De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Igor Stravinskij: Pulcinella-svit, k1919-20...
Hilding Rosenberg: Stråkkvartett nr 1, k1920...
Carl Nielsen: Symfoni nr 5, k1921-2
Leos Janacek: Mladi (Ungdom), svit, k1924
Hilding Rosenberg: Stråkkvartett nr 2, k1924...
Bela Bartok: Den sällsamma mandarinen, 1918-25
Alban Berg: Lyrisk svit, k1925-6
Bela Bartok: Stråkkvartett nr 3, k1927
Arnold Schönberg: Orkestervariationer, k1926-8
Maurice Ravel: Boléro, balett, k1928
Leos Janacek: Stråkkvartett nr 2, Intima brev, k1928
Bela Bartok: Stråkkvartett nr 4, k1928

Igor STRAVINSKIJ, 1882-1971, Ryssland, Schweiz, Frankrike, USA:

Pulcinella, svit version 2

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 fagott, 2 horn, 1 trumpet, 1 trombon, stråkkvintett & stråkorkester
k1919-20, arr1922, r1947, 13 insp, 23m
Limburgs SO, Salvador Mas Conde, Koch Schwann 1991

Stravinskijs Pulcinella var ursprungligen en balett, skriven 1919-20 för Diaghilevs Ryska Balett i Paris. Premiären gick av stapeln 15 maj 1920 på Parisoperan med Ernest Ansermet som dirigent. Baletten inkluderar sånginslag (sopran, tenor & bas) och är runt 38 minuter lång. Musiken är baserad på stycken som troddes vara skrivna av Pergolesi (1710-36), men senare visat sig vara också av Van Wassenaer (1692-1756), Domenico Gallo, Kelli och Parisotti.
Sin vana trogen återanvände Stravinskij musiken flera gånger: dels i här aktuella orkestersvit utan vokalinslag (arr 1922, reviderad 1947), dels i en Suite d'après thèmes, fragments et pièces de Giambattista Pergolesi för violin & piano från 1925, dels i två Suite Italienne för violin & piano (1932 i samarbete med Dushkin) respektive cello & piano (1932 i samarbete med Piatigorsky), båda med 6 satser, men inte exakt samma. Hela balettmusiken finns också i en pianoreduktion för repititionsändamål.
Här aktuella orkestersvit har 9 satser; Sinfonia, Serenata, Scherzino - Allegro - Andantino, Tarantella, Toccata, Gavotta con due Variazioni, Vivo, Minuetto, Finale. Premiären skedde 22 december 1922 i Boston. Partituret handhas av Boosey & Hawkes.

Sinfonian inleds härligt inviterande av stråkdominerad ensemble. Slank musik med sirlig grace, underhållande utan vare sig djup eller dramatik. Nostalgisk karaktär. Avsnitt med solister växlar med mer unisona avsnitt. Annars inga direkta kontraster inom satsen.

Serenatan sätter in i långsamt tempo, en sorgsen visa med oboesolist som förstasångare. Mjukt stråkackompanjemang. Stråk- och flöjtsolist ger viss omväxling. Oboesolisten återupptar sin vackra, men begränsade melodi. Baktungt grusiga pizzicatoslag i låga instrument varierar ackompanjemanget en aning. Stillnar och övergår attacca i

Scherzinot, som blåser undan mjukheten med spänstig, glatt melodisk musik. Lekfullt med solister över tunn orkestersats.
Allegro-avsnittet höjer tempot. Flöjt och slagverk som i riktigt gammal musik (renässanstida). Fortsätter i orkestern. Lekfull stämföring. Tunnas ut i blåsararabesker och övergår i
Andantino-avsnitt med mjukare tongångar. Väldigt sirlig konversation mellan solister. Tunnas ut. Svärmisk musik. Acclerando avslutar.

Tarantellan slår knock direkt genom ett furiöst tempo. Inledningsvis dominerar de ljusare stämmorna. Efterhand ansluter de djupa stråkarna med rakt, konstant driv. Blåsare förstärker. Framåt slutet försöker en hetsande motstämma rubba balansen, men lyckas inte. Däremot blir det spännande musik av försöket.

Toccatan följer attacca med trumpetmelodi till stampande ackompanjemang. Raskt tempo. Uttunnad blåsarserenad. Distinkt avslutning.

Gavotten inleds i långsamt tempo med oboesolist i melodi erinrande om Serenatans, men mer saklig. Blåsarackompanjemang. Flöjtsolist. Hornsolist. Avundande flöjtsolist.
Oboesolisten stämmer upp första variationen i högre tempo. Ackompanjeras av andra blåsare. Väldigt torrt saklig melodi, med en kemisk formels genomskinlighet.
Flöjtsolist ackompanjeras av fagott och horn i andra variationen. Hornet gör små solistinpass. Småprat. Fagotten med enveten ackompanjemangsfras. Sista tonen tas av fagotten.

Vivo-satsen inleds burdust av brass och kontrabasar. Stor klangkontrast mellan det vassa brasset och de muttrande kontrabasarna. Överspänstig attack i musiken. Träblåsarna fyller ut. Humoristisk musik. Kontrabassolo. Avslutas av brasset med kort fras.

Minuetto-satsen inleds försiktigt i lugnt tempo. Lite sorgsen ton. Expansivt melodifragment antyder att slutet är nära. Aria från olika solister till gitarraktigt ackompanjemang från stråkarna. Den expansiva melodin glider förbi igen, en koral med stark finalkaraktär. Crescendo och attacca-övergång med brassfanfarer till

Finalen, som etableras med raska, eleganta stråkar med spansk touch. Uttunnat med flöjtsolist. Svärmiska stråkar. Raska stråkar. Vasst brass. Lekfullt. Det här är enda satsen med markanta karaktärsväxlingar, men här kommer de desto tätare och ger det hela en potpurri-karaktär med anspelningar på de föregående satserna. Distinkt avslutning med envetna trumpetfanfarer.

Av Stravinskij rekommenderas främst Eldfågeln (baletten från 1910 och andra konsertsviten från 1919), Petrusjka (balett från 1911 och 1946), Våroffer (balett från 1911-3), Pulcinella (balett med vokalsatser från 1920 eller orkestersvit från 1922 och 1947) samt L' Histoire du Soldat, en svit för septett från 1918 efter teatermusik.

Veckans verk-text nr 145, avslutad 28 augusti 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Carl Nielsen, 1865-1931, Danmark

Symfoni nr 5

för orkester med 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, slagverk och stråkar
k1921-2, opus 50, FS 97, 24 inspelningar, 36 minuter
San Fransiscos SO, Herbert Blomstedt, Decca 1987 = 36m
BBC Skotska SO i Glasgow, Osmo Vänskä, BIS = 37m

Carl Nielsens femte symfoni har 2 satser: Tempo giusto - Adagio non troppo och Allegro - Presto - Andante un poco tranquillo - Allegro. Symfonin uruppfördes i Köpenhamn 24 januari 1922 med Carl Nielsen som dirigent. Det svenska förstaframförandet i Stockholm blev en smärre skandal, där stora delar av publiken lämnade konsertsalen. Partituret handhas av Wilhelm Hansen. Andra texter om symfonin finns på http://en.wikipedia.org/wiki/Symphony_No._5_%28Nielsen%29, http://www.lasr.cs.ucla.edu/geoff/prognotes/nielsen/symphony5.html och http://www.ewh.dk/Default.aspx?TabId=2448&State_2953=2&workId_2953=23071. Annars saknar Carl Nielsen riktigt bra representation på nätet.

