Hector Berlioz, 1803-69, Frankrike:

Symphonie fantastique, episode de la vie d'un artiste

för orkester, opus 14, k1830, r1845, 78 inspelningar, 52 minuter
orkester med 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 4 fagott, 4 horn, 4 trumpet, 2 trombon, 2 ofikleid, 2 harpa, 2 pukor, slagverk & stråkorkester
Franska NO, Leonard Bernstein, EMI 1976 = 52m
Concertgebouworkestern, Mariss Jansons, EMI = 52m
Concertgebouworkestern, Colin Davis, Philips 1974 = 52m

Berlioz fantastiska symfoni är ett remarkabelt stycke musik! Nog hade Beethoven och Schubert gläntat på dörren till romantikens personlighetskult men här formligen sprängs väggen i bitar. Symfonin avser att gestalta konstnärens opiedrömmar: i fem satser! Kan det göra sig? Låt oss se! Några teman till symfonin hämtade Berlioz från en sång komponerad cirka 1816, Messe Solennelle från 1824, kantaten Herminie från 1828 och den oavslutade operan Les Francs-Juges. I finalen används dessutom den traditionella Dies irae-melodin (vredens dag) från den katolska dödsmässan. Symfonin uruppfördes på Pariskonservatoriet 5 december 1830 dirigerad av Francois Antoine Habeneck. Första publiceringen dröjde till 1845. Symfonin har precis som Beethovens Pastoralsymfoni fem satser; Rêveries - Passions, Un bal, Scène aux champs, Marche au supplice och Songe d'une nuit de sabbat. Mer information om symfonin (inklusive partitur och Berlioz egna programtexter) återfinns på http://www.hberlioz.com/Scores/sfantastique.htm. Wikipedia levererar en grundlig text om tonsättaren på http://en.wikipedia.org/wiki/Hector_Berlioz. Kalmus-utgåvan av partituret återfinns på http://imslp.info/files/imglnks/usimg/6/65/IMSLP01107-BERLIOZ-Sinfonia_Fantastica.pdf (26 megabyte).

Förstasatsen inleds av blåsare som etablerar en stillsam scen. Mjuka stråkar ansluter trånande. En känslig drömmare presenterar sig. Långsamt tempo. Stråkarna dominerar skeendet. Kortvarigt dramatiserande insatser från de djupa stråkarna. Violininitierad tempohöjning. Livslust och dådkraft! Sackar snart in. Svärmiska fyrverkerier. Bromsar in och djupnar. Det låga stråket blir dominant. Tystnar sorgmodigt. Aningen högre tempo där dansrytm antyds. Kanske ett uppvaktande preludie inför själva dansen? Crescendo. Några puksforzandon. Hämningarna börjar släppa. Tempohöjning och frimodigare karaktär. Idée fixe-melodin (representerande idealkvinnan) presenteras. Triumf antyds. Delikat spel mellan antydan och utlevelse. Tempot stegras gradvis. Colin Davis har funnit en extra minuts musik att ge oss. Lättfotat jämfört med Beethovens tunga muskelarbete i genomföringspartierna. Dramatiserande temposänkning initierat av distinkt pukslag. Tempohöjning och återhållen glädje. Blommar ut, men ej fullständigt. Glädjeyra, blir allt rusigare. Stillnar och sjunker ned i de djupa stämmorna. Det här är ingen sonatformssats utan en sats organiserad i enlighet med sitt program. Erfarenhet av pubertala humörsvängningar torde vara en lika god grund för uppskattning av symfonin som musikteoretisk expertis. Oboesolo. Crescenderar. Exploderar i feberrusig glädjeyra. Bättre kan vi allt! Tvärbromsar och tunnas ut. Sätter fart igen. Början av satsen var överdrivet optimistisk: någon som tror på det snara infriandet av sina nog så specifika drömmar. Nu mot senare delen har ett mått av desperation infunnit sig: ska drömmarna helt överges eller räcker det att verklighetsanpassa dem? Bromsar in och tunnas ut. Blir lite krankt blek. Och vem skulle inte bli det efter en slik åktur? Musiken liksom drar sig undan i en stillnande avslutning.

