerären, som jag hade trott vara större. Solist och orkester hetsar varandra. Orkesterforte crescenderar och upplöses i lekfull musik med solist och tunn orkester. Lyrisk solist över stillsam orkester. Orkestern crescenderar. Lyrisk solist med ekon från orkestersolister. Trumvirvel. Lekfulla orkesterfanfarer som leder mina tankar till Bartoks Orkesterkonsert (1942-3). Solisten tråder ånyo några valssteg. Stråkar. Solist. Orkester med dundrande pukor. Solist med ekon från orkestersolister. Pukmuller-musik alternerar med solistdominerad. Kort orkesterforte. Lyrik, naivt pastoral med solist och harpa. Rask solist till rakt tjoffande rytm från de djupa stråkarna. Några tonraketer från orkesterviolinerna. Brassfanfarer. Solisten har verkligen förtjänat sin position i avslutningen! Ståtlig, koncist crescenderande avslutning.

Av Bartok rekommenderas framför allt Violinkonsert nr 2 (1937-8), Den sällsamma mandarinen (balettpantomim 1918-25), Musik för stränginstrument, slagverk & celesta (1936), Konsert för orkester (1942-3, r1945) samt stråkkvartetterna nr 3 (1927), nr 4 (1928) och nr 5 (1934).

Veckans verk-text nr 151, avslutad 10 oktober 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Lars-Erik Larsson, 1908-86, Sverige;

Pastoralsvit

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, slagverk & 5-stämmig stråkorkester
opus 19, k1938, arr1940, 17 insp, 12m
Stockholms SO, Stig Westerberg, 1960, Swedish society 1051 + SLT 33176 + Phonoband 3500 = 12m
SR SO, Esa-Pekka Salonen, Sony 64140, p1993 = 13m
Örebro SO, Göran W Nilsson, Bluebell 003 + LP101, p1979 = 14m

Finns ytterligare 14 inspelningar med;
Telefunken E 19009-10; Göteborgs RO, S Eckerberg, före 1945
HMV Z312-3; SO, L-E Larsson, senast 1947
Swedish Society 1020; Sveriges RSO, Stig Westerberg; även som Decca LX 3086, 1952
HMV 1084 063-34405 + 061-35598 + EMI 7496452 + 7628012 + 4790802 m fl; Stockholms PO, Ulf Björlin, 1968
BIS 165; Stockholms Sinfonietta, Jan-Olav Wedin, 1980
Friendship Through Music 001; Kinesiska radions folkorkester, Peng Xiuwan, 1984
Polar 404; Stockholmsensemblen, Mats Liljefors, 1985
Malmö SO, James DePriest, BIS 570, p1992 (hela Dagens stunder)
CBC SMCD 5157; CBC Vancouver Orchestra, Mario Bernardi, 1992
Classical Gallery 7105 + Digital Classics CCT 2-816; Slovenska SO, Anton Nanut, 1993
SMCD 9301; Stockholms ungdomssymfoniorkester, Wille Sundling, konsert, p1993
Finlandia 4509-99956-2; Kringkastingsorkestret, Ari Rasilainen, p1995
Naxos 8.553115; Helsingborgs SO, Okko Kamu, p1995
Fun House CNR 995.020-2; Norrköpings SO, Jun'ichi Hirokami, z2000

Lars-Erik Larsson var kompositionsprofessor vid Musikhögskolan i Stockholm 1947-59. Dagens stunder var en lyrisk svit i sex satser som han skrev 1938 för att ackompanjera diktuppläsningar i Sveriges Radio, där han då var anställd. Sats 1, 3 & 4 sammanställde han 1940 till Pastoralsvit opus 19. Satserna är benämnda Uvertyr, Pastoral och Scherzo. I Romansen används bara stråkorkester. I synnerhet just Romansen finns i många arrangemang; t ex för piano, orgel, blåsorkester, violin/cello & piano/orgel. Romansen refererade i Dagens stunder till Oskar Levertins dikt Siesta.

Förmodligen är inspelningen ovan med Kinesiska radions folkorkester & Peng Xiuwan också att betrakta som ett arrangemang. Jag har hört samma sättning i Dag Wiréns Stråkserenad och den lät ominstrumenterad (och aningen skruvad). Romansen finns i flera andra inspelningar än de ovanstående. Hur många inspelningar Stig Westerberg egentligen har gjort är jag osäker över. Klargörande mottages tacksamt.

Uvertyren inleds mycket försynt i höga violiner, svaras i cello, växer långsamt utan att ändra karaktär. Träblåsarna stämmer upp korallika toner. Stråkarna ökar tempot. Blåsarna svarar. Uttrycket blir än mer distinkt och rytmiskt profilerat. Glädjesprudlande med spring i benen. Växling mellan blåsarnas trudelutt och stråkarnas frenesi. Blåsare och pizzicato avslutar.

Romansen inleds elegiskt i stråkarna. Tempohöjning. Stilla fortskridande. Klaustrofobiskt, på väg att brista. Sorgesång sjungs med kontrollerad kraftfullhet, allt distinktare. Stillnande avslutning, expansion - krympning.

Det avslutande scherzot inleds med vårlikt livliga stråkar & flöjt. Erinrar om Dag Wiréns Stråkserenad (1937). Dialog mellan blåsare och stråkar. Soloinpass från blåsarna. Mellanspel med blåsarkoral, sedan stråkkoral, som arbetar sig tillbaka mot det livliga inledande avsnittet. Avslutning.

1921 skrev Wilhelm Stenhammar scenmusik till Tagores Chitra. Jag tycker att det finns generella likheter mellan den och Lars-Erik Larsson i pastoral-stämning. Strax innan Dagens stunder skrev Larsson två andra verk som jag vill rekommendera; Symfoni nr 2 från 1936-7 drog han in med undantag för det avslutande Ostinatot. Hela symfonin förtjänar uppmärksamhet! 1937-8 skrevs scenmusik och sedemera svit ur En vintersaga, musik erinrande om Pastoralsviten.

Stig Westerbergs inspelning från 1960 är väl snabb i Uvertyren och låter ganska vasst i diskanten.

Veckans verk-text nr 5, avslutad 25 februari 2001. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

veckans_verk.html
reflexioner_1711-1819.html
reflexioner_1820-1829.html
reflexioner_1830-1869.html
reflexioner_1870-1889.html
reflexioner_1890-1899.html
reflexioner_1900-1909.html
reflexioner_1910-1919.html
reflexioner_1920-1929.html
reflexioner_1930-1939.html
reflexioner_1940-1949.html
reflexioner_1950-1959.html
reflexioner_1960-1969.html
reflexioner_1970-1979.html
reflexioner_1980-1989.html
reflexioner_1990-1999.html
reflexioner_2000_och_senare.html

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

index.html
veckans_verk.html
popmusik.html
internationell_konstmusik.html
nutida_internationell_konstmusik.html
svensk_konstmusik.html
Krogen Äfventyret
huligan.html
Walter Ekelins CV
lankar.html

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 22 juni 2008.
Version 5.43 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.