Verket inleds med en sågtandsfigur i stråkarna. Tämligen högt tempo. Träblåsare ansluter med melodi i längre notvärden. Mer pregnant stråk i forte. Fortsätter som förut. Stråkarna tystnar, blåsarna blir melankoliska. Stråkarna aktiverar sig med inledningsrytmen. De djupa stråkarna ansluter med sång i lugnt tempo. Fin spänning mellan vila och aktivitet, en dualitet Nielsen själv angivit som central för symfonin. Blåsarna tar upp den raska sågtandsfiguren. Djupa stråkar med korta, dramatiserande insatser. Violiner med melodisk sång. Rytmiskt och melodisk enkel fras i snabbare tempo. Tystnar. Först träblåsare, sedan stråkar i några takters tämligen anonymt, överledande avsnitt. Trumman gör sig hörd, tar över föreställningen några takter. Forte med pukor etablerar en marsch. Djup stråksång tar ett fast grepp. Violinerna driver på. Klarinettsolist fantiserar häpnadsväckande fritt över marschrytmen. Stråksång, trumma och pukor i bestämt marscherande forte. Flöjt kontrapunkterar. Tunnas ut. Melankoliskt träblås kontrapunkterar stråkar och flöjt som tar upp den snabbare inledningsfiguren. Tamburin och cymbal. Trumman återkommer. Kraftfull stråksång: är melodiken inte lite arabisk? Diminuerar. Rekorderligt pukslag. Klarinettsolist och pukor. Dramatiserande djupa stråkar. Rytmiskt raka violininsatser. Flöjtsolist. Stillnar. Melankolin kontrapunkterar. Djup stråksång lugnar ned det hela. Långdraget stillnande med reminiscenser.
Förstasatsens andradel sätter in med stråksång i lägre tempo, mellanstråket dominerar. Djupnar. Violinerna gör sig hörda. Intensifieras med violinsång. Hornsolist kontrapunkterar. Milt dissonerande insatser i djupen. Musiken stillnar. Ljus stråksång tar nya tag. Nog är det bra skönt att sträcka ut sig och vila! Klarinett kontrapunkterar med den snabba sågtandsfrasen från förstadelens inledning. Stråksången djupnar. Pukor och brass fortsätter stråksången, men i dramatiserad gestalt. Den snabba sågtandsfrasen kontrapunkterar. De djupa stråkarna tar upp den snabba frasen. Trumman brakar loss som en despotisk diva. Tät musik med många samtidiga rörelser i olika orkestersektioner. Crescenderar långdraget allteftersom konflikten tilltar. Uppnår närmast petterssonsk intensitet. Var det här 20-talets stockholmare började vandra ut ur salen? Kulminerar med lycksalig sång i befriad orkester. Element från konflikten finns dock kvar alldeles under ytan. Fullständig befrielse gives icke! Stillnar. Klarinettsolist över stillnande stråkar med spridda insatser från trumslagaren. Stillnande avslutning med klarinettsolist.

Andrasatsen inleds med distinkt bestämd musik i raskt tempo. Lätt hetsigt i full orkester. Målinriktad musik. Jag tror att Nielsen kan utnämnas till den oöverträffade mästaren på att skriva aktivistiskt drivande musik full av energi och optimism. Möjligen uppvisar Beethoven mer muskelmassa per takt. Tunnas ut. Oboesolist. Stråk. Är det en vals av det seriösare slaget som kontrasterar? Forte i stråket med den bestämda musiken. Hornfras i avrundande kulmination. Djupnande stråk i raskt tempo. Träblåsare antyder andra melodiska dimensioner. Crescenderar. Tätnar med flera aktiva linjer. Stråkar. Blåsare och pukor över orgelpunkt i stråket. Stråket aktiverar sig. Enklare blåsarinsatser över hyperenergiskt stråk. Sackar in. Rytmiskt raka och melodiskt enkla figurer: häcklande? I bakgrunden hörs träblåset med melankoliska tonfall.
Andra delen av andrasatsen inleds av stråkar med folkmusikaliskt fugato i mezzoforte. Pukslag och klarinett initierar forte med struttande marsch. Kanske något för Tomteverkstan? Hornsolist. Violinerna erinrar om fugatots ursprung. Crescenderar. Klarinetter i vild kadens. Pukvirvel. Orkestern fortsätter sitt marschstruttande forte. Flöjter och kontrabasar bromsar in.
Andrasatsens tredje del inleds av mellanstråkar i måttligt tempo. Violinerna ansluter och klättrar småningom allt högre. Tvåstämmig sättning i stråket. En del milda dissonanser. Mer grubbleri än vila, det måttliga tempot till trots. Blåsare ansluter. Violinerna crescenderar. Seren träblåsarsång. Violinerna stämmer upp nästan expressionistisk fortesång. Svaras pronto av altfiolerna. Basinstrumenten ansluter. Harmoniken tänjs utan att bli rent dissonant.
Andrasatsens fjärde och verkets avslutande del sätter in med bestämt distinkt musik i forte som i satsens inledning. Dundrande pukor. Bitskt energiska stråkar. Breddas triumfatoriskt. Kulminerar med hånande trumpeter. Energiska djupa stråkar lägger mer kol på brasan. Melodisk fras i blåset som påminner om fras ur förstasatsen. Transformerad melankoli? Pukor och överenergiska basar. Aktivistiskt distinkt musik i full orkester. Breddas för triumfatorisk avslutning.

Både Blomstedt och Vänskä gestaltar symfonin på ett tillfredsställande sätt. Inte heller ljudtekniskt fallerar någondera. Kanske Vänskäs tolkning är lite kraftfullare, lite mer spännande.

Av Nielsen rekommenderas framförallt symfonierna nr 1 g-moll (1890-2), nr 3 (Sinfonia espansiva med sopran & baryton från 1910-1), nr 4 (Det outsläckliga från 1914-6), nr 5 (1921-2) och nr 6 (Sinfonia semplice från 1924-5).

Veckans verk-text nr 210, avslutad 8 december 2005. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Leos Janacek, 1854-1928, Mähren:

Mladi (Ungdom), svit

för flöjt, oboe, klarinett, basklarinett, fagott, horn, k1924, 14 insp, 17m
Prague Wind Quintet, Petr Cap, Supraphon 1990 = 17m
Marieke Schneemann, Bart Schneemann, Harmen de Boer, Romke Jan Wymenga, Ronald Karten, Paul van Zelm, Chandos = 17m

Leos Janaceks musik tillhör inte den första noviser i klassisk musik söker kontakt med. Ganska snart stöter man dock på namnet, ty han har skrivit betydande musik inom de flesta genrer från opera till solopiano. Liksom den generationen yngre Bartok ägnade han en hel del tid åt att samla in folkmusik och lät sin egen musik påverkas djupt därav. Men förvänta er inte sött romantiska folkmusikorkestreringar, han behöll den genuina folkmusikens fränhet! Janaceks bästa musik klingar fortfarande modernt fräsch och spänstig.

Mladi skrevs sommaren 1924 och uruppfördes vid en konsert 21 oktober 1924 i Brno. Stycket har fyra satser; Allegro, Andante sostenuto, Vivace och Allegro animato.

Retfull trudelutt i raskt tempo inleder och kastas lekfullt runt mellan stämmorna. Fragmentariseras. Stillnar en aning. Sökande musik med viss eftertänksamhet. Raskt retfullt. Hornsolo. Mycket högt tempo. Jakt. Den förpubertala ungdomens lekar. Det är en underbar spänst och bett i instrumentsammansättningen och Janaceks sätt att komponera för den. Långsamt med oboesolo och muttrande basstämmor: förmanande föräldrar? Känsligt skirt. Raskt retfullt. Acclerando. En hysterisk dans? Avbryts av hornsolo. Generalpaus. Slutspurt.

Fagotten inleder andrasatsen i makligt tempo och svaras snart av de övriga. Tungsint melodi. Ljusnar. Infall i raskt tempo: impulser som tävlar om uppmärksamheten. Mångstämmigt. Kraftfull fagott återställer den tungsinta ordningen. Känsligt. Infall. Härligt lekfull musik med kort andhämtning. Fin klangväv. Finstämt. Acclerando. Känsligt. Den inledande, tungsinta fagotten återvänder, svaras av de övriga. Finstämt lyrisk serenad i lugnt tempo. Ansatser till tempohöjning leder till intet. Stillnande avslutning.