Andrasatsen inleds med scenskapande stråkar och harpor. Känn musiken ta makten över fötterna och föra kroppen ut på dansgolvet! Delikata harpor. Crescenderar. Valsen inleds med melodin i violinerna. Till skillnad från Straussarnas är det en kvalitativt högstående vals, som också går att uppskatta sittande. Idée fixe i blåsarna. Blandas med valsen. Dansar vidare utan minsta bekymmer. Violinernas dominans resulterar i lätt och elegant musik. Lysande orkestrering. Intensifierad vals. Accelerando. Idée fixe i blåsarna. Valsen återkommer med avsevärd frenesi. Avslutning i virvlande glädjetrans.

Engelskt horn-solo inleder den långsamma tredje satsen. Svaras av oboe och lågmälda stråkar. Tremolerande stråkar växer en aning. Violinerna tar över melodin. Djupa pizzicaton gör eleganta inlägg. Mellanstråkarna gör entré. Djupt inkännande musik. Kulminerar måttligt. Träblåset tar över skeendet en stund. Dialog mellan träblås och stråk. Crescendo - diminuendo. Nytt avsnitt med högre tempo och ljusare karaktär. En kär lek i buskaget? Melodin i det djupa stråket. Dramatisering i tremolerande, djupa stråkar alternerar med Idée fixe i träblåset. Accelerando och crescendo. Kulminerar. Växlar ned till stillhet, frid och ro. Blåsarsolon över pizzicaton. Tempohöjning från fylligare orkester. Crescendo. Stillnar i stråket. Blåsarsolon över arcostråkar. Dramatiseras en aning. Tunnas ut och avrundas. Solistisk engelskt horn-klagan alternerar med dov, svällande pukvirvel. Stråksång avslutar mjukt.

Pukor och tromboner etablerar omgående skräcken och effektiviteten i fjärde satsens marsch till guillotinen. Underbart konstruerad musik: rytmiskt och melodiskt tydlig, orkestreringen lysande varierad, dynamiskt vidlyftig. Djupa stråkar driver på med avsevärd spänst och kraft. Beslutet är fattat och ska verkställas! Tjattrande fagotter och pizzicaton. Trumpetfanfarer. Är det hela inte för glättigt för galgbacks-musik? Kanske måste man beakta att dödsstraffet också har sina tillskyndare för att kunna förstå satsens triumfatoriska inslag. Måste inte avrättningar för dessa te sig som stora, glädjande tilldragelser? Det goda samhällets slutliga seger över sina onda medlemmar! Colin Davis repriserar satsens första del. Hetsande dramatisering. Tempot höjs. Känn ångesten pumpa hos den brottslige! Idée fixe i blåsarsolo. Avslutning i brass och trummor (med dekapitering!).

Finalens fnaskorgie inleds med djupa, dramatiska stråkar och gisslande höga violiner. Pizzicati erinrande om andra satsens bal. En gycklande klarinett drar igång orkesteryra. Kulminerar kort. Ny gyckeldans från träblåsarna sprids i orkestern. Bromsas småningom av de djupa stråkarna. Klockans djupa Dies irae mot orkesterns gyckeldans etablerar ett groteskeri av sällan hört slag. Djupt brass kontrasteras mot ljusa stråkar och träblåsare. Absolut storartad musik! Crescendo. Tempohöjning med furiös rörelse i arcovioliner. Motjuckande brass. Här har vi något också för vår tids tonsättare att mäta sig mot! De samtida måste ha kippat efter andan i förundran och/eller vämjelse. Flera teman sammanförs i uttunnat skeende. Crescendo. Gyckeldans och Dies irae involverar alla resurser utan att grötas ihop. Pizzicatorassel från hela stråksektionen. Slutspurt modell större avslutar.