Tredjesatsen inleds lätt, luftigt och lekfullt i raskt tempo. Flöjtsolist. Superb stämföring! Lugnare i långsammare tempo. Lyrisk serenad med ljusare stämmor. Idylliskt. Klarinett initierar tempohöjning till satsens inledande tongångar. Serenad. Hornsolo. Inledande raska tempot. Acclerando avslutar distinkt.

En frimodigt retfull melodi inleder finalen. Fenomenala bakgrundssurranden från låga stämmor. Lägre tempo med sökande musik: varthän ska vi? Tempohöjning. Triumfatorisk, stor melodi med stark finalkaraktär presenteras några gånger i olika instrument och kombinationer. Långsammare tempo, sökande musik. Acclerando. Lyckorusigt. Roligt surrande fagottläte i långsammare tempo. Lyrisk serenad. Crescendo - diminuendo. Tempohöjning med inledningens bakgrundssurr. Stillnar. Stora finalmelodin alternerar med andra teman. Tempohöjning. Falsk avslutning. Stillnar till den sökande musiken. Riktig slutspurt, men med väl kort avslutningsfras.

Av Janacek rekommenderas framför allt de två stråkkvartetterna (nr 1, Kreutzer sonata från 1923 och nr 2, Intima brev från 1928) samt Mladi (Ungdom), en svit för flöjt, oboe, klarinett, basklarinett, fagott, horn från 1924.

Veckans verk-text nr 130, avslutad 13 juni 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Hilding ROSENBERG, 1892-1985, Sverige;

Stråkkvartett nr 2

för 2 violin, viola, cello, opus 21, k1924, r1956, 1 insp, 13m
Lysellkvartetten, inspelad 1989, Caprice CAP 21354 + CAP 21385 + CAP 21431

1924 blev ännu ett händelserikt, aktivt år i Rosenbergs liv. Hans och Veras dotter Margita föddes i juli. I april hade han dirigerat Arnold Schönbergs Kammarsymfoni för första gången i Sverige. Kontrapunktstudierna för Stenhammar fortgick. Mot årets slut var han med som pianist vid provsändningarna till vad som skulle bli Sveriges Radio. Bland andra kompositioner från 1924 märks den andra kyrkosinfonian, första violinkonserten och en pianosvit.

Andra stråkkvartetten dedicerades till och uruppfördes 6 mars 1925 av Kjellströmkvartetten på en ISCM-konsert i Stockholm. I sin första version som publicerades 1927 av Nordiska musikförlaget hade den satserna Moderato e cantando, Presto agitato, Andantino, Allegro energico. 1955 eller 1956 kom den att revideras och fick då satsbeteckningarna Andante molto ed espressivo, Allegro assai, Lento, Moderato energico (- Allegro vivace). Den reviderade versionen uruppfördes 17 juni 1957 i Sveriges Radio av Grünfarbkvartetten och publicerades 1961 av Nordiska musikförlaget. Det är den versionen det här och på Caprice-inspelningen är frågan om.

Kantabel inledning i måttligt tempo. Mjukt och skrovligt smeksamt. Crescendo inför viss smärta och dissonanser, expressivitet. Sakligt. Crescendo till fortekulmination. Djupare toner, mer eftertänksamt. Stillnar. Startar om i högre tempo. Dansant, livligt. Lägre tempo, eftertänksamt. Cellon mer prominent. Högre tempo med inslag från det eftertänksamma. Forte-kulmination, kortvarigt och sårigt. Kantabelt i lägre tempo. Idyll skymtar förbi. Magiskt känslig, stillnande avslutning.

Upp och ned-vänd rytmik i mediumtempo inleder andra satsen. Ger ett aningen besatt intryck. En (måttligt) skenande häst? Marschaktigt rak rytm. Korta staccato-toner. Kulmination. Marschaktigt. Mjukare rytm. Upp och ned-vänd rytm. Crescendo - diminuendo. Kärvt kantabelt. Tempohöjning till det marschaktiga. Violinsolo och pizzicati i än raskare tempo. Distinkt pizzicatoavslutning.

Tredjesatsen inleds försiktigt i långsamt tempo. Eteriskt skört violinsolo över vaggvise-aktigt ackompanjemang. Småningom rundare violinton. Inte tråkigt ackompanjemang, magiskt skimrande i sin återhållna enkelhet. Första-violinen tystnar, ackompanjemanget crescenderar försiktigt. Första-violinen återkommer och avslutar med ett frågetecken?

Finalen inleds forte i högt tempo. Upprörda, ruffiga tongångar. En jakt vidtar. Första-violinen. Ackompanjemang. Andraviolinen, violan och cellon kliver fram i strålkastarljuset. Spjuveraktig första-violinstämma. Härlig, mångstämmig tonväv där helhetsintrycket ändå är fokuserat och enhetligt. Kulmination med inledningens ruffighet. Distinkt avslutning med ett ställningstagande snarare än en kompromiss.

Av Rosenberg rekommenderas främst Stråkkvartetterna nr 2 (1924, r1956), nr 4 (1939), nr 5 (1949), nr 6 (1953), nr 7 (1956), nr 11 (1957), nr 12 (Quartetto riepilogo, 1957), Symfoni nr 2 (Sinfonia grave, 1928-34), Symfoni för blåsare & slagverk (= balettmusiken Babels torn, 1966) och Violinkonsert nr 2 (1951).

Veckans verk-text nr 102, avslutad 21 februari 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Bela BARTOK, 1881-1945, Ungern, USA:

Den sällsamma mandarinen, balettpantomim i en akt

för 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 1 pukor, 6 slagverk, harpa, celesta, piano, orgel, 5-stämmig stråkorkester & 4-stämmig kör
opus 19, Szöllösy-nummer 73, k1918-25, 12 insp, 31m
Chicago SO, Pierre Boulez, DG

Den sällsamma mandarinen komponerades huvudsakligen 1918-9. Det dröjde dock till 1924-5 innan orkestreringen avslutats. Premiär begicks 1926 i Köln och dirigerades av Jenô Szenkár. Skandal! Konrad Adenauer, då borgmästare, senare förbundskansler beslöt förbjuda vidare framföranden av baletten. Ett arrangemang för 2 pianon gjordes av Bartok själv. Det finns också en svit ur baletten (20 minuter). Partituren till sviten och baletten finns publicerade av Universal Edition. På ungerska, engelska och tyska blir titeln A csodalatos mandarin, The Miraculous Mandarin respektive Der wunderbare Mandarin. En bra biografi över Bartok finns på http://precollege.juilliard.edu/Composers/Bios/Bartok.htm

Handlingen utarbetades av Menyhért Lengyel redan 1912 efter en beställning från Diaghilev (Ryska baletten i Paris). Berättelsen kretsar kring tre torskar, ett bondfångarfnask och hennes 3 hallickar. Hon fångar in kinesen och tar honom till sitt kyffe, där hallickarna försöker råna honom. Han visar sig dock svår att ta livet av och drar inte sin sista suck förrän han ”idkat umgänge” med flickan. Ytterligare teatral och teknisk info finns på http://www.idg.hu/expo/opera/bbcd/e1421000.htm