Veckans verk-text nr 1, avslutad 17 februari 2001, reviderad 10 december 2008.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Franz BERWALD, 1796-1868, Sverige, Tyskland, Sverige;

Symfoni nr 3 C-dur, Sinfonie singulière

för 2 flöjter, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, pukor & stråkorkester
k1845, 18 insp, 29m
London SO, Sixten Ehrling, 1968, Bluebell 037 = 29m (även som Decca 6374, London 6602)
Malmö SO, Sixten Ehrling, 1996, BIS 795-6 = 31m

Inspelningar förutom de 2 ovanstående;
Caprice CAP 22032 + Radiotjänst RE 736-9; Göteborgs radioorkester, Tor Mann, konsert 1938 eller 1946
DG 457 705 + DG LPM 18317 + Helidor 89717; Berlins PO, Igor Markevitch, 1956
Opera 1944 + Telefunken 43080 + Acco 22050 + Nonesuch 91087 + Accord DP 149150 + Telestar 11037; Stockholms PO, Hans Schmidt-Isserstedt, 1963
Seattle 5002; Seattle SO, Milton Katims, 1967
Decca 710144 + MCA 101; Cincinatti SO, Max Rudolf, 1967
Caprice CAP 22032; Stockholms PO, Sten Broman, konsert 1968
EMI 565 303 + 573 335 + HMV SLS 5096; Royal PO, Ulf Björlin, 1977
BIS 421-4; Stockholms PO, Gennadij Rozhdestvensky, konsert 1977
Sveriges Radio 1339; Sveriges Radios SO, Herbert Blomstedt, 1977
DG 415 502 + 445 581; Göteborgs SO, Neeme Järvi, 1985
Musica Sveciae MSCD 531; Sveriges RSO, Esa-Pekka Salonen, p1991
Naxos 8.553 052; Helsingborgs SO, Okko Kamu, 1995
Hyperion 67081+2; Sveriges RSO, Roy Goodman, 1995
Tring International TRP 057; Royal Philharmonic Orchestra, Ivor Bolton, senast 1996
Arte Nova Classics 74321 37862 2; Jena Philharmonic Orchestra, David Montgomery, 1996
Chandos 9921; Danska NRSO, Thomas Dausgaard, p2002

Franz Berwald hade det motigt med erkännandet som tonsättare under sin livstid. 1812-28 arbetade han i Hovkapellet. 1829-41 levde han i Berlin, 1841-2 och 1846-9 i Wien. Ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien blev han först 1864. Sinfonie singulière, hans främsta verk, fick han aldrig höra. Uruppförandet dröjde till 10 januari 1905 med Konsertföreningens orkester och Tor Aulin i Stockholm. I samband därmed publicerade Musikaliska konstföreningen partituret i en reduktion av Karl Valentin för pianoduett. Hela partituret har publicerats av Wilhelm Hansen och Nordiska Musikförlaget 1911 och 1947 (studiepartitur) samt mer korrekt återgivet som en del av Bärenreiters utgåva av Berwalds samtliga verk (stort partitur 1967 och studiepartitur 1989).
Idag erkänns Berwald alltmer även internationellt. Singulièren är i mitt tycke en bättre symfoni än de samtida av Mendelssohn och Schumann. Till Beethovens nivåer når han inte, även om han tycks mig vara mer klassicist än romantiker.
Singulièrens scherzo hämtade Berwald från sitt fantasistycke Bajadärfesten, komponerat för orkester 1842. Symfonin, som färdigställdes i mars 1845, består av tre satser; Allegro fuocoso, Adagio-Scherzo (Allegro assai) -Adagio och Presto. Den långsamma mellansatsen inkluderar ett raskt Scherzo-avsnitt, en av Berwalds specialiteter. I andra verk har han vävt samman flera satser till ett enda kontinuerligt flöde, vilket gör honom helt up to date med det dåtida avantgardet (Liszt).