Hetsande rytmer och tutande bilhorn placerar oss i den moderna storstaden. Raskt tempo. Brasset konfronterar oss. Kulminerar i varierad rytm, diminuerar snart. Dramatiserande djupa stråkar. Jaktmusik i stråkarna, injektioner från brasset. Uppgiven dramatik: dödskamp? Stillnar och lägger sig till ro i horisontstråkar. Klarinettsolo över lågmält dramatiska stråkar, tremolerande. Hetsande blåsare, rasslande pizzicaton och slagverk. Häcklande glissando i trombon. Dov konfrontation. Plötsligt scenskifte med oboesolist över struttande marschackompanjemang. Häcklande brass. Struttande marschen. Acclerando och crescendo. Kaotisk kulmination. Glesnar och stillnar. Klarinettsolo över lågmält dramatiska stråkar. Dramatiseras fortare den här gången. Det tycks mig vara en ganska avancerad solistprestation som fordras av orkesterklarinettisten. Lyriskt, känsligt klarinettsolo. Harpa och oboe-solist. Pizzicaton. Stråkar med träblåsare ovan i drömsekvens. Crescendo med pukor. Hetsande brassfanfarer. Stillnar. Stark dramatisk laddning genom tremolerande stråkar. Crescendo - diminuendo. Om igen. Hetsande blåsare med kineserier invävda. Fantastiska blåsarstämmor virvlar vilt. Maestoso-brass mot virvlande stråkar. Lugnar sig. Pizzicatodriv. Klarinettsolo. Rask väsensmusik spritter till. Mjukare, övernaturlig, sagoskimrande stämning. Dekadenta, tungt laddade stråkar i måttligt tempo. Tempot höjs, friskluft släpps in. Blåsarna får visa vad de går för. Tutande bilar. Dekadenta stråkar i högre tempo. Stillnar. Acclerando och crescendo. Brassfanfarer, men inte massiva utan uppbrutet differentierade. Brustet klingande trumpetsolist. Hetsande jaktmusik med hela orkestern i raskt tempo. Konflikt- och stridsmusik i hela orkestern. Verklig storstadsmusik! Men från bakgatornas värld, inte från paradgatorna som i George Gershwins An American in Paris (1928). Brass och slagverk. Tunga, envetna pukslag. Ritardando. Slagväxling i brasset. Någon vacklar omkring med omtöcknat sinne. Stillnar. Halvdekadenta stråkar. Stoftmoln från blåsarna. Hetsande jaktmusik i hela orkestern. Kamp på liv och död. Stillnar. Blåsare korpar upp sig. Konflikt- och stridsmusik i hela orkestern. Djuuup maktkamp: sumo-brottare som går och lurpassar på varandra. Ljusa stämmor bryter till övernaturlig stämning. Dekadenta stråkar och körvokaliser. Crescendo. Slagverk och häcklande brass. Stillnar. Plötslig forte-injektion. Dekadenta stråkar. Brassfanfarer och stråktremolon. Stillnande musik. Dramatiska uppflammanden. Djupa muttranden avslutar tragiskt, vresigt.

Av Bartok rekommenderas framför allt Violinkonsert nr 2 (1937-8), Den sällsamma mandarinen (balettpantomim 1918-25), Musik för stränginstrument, slagverk & celesta (1936), Konsert för orkester (1942-3, r1945) samt stråkkvartetterna nr 3 (1927), nr 4 (1928) och nr 5 (1934).

Veckans verk-text nr 124, avslutad 23 maj 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Alban BERG, 1885-1935, Österrike:

Lyrisk svit

6 satser för 2 violin, viola, cello, k1925-6, 10 insp, 28m
Alban Berg-kvartetten, EMI

Officiellt är Alban Bergs Lyriska svit dedicerad till tonsättarkollegan och vännen Alexander von Zemlinsky (1871-1942), men egentligen skrevs den till Hanna Fuchs-Robettin, som Berg inledde en romans med 1925 (båda förblev gifta annorstädes). Sviten uruppfördes av Kolischkvartetten (Neue Wiener Streichquartett) 8 januari 1927 i Wien. Den finns även i en tidig, övergiven version med sopransolo i sats 6 till text av Baudelaire (De profundis clamavi) i Stefan Georges tyska översättning. I sistasatsen citeras förspelet till Wagners Tristan & Isolde-opera. I femte satsen citeras Zemlinskys Lyriska symfoni. Satserna 2-4 arrangerade Berg på förlagets begäran för stråkorkester 1928.
Satsbenämningarna är Allegretto gioviale, Andante amoroso, Allegro misterioso - Trio estatico - Tempo primo, Adagio appassionato, Presto delirando - Trio I: Tenebroso - Tempo primo - Trio II: Di nuovo tenebroso - Tempo primo och Largo desolato. Harmoniken växlar mellan och inom satserna mellan Bergs variant av tolvtonsmusik och fritt atonal musik.

Första satsen snubblar igång i raskt tempo. Modernistisk musik med vida språng, täta tempoväxlingar och stora dynamiska kontraster. Pizzicaton. Flerstämmig melodik, men ändå inte ett ofokuserat eller stillastående gytter av stridiga/oförenliga viljor. Stillnar. Stora språng. Pizzicaton. Accelerando. Stillnar till eftersinnande musik i djupa stämmor. Crescendo och accelerando. Kulminerar och lämnar plats för mer flödande melodik, till en början med pizzicaton. Harmoniken känns väldigt fräsch. Pizzicaton. Spänstig, kvick musik. Några fortetoner avslutar förvånande grovt.

Andrasatsen inleds i långsamt tempo. Inbundet grubblande musik. Stillnar. Melodisk violinsolist. Ljusare. Unison melodisk fras. Forte, tempohöjning. Nästan en dansmarsch, genom vissa muntrare tonfall och rytmiska pizzicaton. Betydligt mer frimodigt än inledningen. Stillnar till grubblerimusiken. Kort mellanspel med dansmarschen. Stillnar. Tystnar. Söker sig vidare försiktigt. Melodisnutt formerar sig halvt improvisatoriskt, som något bara halvt ihågkommet från minnets periferi. Crescendo med pulserande cellofras. Diminuendo. Melodin exponeras till fullo, lite knökigt söt. Acclerando och rejäl tempohöjning. En slags haltande vals? Bromsar in kort, tar ny fart, bromsar ånyo in. Crescendo och accelerando med melodin framskymtande mellan skal-aktiga löpningar. Bromsar in, närmast blygt. Tremolon. Härligt snubblande pizzicato-raket. Unison melodisk fallande fras, som i inledningen. Avslutas stillnande. Jag har även haft tillgång till en inspelning av stråkorkesterversionen (Berlins PO, Herbert von Karajan, DG 1973). Där hamnar musiken i ett helt annat perspektiv. Stråkarnas massverkan förtar intimiteten i kvartettbesättningen. Solistinsatserna förflyttas från köksbordet/soffan till talarstolen.

Tredjesatsen inleds av halv-kvävt klingande stämmor i raskt tempo. Pizzicaton ploppar fram. Alldeles underbart fragmentariserad stämföring, där musiken ändå fås att flöda med självklarhet. Hyperaktiv musik som verkar ha överdoserat någon stimulantia. En scengestaltning kunde med fördel anlita Cosmo-figuren i Seinfeld. Kontrasterande mellandel vidtar med forte i brutala lägre stämmor och extatiska högre. Pizzicaton. Tempot hålls raskt här också. Bartoksk ruffighet förenas med wagnersk melodik/harmonik. Magnifik återgång till inledningens fragmentariserat flödande musik. Det här är absolut storartad kvartettmusik! Inga förbehåll! Upplöses i intet. Karajans inspelning fungerar utmärkt i de omslutande fragmentariserade avsnitten, men blir blytung i mellandelen.

Fjärdesatsen inleds i måttligt tempo. Det vilar en allvarligare stämning över musiken: innerligare, tyngre, ansvarsmedveten. Tung, senromantiskt trånande melodik, harmonik och stämflätning. Dynamiskt böljande i långa vågslag. Raskare forte i rak rytmik. Växlar ned, men behåller en del av den högre intensiteten och hela det högre tempot , när musiken återgår till det trånande. Forte med upprörda utbrott. Cellon lugnar ned stämningen. Stillnar och tystnar. Lugnt med känsliga stämmor. Magnifikt violinsolo, börjar halvkvävt och växer ut i ett glödande crescendo. Himlastormande violiner avrundar och växlar ned intensiteten. Stillnar. Lugnt. Violinsolist med innerlig melodik, svaras av cellist och de andra. Magnifikt magisk, stillnande avslutning. Karajans inspelning är väl långsam, cirka 25 % långsammare än ABQ i den här satsen, 10-15 % i de andra.

Femtesatsen inleds kraftfullt med fokuserad frenesi. Uppkäftiga glissandon. Tystnar men fortsätter genast. Rytmiskt vilt med bartoksk grusighet. Stillnar till lugnt sökande, magisk musik. Skört grusiga stämmor ovan orgelpunkt. Härligt tillbakahållen spänning. Kickar in i högre tempo med vild rytmik och stora språng. Berg- och dalbane-färd. Stillnar. Återhållet med stark spänning. Bela Bartok har själv omtalat sin uppskattning av Bergs Lyriska svit (och stofil hade han väl annars varit!), och i vart fall i de snabba samt de magiska avsnitten kan man se likheter med hans egen kvartettkonst. Pulserande unisona attacker växer fram, tar överhanden och fortsätter den härligt kraftfulla musiken. Melodiskt orienterad musik. Aggreverande. Stillnar en gnutta, uppkäftiga glissandon aggreverar. Grusiga forten i rakt pulserande rytmik. Växlas ned med solist. Fallande tremolo. Slutrusch avslutar abrupt med sistatonerna hängande i luften.

Finalen inleds stillsamt av försiktiga pizzicaton. Växer i styrka och antar vag marschkaraktär. Arco-spelande stråkar i långsamt tempo. Stillnar. Såriga tremolon. Kantabel cello blandar sig med de såriga tremolona. Något byggs upp, når inte ända fram utan tystnar. Hest väsande stämmor. En fjärran vind viner. Solist. Crescendo och accelerando till mjukt upprörd musik. Stillnar. Magisk värld. Kantabel cello. Accelerando. Kort forte med rustik, vild grusighet. Stillnar med violasolist. Ensemblen avrundar och växlar ned musiken. Svalt, nyktert. Stillnande avslutning med utryckningsfordon som kört bort från/med åhöraren.

Av Alban Berg rekommenderas främst 3 orkesterstycken opus 6 (k1914-5, r1929), Lyrisk svit, 6 stycken för stråkkvartett (k1925-6) och Violinkonsert (k1935).

Veckans verk-text nr 165, avslutad 12 januari 2003. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Bela BARTOK, 1881-1945, Ungern, USA:

Stråkkvartett nr 3

2 violin, viola, cello, k1927, Szöllösy-nummer 85, 18 insp, 15m
Takacs Quartet, Decca 1998 = 15m
Kronos Quartet, Nonesuch = 16m

Bartok slutförde sin tredje kvartett i september 1927 och skickade in den till en kompositionstävling baserad i Philadelphia. Man sökte kammarmusik för tre till sex instrument och fick in 643 bidrag. Bland domarna återfanns dirigenterna William Mengelberg och Fritz Reiner. Bartok fick dela första-priset (6000 dollar) med Alfredo Casellas (1883-1947) Serenata opus 46. Bartoks kvartett uruppfördes 30 december 1928 på Bellevue-Stratford Hotel i Philadelphia. Några sidor ur partituret finns återgivna på http://www.library.upenn.edu/special/gallery/music/19th.html. Satserna är tre; Prima parte: Moderato, Seconda parte: Allegro och Ricapitulazione della prima parte: Moderato - Coda: Allegro molto.

Försiktig, sökande inledning i långsamt tempo. Violin prövar sig fram. Mycket självständiga stämmor ger kärv harmonik, uttänjd men på intet vis obehaglig. Fallande glissandon från cellon. Kraftfullare spel i måttligt tempo. Forte. Unisont tillkännagivande. Stillnar till eteriska klanger. Tempohöjning och allt kraftfullare stråkföring. Forten. Grusskrovligt i unisont forte, rytmiskt med en härlig, haltande klumpighet. Stillnar kort. Crescendo. Kraftfullare spel. Glissandon. Stillnar till mjuk melodi i violinerna med lätt ackompanjemang från gitarraktig cello. Stillnande avslutning på första satsen, som övergår attacca i

andra satsen, som startar med ett forte, omgående följt av pizzicaton i raskt tempo och med tremolo i bakgrunden. Pregnant melodi, först i violan, sedan i violin, allt till dansande rytm. Härligt aviga rytmer, grusskrovlig stråkföring. Intensifieras och kulminerar. Tunnas ut en aning, blir inåtvänt sökande och stiger så till väders, allt i raskt tempo. Uttrycket intensifieras gradvis. Knäppande läten, skarpare än vanliga pizzicaton. Maniskt driv. Underbart när så här avancerad och knökig musik fås att flöda så här ohämmat. Avmattas till uttrycket men i högre tempo. Lättare stråkföring. Eteriskt sköra toner. Pizzicaton, skarpa och vanliga. Melodier i självständiga stämmor tvingar fram kulmination. Stillnar kort, varpå flyglarmsglissandon sätter in. Klumpigt grusartat i haltande rytm. Kort acclerando följs direkt av långsamt tempo med solocello, som för över attacca till

tredje satsen, som inleds med långsam, sökande musik. Duett mellan viola och cello. Fallande glissandon. Sökande musik. Stigande glissandon. Cello med långspunnen, däven melodi. Väldigt blek, bedrövad musik. Stillnande, tystnar. Några klagande tonfall i forte. Fortsätter med några unisona furiösa utbrott. Stillnar till inåtvänt grubbleri. Udda läten, eteriska, sköra, höga leder över till codan (?). Rytmiskt helvilt party bryter lös - forte i raskt tempo, hela tiden med ordentliga melodier. Duett mellan de 2 violinerna och viola/cello. Cellon ger fin botten. Självständiga stämmor, som ändå hänger ihop vad uttrycket avser. Kort, distinkt avslutning.

Av Bartok rekommenderas framför allt Violinkonsert nr 2 (1937-8), Den sällsamma mandarinen (balettpantomim 1918-25), Musik för stränginstrument, slagverk & celesta (1936), Konsert för orkester (1942-3, r1945) samt stråkkvartetterna nr 3 (1927), nr 4 (1928) och nr 5 (1934).

Veckans verk-text nr 139, avslutad 28 juli 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Arnold SCHÖNBERG, 1874-1951, Österrike, USA:

Variationer opus 31

för orkester (4 flöjt, 4 oboe, 5 klarinett, 4 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 4 trombon, 1 tuba, 1 harpa, 1 celesta, 1 mandolin, stort slagverk och stråkorkester)
k1926-8, 11 insp, 20m
Chicago SO, Pierre Boulez, Erato 1991

I början av 1926 flyttade Schönberg från Wien till Berlin för att tjänstgöra som preussisk kompositionsprofessor. Han skrev sina Orkestervariationer mellan 2 maj 1926 och 21 augusti 1928. De uruppfördes 2 december 1928 av Berlinfilharmonikerna och Wilhelm Furtwängler, ett misslyckat framförande. Till sommaren året därpå publicerades partituret likväl av Universal Edition och resten är Historia. På senare tid har Charles Wuorinen arrangerat musiken för 2 pianon. Mer info om Schönberg finns på Arnold Schoenberg Center.
Verket är uppbyggt av introduktion, temapresentation, 9 variationer och final med följande tempobeteckningar: Introduction: Mäßig, ruhig, Thema: Molto moderato, Moderato, Langsam, Mäßig, Walzertempo, Bewegt, Andante, Langsam, Sehr rasch, L’istesso tempo aber etwas langsamer, Finale: Mäßig schnell. Melodilinjen b, a, c, h är flitigt använd, som en hyllning till JS Bach. Annars är stycket beryktat som det första orkesterverket Schönberg skrev i sin i tjugotalets början utvecklade tolvtonsteknik. Fram med räknestickan?