Förstasatsen inleds försiktigt smygande med djupa stråkar. En stark förväntan etableras omedelbart. Enstaka träblåsare ansluter. Crescendo och böljande melodipresentation. Tempohöjning med tema i violinerna. Inledningen repriseras i varierat utförande. Crescenderar. Lyriskt mjukt med flöjter och stråkar. Raska violiner tar vid. Temat skärps och profileras i full orkester. Crescenderar till stormigt framåtdrivande forte. Crescenderas ytterligare med pukor. Kulminerar och avrundas. Lekfullt med duett mellan träblåsare och stråkar. Vaggande tema. Träblåsarsolister kontrapunkterar. Crescenderar till det bestämda temat i full orkester. Avrundas stillnande.
Den smygande starten återkommer och inleder expositionsreprisen. Tempohöjning. Crescendo för det stormigt framåtdrivande temat i full orkester. Kulminerar med pukor och brass. Planar ut i stråksång. Flinka stråkar och träblåskvitter. Lekfullt tema crescenderar till bestämt tema. Avrundas.
Genomföringen vidtar, först med duett mellan träblåsare och flinka stråkar. Läckra pizzicaton. Crescenderar till muskulöst kroppsarbete i mörk orkester. Stormigt. Stillnar, varpå återtagningen vidtar.
Berwald kan inte förneka sin originalitet här heller utan ändrar temanas tågordning lite grand. Ljust och raskt i violiner och träblåsare. Gloriöst, bestämt tema med pådrivande stråkar och statuariskt brass. Kulminerar och planar ut. Lekfullt. Crescendo i full orkester. Inledningens smygande stråkar återkommer. Sväller. Stillnar. Crescenderar till kort, bestämd avslutning med brass och pukor.

Adagiot inleds med en stråkcantilena, ”tvåstämmigt” med lugna mellanstråkar och rörligare melodi i violinerna. Svälls med träblåsare och djupt stråk. Inledningen stillnar avrundande. Solistiska träblåsar-figurer. Än så länge bara antyds en kommande melodik. Crescenderar kort. Viss expressivitet genom sorgsna violiner, djupa tremolon och oroligt svällande/pulserande pukvirvel. Träblåsare profilerar melodiskt. Dramatiseras med bryska inlägg från det djupa stråket. Adagiodelen avrundas av violinerna.
Satsens scherzodel initieras av ett rejält pukslag. Violiner och blåsare drar med sig hela orkestern i ett glädjefyllt raskt tempo med mendelssohnsk lätthet. Perfekt musik på stranden en solig sommardag. En variant med viss hej-och-hå-käckhet skämmer en gnutta. Kontrasterande blåsartema och bryska kontrabas-attacker lägger sig över Scherzots snabba violinfigurer. Den okomplicerad livsglädjen återvänder. Men vem f-n orkar vara glad så länge?
Tystnar abrupt och avlöses av en mycket expressiv stråkmelodi med rullande pukor i botten. Träblåsarsolister artikulerar melodin fint. Svällande crescendo. Dramatiska inlägg från det djupa stråket. Neutraliserande lyrik. Stillnande avslutning.

Finalen inleds distinkt med ett skarpskuret tema, besläktat med det stormiga i första satsen. Kvickt tempo. Mattas av kort för att liksom hämta nya krafter. Det bestämda temat återkommer snart. Bryskt framåtdrivande. Övergår i lågmält jublande, vaggande tema. Kan bara nätt och jämnt lägga band på sig. Crescendo till bestämda temat. Lågmält jublande. Crescendo. Det bestämda temat återkommer. Bra driv i stråkarna: snabbt och lätt i violinerna, bryskt brutala inlägg från kontrabasarna. Orkestreringen är alldeles utmärkt, bättre än hos de flesta dåtida orkestertonsättare. Träblåsare växlar ned till det lågmält jublande. Djupa pizzicaton driver på. Crescendo - diminuendo.
Ett hymnlikt tema i träblåsarna gör sig hört för första gången. Pukslag och oro i lägret. Det hymnlika temat återkommer kraftfullare i stråket. Förvandlas till kvickt och lätt framvisslande musik. Solocello växlar ned till expressivt sorgligt mellanspel, som andra satsens avslutning. Träblåsarsolist och tremolerande stråkar.
Vaggande tema i stråket återför oss till finalens värld. Väl kontrollerad uppbyggnad. Dramatiskt utbrott med stormigt tema i full orkester. Kraftfullt framåtdrivande rörelse med elegans tack vare det ljusa stråket. Lågmält jublande tema söker sin väg framåt. Förnöjsam belåtenhet. Träblåsare tar försiktigt upp hymnen, som fortsätter i kontrabasarna, crescenderar och exploderar med trumpeter och pukdunk. Distinkt avslutning.