Försiktig inledning. Träblåsararabesker och stråktremolon. Crescendo. Pizzicaton driver på fint. Crescenderande violiner. Stormigt. Mattas av och tystnar. Flöjter och andra solister över stillsamt orkesterskimmer. Pizzicato avslutar introduktionen.
Temapresentationen i lugnt tempo, mezzo-forte. Melodi som viker sig in mot sig själv, introspektivt världsfrånvänd. Stråkarna för melodin, träblåsarna tänjer harmoniken. Stillnande avslutning.
Raskt tempo i första variationen. Muntert med pizzicaton, träblåsare och spänstiga arco-stråkar. Ett par xylofon-slag förstärker och fokuserar den muntra karaktären. Kort mellanspel med intellektuellt prövande tonvändningar. Åter raskt och utåtriktat. Inbromsande avslutning.
Andra variationen i lugnt tempo. Violinsolist över punktuellt upplösta träblåsarstämmor. Åter introspektivt undanflyende karaktär. Träblåsare försöker gaska upp stämningen, med föga resultat. Växlande solister. Musik som smyger sig fram. Stillnande avslutning.
Tredje variationen i högre tempo. Muntert med xylofon och marschaktigt raka rytmer. Kanske med lite tillkämpad munterhet. Kort sforzando-skri accentuerar oron som ligger alldeles under ytan. Ångestladdat sforzando avslutar.
Fjärde variationen fortsätter det raska tempot, men i tunnare ensemble i mezzoforte. En rationalistisk (och vad därutöver är, är av noll och intet värde!) naturvetare på rask, uppfriskande höstpromenad förande positivistiskt resonemang med favoriteleven. Ljust, tunt slagverk med irreguljär taktmarkering, som orange, röda och gula höstlöv singlande ned mot backen. Stråkar crescenderar. Mattas av till pointillistisk stämföring. Bromsar in för den stillnande avslutningen.
Femte variationen inleds i forte, måttligt tempo. Betydligt högre dramatisk laddning här än i de andra variationerna. Stämgrupper ställda mot varandra, upprört konverserande: stråkar mot blåsare. Mattas av. Crescenderar kort. Mattas av. Crescenderar kort. Violinsolist. Sforzando-avslutning med brass och pukor.
Sjätte variationen vidtar i måttligt tempo, med tunnare ensemble i mezzoforte. Med blyg nyfikenhet, tajtarslat pimpinett. Solistisk stämföring med melodin vandrande mellan olika solister eller stämgrupper. Stillnande avslutning.
Sjunde variationen i högraffinerat delikat orkestrering. Pointillistiskt Webern-aktigt, men en gnutta grövre. Nervöst och tunt i mezzoforte. Halvt solistisk fagott. Tunnas ut. Violinsolist. Raskare och grövre i rakare rytm. Stråkar och slagverk. Pizzicaton driver på. Träblåsarsolister i glaspärlespel. Stillnande avslutning av violinsolisten.
Åttonde variationen i kvickt tempo, rent hetsigt pådrivande. Inte utan efterklang i John Adams Kammarsymfoni (1992). Tamburinrassel och brass. Kraftfull avslutning i slagverket.
Nionde variationen med knyckiga rytmer och fragmentariserad melodik. Några gongslag. Diffust pizzicatorassel. Fokuserade pizzicaton. Fragmentariserat pådrivande. Brass och slagverk, men uttunnat inte kompakt.
Finalen inleds försiktigt i tunn, ljus ensemble. Tremolon. Djupa stämmor tar upp distinkt melodi/rytm med drama och groteskeri. Spänstigt och muskulöst i raskt tempo. Tremolon. 12 ”satser” på 20 minuter: betyder det att verket ger ett splittrat intryck? Inte alls! Variationsformen i sig bidrar till sammanhängandet, tolvtonstekniken i sig binder samman ytterligare (också utan räknesticke-lyssnande!) och dessutom var Schönberg traditionalist i det avseendet att han tillmätte ”organisk enhetlighet” stort värde. Fortsätter lekfullt med växlande solister i högre tempo. Pizzicaton. Ren kammarmusik i torr, intellektuell musik som för en stund förlorar den mesta markkontakten. Forte med pukor, cymbaler, spänstiga violiner och blåsare fettar till det. Bromsar in som i första variationens avslutning. Tempohöjning. Smått dansant i några takter: jodå, med knätofsstuk. Crescenderar med brass. Kvickt tempo, hetsigt pådrivande. Åtminstone en del av variationernas musik snabbrepriseras i finalen. Bromsar in. Sforzando. Lugnare med violinsolist, harpa och fragmentariserade träblåsarstämmor. Stillnar. Plötsligt sforzando avslutar distinkt.

Av Schönberg rekommenderas främst Verklärte Nacht för stråkorkester (k1899, arr 1917, r1943), 5 orkesterstycken opus 16 (k1909, r1949), Orkestervariationerna opus 31 (k1926-8) och Stråktrion opus 45 (k1946).

Veckans verk-text nr 177, avslutad 4 maj 2003, helt utan räknestickans assistans. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Maurice Ravel, 1875-1937, Frankrike:

Boléro, balett

för orkester (3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 4 fagott, 3 saxofon, 4 horn, 4 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, pukor, slagverk, celesta, harpa och stråkorkester [6+6+6+4+2])
k1928, 82 insp, 16m
City of Birmingham SO, Simon Rattle, EMI 1990, 16m
Tjeckiska Radions SO i Bratislava, Kenneth Jean, Naxos 1988, 16m

Det är väl inte många som har lyckats undgå Ravels Boléro. Men vad är det för musik? Är det ens konstmusik? Stycket beställdes av Ida Rubinstein som balettmusik och uruppfördes sålunda 22 november 1928 på Parisoperan, vars orkester spelade under Walther Strarams ledning. Ida Rubinstein och 12 män dansade. Melodin spelas 18 gånger (starkare varje gång) utan att varieras annat än orkestreringsmässigt, sedan händer något. Stycket skrevs ursprungligen i D-dur, men ändrades till C-dur när en trombonist-vän till Ravel menade att trombonglissandona skulle göra sig bättre sålunda. Första konsertframförandet dröjde till 11 januari 1930, då Ravel själv ledde Lamoureux-orkestern. Redan 1929 publicerades ett studiepartitur på Durand. 1929 utgavs också ett arr av Roger Branga för solopiano och 1930 ett av Ravel själv för 2 pianon (inspelat bland annat av Dag Achatz och Yukie Nagai på BIS). En bra introduktion till Ravel finns på http://www.lessontutor.com/bf_ravel.html

Flöjtsolist presenterar melodin vi kommer att bli så bekanta med. Lågmälda, djupa pizzicaton ackompanjerar långsamt vaggande. Trumma smattrar fram av Ödet eller annan Absolut Makt determinerad rytm. Klarinettsolist tar över melodiföringen. Mellan varje melodirepetition är det några takters orkestermellanspel. Fagottsolist med ansträngd, nasal klang. Melodin faller mot slutet. En harpa har klivit fram i orkesterns främre led. Ess-klarinettsolist. Melodin är ändå storslagen, däst förförisk. Melodins exakta karaktär påverkas starkt av solistens klang. Oboe d’amore-solist med anspänd, nasal klang. Ackompanjemangets sammansättning varieras för att passa solisten och erbjuda lyssnaren variation. Det är just i orkestermellanspelen volymen stegras, i melodiavsnitten hålls den konstant. Dämpad trumpetsolist för melodin vidare. Ljusa pizzicaton har tillkommit. Hetsande, men dämpade trumpeter i orkestermellanspelet. Tenorsaxofonsolist. På Naxos-inspelningen differentierar solisten för dåligt mellan tonerna, sluddrar. Fallande melodi. Sopransaxofonsolist med ettrig, kort klang. Denna nionde ‘variation’ är den sista med ensam solist. De följande involverar allt större grupper. Eteriskt klingande, mindre solistgrupp inkluderande blåsare och slagverk. Achatz och Nagai lyckas faktiskt återge klangen förvånansvärt ‘rätt’. Ljusare solistgrupp med lite paradfjantig militärklang. Ackompanjemanget är nu jämnstarkt med solistgruppen. Rytmen markeras tydligare än tillförne. Trombonsolist med grosshandlarfett fjärtande/skrävlande glissandon. Ljus, större solistgrupp med ettrigt bett i klangen. Motrytm i ihåligt klingande träslagverk. Melodin spelas i hela violinstämman. Pukor förstärker den långsammare pulsen. Melodin i än större stråkbesättning, lite mörkare än föregående. I femtonde ‘variationen’ föredras melodin i de allra flesta stråkarna. Inleds ljust, mörknar mot slutet. Melodin i stråkarna med emfatiskt föredrag. Inleds mörkare än föregående. Spänningen tilltar. Trumpetsektionen för melodin vidare. Ackompanjemanget är nu så starkt att trumpeterna kan blåsas rejält, behöver inte hålla igen. Brasset för melodin ytterligare ett (artonde) varv. Rejäl spänning har byggts upp. Istället för en nittonde ‘variation’ skiftas tonarten från C till E. Motrytm i kraftiga pukor dramatiserar. Crescenderar ytterligare med häcklande tromboner och cymbalkraschar. Avslutas med distinkt sammanbrott.

Naxos-inspelningen är inget att springa benen av sig för. Achatz/Nagai inspelning av 2 piano-versionen är för platt dynamiskt. Det melodiförande pianot varierar tonhöjden ungefär i enlighet med ‘egentliga’ solistens. Ackompanjemangspianisten koncentrerar sig på snabba trumrytmen, blir onödigt tråkig. Kul att höra någon gång, men inte mer än så.

Av Ravel rekommenderas speciellt Stråkkvartett F-dur (1902-3), Introduktion & allegro (1905) för flöjt, klarinett, harpa & stråkkvartett, Daphnis et Chloé, balett med kör & orkester från 1909-11 samt Boléro (1928) för orkester.

Veckans verk-text nr 187, avslutad 3 september 2003. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Leos Janacek, 1854-1928, Mähren (Tjeckien)

Stråkkvartett nr 2, Intima brev

för 2 violin, viola, cello, k1928, 23 inspelningar, 26 minuter
Talich Quartet, Supraphon 1989

Janaceks andra kvartett är inspirerad av kärleken till Kamila Stösslová, en ung, gift kvinna. Ursprungligen skulle viola d'amour ingå i stället för viola, men Janacek ändrade sig när han hörde repititionen. Just violan representerar Kamila Stösslová. Verket uruppfördes av Moravian Quartet kort efter Janaceks död. Satserna är fyra: Andante, Adagio, Moderato och Allegro. Partituret föreligger på Universal Edition. En bra websida om Janacek finns på http://www.leosjanacek.co.uk/biography.htm. En annan text om kvartetten finns på http://arizonachambermusic.org/96notes1.htm.

Kvartetten inleds med två distinkta idéer: ett kraftfullt temolo i cellon och en tung, mäktigt klagande melodi i de övre stämmorna. Halvkvävda violiner tar vid. Inledningsidéerna kommer tillbaka. Halvkvävt mellanspel. Inledningsidéerna återkommer, nu kontrapunkterade av en rörligare violinfigur. Stillnar till det halvkvävda. Tystnar kort. Startar om med lite lättare musik i högre tempo. Crescenderar. Vilket ymnighetshorn av idéer den här inledningen utgör! Att idéerna sedan fås att hänga ihop till ett helt visar kompositörens skicklighet. Kulminerar. Klagande melodi i lägre tempo. Melodiskt och mjukare flytande. Transformeras till kraftfylld, upprörd musik med tremolon. Landar i långsammare tongångar. Stillnar. Raskt tempo. Stillnar till mjukare, närmast bedjande tongångar. Crescenderar till kraftigare insatser. Jag undrar om det är Janaceks stora operaerfarenhet som har gjort honom så skicklig på att binda samman musiken trots idéernas spännvidd. Extremt snabba violiner mot klagande lägre stämmor. Kulminerar. Fortskrider långsamt. Tystnar. Kraftfull cello mot kvicka violiner. Klagande melodi ansluter till det föregående. Cellon tar upp den klagande melodin. Satsen avslutas utan att materialet helt har uttömts.

Andra satsen börjar i långsamt tempo med mjuk, lätt sorgsen melodik. Profileras melodiskt. Ljusa violiner mot tremolo i cellon. Violan för melodin vidare. Nya cellotremolon. Ljusnar drastiskt. Dramatiseras. Kvicka violinfigurer. Crescenderar. Upprört stormande med kvicka lägre stämmor. Melodiken söker lugna ned det hela. Ingen någorlunda vid sina sinnens fulla bruk kan betvivla satsens samband med förstasatsen. Stormande. Rytmiska pulser och klagande melodik. Stillnar. Kvicka injektioner över långsamt grundtempo. Furiöst tempo i några takter. Bromsar in. Kraftfulla, korthuggna uttalanden. Kvicka violiner och tremolon. Tystnar kort. Violasång över stilla ackompanjemang. Jämnt flytande, befriad musik i högre tempo. Klagan som den i första satsen. Blir obstinat. Stillnar. Klagan i långsamt tempo. Detta är sannerligen stor musik! Avslutningen blir hängande i luften: än är sista ordet inte sagt!

Tredje satsen börjar med melodi i måttligt tempo. Sorgset klagande, men inte så konfliktfyllt som i andrasatsen. Men visst tar satsen vid där den föregående slutade, också i bevisbart materialhänseende. Däremot arbetar Janacek här med färre idéer. Satsens första halva är inte helt i nivå med resten av verket. Om igen! Några danssteg tråds. Aggreveras kort. Stillnar. Fortsätter i lite rörligare tempo. Dramatiseras lätt. Stillnar. Intensifieras. Violan har en framträdande roll. Stillnar. Prövande. Tystnar kort. Passionerat utbrott i forte. Några avbrott i högre tempo. Fortsätter med såriga stämmor i högre tempo. Täta tempoväxlingar: klagande respektive sprintande. Att lida eller att fly! Kulminerar och tystnar kort. Sorgsna musiken kommer tillbaka i sitt långsamma tempo. Cellon kliver fram i främsta ledet. Satsen avslutas med en rask spurt.

Finalen sätter in med ett optimistiskt tema i högt tempo. En gång till! Bromsar in och tystnar. Långsamt avsnitt vidtar. Crescenderar. Melodiska violiner. Upprört i högre tempo. Cellosång lugnar ned det hela. Violatremolon. Violinernas melodik. Accelerando. Kulminerar med generalpaus! Lågmält sökande. Inledningens optimism i högt tempo återkommer, äntligen! Bromsar in till sökande i lägre tempo. Säregna pizzicaton. Avspänt spatserande: det är söndag! Är världen inte bra impressionistik? Intensifieras. Stilla, idylliskt. Spänningen stegras. Furiösa tremolon. Bitska violiner. Stilla, men med stark, återhållen spänning. Janacek leker väldigt finurligt med åhörarens förväntningar, drar ofta åtminstone mig vid näsan. Får mig att längta efter inledningens optimism. Nya tremolon. Bitska violiner. Stillnar. Accelerando. Inledningens höga tempo återkommer, äntligen! Upplöses upprört. Pizzicatoplock. Inledningens optimism låter höra sig ånyo. Pizzicaton. Dramatiseras. Emfatisk avslutning.

Av Janacek rekommenderas framför allt de två stråkkvartetterna (nr 1, Kreutzer sonata från 1923 och nr 2, Intima brev från 1928) samt Mladi (Ungdom), en svit för flöjt, oboe, klarinett, basklarinett, fagott, horn från 1924.

Veckans verk-text nr 212, avslutad 3 januari 2006. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Bela BARTOK, 1881-1945, Ungern, USA:

Stråkkvartett nr 4

för 2 violin, viola och cello, k1928, Szöllösy-nummer 91, 17 insp, 22m
Takacs Quartet, Decca, insp 1998

Bartok skrev sin fjärde stråkkvartett sommaren 1928. Satserna är fem; Allegro, Prestissimo con sordino, Non troppo lento, Allegretto pizzicato och Allegro molto. Stycket är dedicerat till Pro Arte-kvartetten, men uruppförde gjorde Waldbauer-Kerpely-kvartetten i februari 1929 i en BBC-sändning från London. De stod också för det första konsertframförandet i Budapest 20 mars 1929. Partituret publicerades redan 1929 av Universal Edition. Läsvärda artiklar om Bartok och här aktuella kvartett finns på http://precollege.juilliard.edu/pages/Composers/Bios/Bartok.htm, http://www.usc.edu/dept/polish_music/harley/jackie.html, http://www.wikipedia.org/wiki/String_Quartet_No._4_(Bart%F3k) och http://www.geocities.com/kuala_bear/articles/emerson2.html.

Himlastormande, jordskälvande inledning borrar sig in i materien med effektiv skärpa. Melodiskt motiverad, men harmoniskt frän stämföring. Kulminerar och fortsätter eftertänksamt utredande i tunnare ensemble. Accelererar. Aggreveras dansant. Virvlande rörelser. Fränt vild dans, långt från det välartades räjonger. Upprört. Sargiga, djupt grävande klanger. Några glissandon. Stillnar till fundersamt prövande musik. Bartok är hela tiden melodiker, oavsett om musiken är lyrisk, dansant eller fränt aggressiv. Karaktärsskiftningarna sker ofta smidigt, framväxande ur det föregående, men ibland mer abrupt. Berg- och dalbane-melodik prövar tillvarons gränser. Skrovliga, unisona forten, klumpigt dansande. Musik som har likheter med viss punk- eller hårdrock, men utan dess sentimentalitet. Groteskt tungfotat. Stillnar till eftertänksam prövning med kanon-aktiga insatser. Aggreveras till unisont forte i raskt tempo. Den här musiken får mig att associera till skulptur, träsnideri eller metallbearbetning, verksamheter där hårda material mödosamt formas med skarpa verktyg. Intensifieras och accelererar. Tudelat: täta alterneringar mellan raskt forte och eftertänksam prövning. Det eftertänksamma tar överhanden en stund, men aggreveras snart. Unisont forte. Djupt grävande, emfatiskt forte avslutar.

Hetsig, nervös, fragmentariserad musik inleder andra satsen i högt tempo. Korta, snabba toner som inte kan slå sig till ro tittar fram bara som hastigast innan de återgår till sin egentliga, allt uppslukande verksamhet. Oss har den inte tid för! Klarnar kort. Åter diffust, halvt bortvänt. Vinande väsanden, pizzicaton och sköra klanger. Några forten. Nya pizzicaton. Betydligt distinktare musik nu än i inledningen. Djupa pizzicaton driver på en stund. Ljusa pizzicaton. Arco-stråkar avslutar lite plötsligt, musiken blir hängande fritt i luften. Att den fortfarande pågår någonstans betvivlar jag inte det minsta. För mig är det här en slags ur-musik, avlyssnad ur hemliga källor, till bara för sin egen skull, som Bartok gett oss det stora privilegiet att få några minuters glimt av.

Tredjesatsen inleds mycket långsamt och försiktigt med vilande, långa klanger. Cello stämmer upp melodi i sitt högre register, sjunker efterhand till vanligare läge. Halvt mumlande. Avrundas. Ny melodiinsats från cellon. Blir mer vältalig. Långa, vilande toner från ensemblen ackompanjerar modest tillbakadraget. Avrundas. Melodiinsats med skrovlig, burdus stråkföring. Redan från början med storartad vältalighet. Det här är väldigt renskalad musik, bygger helt på cellostämmans melodiska urkraft, ackompanjemanget bidrar bara med stämningssättande och viss harmonisk kryddning. Men det håller! Avrundas.
Kortare toner från violinist över det vilande ackompanjemanget som möjligen tremolerar en aning. Några forteackord och pizzicaton etablerar ett kontrasterande avsnitt. Tempohöjning och klarare ljudbild, som om en dämpande slöja lyfts undan. Några melodiska vändningar av östligt/arabiskt snitt. Upprört med melodiska solistinsatser av flera. Stillnar.
Cellosolist i duett med violinist över lugnt ackompanjemang. Cellon djupnar rejält. Bromsar in och tystnar helt. Återstartar ånyo med duett mellan violin och cello över vilande ackompanjemang. Violinisten stämmer åter upp sina korta tonrop, lite oroande. Magiskt stillnande avslutning.

Pizzicaton inleder fjärde satsen i raskt tempo. Stråkarna nyttjas inte alls i den här satsen. Jag är inte helt förtjust i satsen, det blir liksom för mycket med bara pizzicaton. Dämpat diffusa pizzicaton. Skarpa ‘Bartok-pizzicaton’ där strängen slår an mot halsen. Gitarraktiga klanger. Naturligt nog avslutas satsen distinkt, men liksom i den andra satsen lite plötsligt och ”ofärdigt”.

Finalen inleds med riktigt rå skrovlighet: inget för skönandar. Hetsande, frenetiskt tempo. Melodi skär sig fram genom unsiont hetsande danspulser. Musik som får också rockens rebeller att framstå som mjäkiga pajaser fångna i konventionens grepp. Mattas av en gnutta och tunnas ut. Vresig cellist tumlar om. Snart åter furiöst forte. Kulminerar emfatiskt och tystnar. Kontrasterande episod med lugnare musik i lägre tempo. Prydliga överstämmor mot rytmiskt hetsande cello. Raskare, fränare tongångar stäms snart upp. Crescenderas, fokuseras och accelereras till den inledande fräna, unisona frenesin. Med en skärbrännares intensitet. Det är mycket folkmusikanda i Bartoks musik, men av det fränt råa, skrovligt grova slaget, inte alls de gulliga förvanskningar som torgförs av ... Ny lugnare episod i tunnare ensemble. Tätnar och intensifieras snart. Berg- och dalbanemelodik. Pizzicatorassel alternerar med skrovligt unisono. Cellon kliver fram solistiskt. Fokuserad dans. Stillnar lite udda. Kraftfull, unison avslutning i lägre tempo.

Av Bartok rekommenderas framför allt Violinkonsert nr 2 (1937-8), Den sällsamma mandarinen (balettpantomim 1918-25), Musik för stränginstrument, slagverk & celesta (1936), Konsert för orkester (1942-3, r1945) samt stråkkvartetterna nr 3 (1927), nr 4 (1928) och nr 5 (1934).

Veckans verk-text nr 182, avslutad 2 juli 2003. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

veckans_verk.html
reflexioner_1711-1819.html
reflexioner_1820-1829.html
reflexioner_1830-1869.html
reflexioner_1870-1889.html
reflexioner_1890-1899.html
reflexioner_1900-1909.html
reflexioner_1910-1919.html
reflexioner_1920-1929.html
reflexioner_1930-1939.html
reflexioner_1940-1949.html
reflexioner_1950-1959.html
reflexioner_1960-1969.html
reflexioner_1970-1979.html
reflexioner_1980-1989.html
reflexioner_1990-1999.html
reflexioner_2000_och_senare.html

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

index.html
veckans_verk.html
popmusik.html
internationell_konstmusik.html
nutida_internationell_konstmusik.html
svensk_konstmusik.html
Krogen Äfventyret
huligan.html
Walter Ekelins CV
lankar.html

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 10 augusti 2007.
Version 5.27 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.