Ehrling var bättre 1968 i London än 1996 i Malmö, en tolkning/inspelning som är aningen mjuk i konturerna.

Av Berwald rekommenderas främst Symfoni nr 1 g-moll (Sinfonie serieuse, 1842), Symfoni nr 3 C-dur (Sinfonie singulière, 1845), Stråkkvartett nr 1 g-moll (1818) och Stråkkvartett nr 2 a-moll (1849).

Veckans verk-text nr 6, avslutad 26 februari 2001, reviderad 10 juni 2003.
Första införseln här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Franz BERWALD, 1796-1868, Sverige:

Stråkkvartett nr 2 a-moll

för 2 violin, viola, cello, k1849, 7 inspelningar, 22 minuter
Yggdrasilkvartetten, 1996, BIS 759 = 22m
Frydénkvartetten, 1967, Musica svecia 507 / Caprice CAP 21334, Swedish Society 33180 = 20m

Förutom de 2 inspelningar ovan finns även;
Caprice CAP 21506; Skånekvartetten, 1941
Caprice CAP 21506 + Radiotjänst RD 527-9; Ivan Ericson-kvartetten, 1948
Cycnus 017 + Telestar TRS 11041; Benthienkvartetten, 1962
Turnabout 34091; Köpenhamnskvartetten, 1966
Musicaphon BM 1947 + Golden Crest 31233; Phoenixkvartetten, 1975

Som tonsättare hade Franz Berwald det motigt i portföret. I ungdomen var han för djärv och på ålderdomen i otakt med modeströmningarna. Efter ungdomsåren i Hovkapellet fick han mestadels försörja sig i andra professioner än de musikaliska, t ex som sjukgymnast eller glasbruksdisponent. Han levde i Berlin 1829-41 och i Wien 1841-2 och 1846-9. Numera är han Sveriges internationellt mest etablerade tonsättare. För mig ter han sig som "en svensk Beethoven". De delar en viss vresighet och envetenhet i sina musikaliska språk. Enligt uppgift ska Stråkkvartetten nr 2 i a-moll dela melodiska teman med Duon opus 7 i B-dur för cello (alternativt violin) och piano från 1857-8. Satserna är fyra: Introduzione: Adagio - Allegro, Adagio, Scherzo: Allegro assai och Finale: Allegro molto. Satserna spelas dock attacca, utan pauser emellan. Uruppförandet gick inte av stapeln förrän 1871. Partituret finns att tillgå i Bärenreiters kompletta Berwald-utgåva.

Kvartetten inleds försiktigt prövande. Några pizzicaton. Ett sångbart, sorgset tema utkristalliserar sig. Crescendo. Pizzicaton. Andäktigt vackert i stilla ensemble. Inledningen avrundas. Fortsätter med ett optimistiskt danstema i raskt tempo. Kraftigare stråkföring. Jublande. Det sorgsna temat återkommer kort. Dansen återupptas. Kraftfullare parti. Det sångbart sorgsna temat gör ett mellanspel. Kraftfullt avsnitt kontrasterar kort. Sorgsna sångtemat. Det optimistiska danstemat återvänder och elaboreras genomföringsaktigt. Intensifieras. Crescenderar. Sorgsna temat. Sångbart i lugnt tempo. Dansanta ansatser. Sorgset. Dansant. Intensifieras smått jublande. Crescenderar och stillnar. Det sångbara och dansanta växlar tätt. Det jublande förenar de tu. Sforzando avrundar satsen.

Andrasatsen följer attacca. Ett milt elegiskt tema i långsamt tempo utvecklar sig i sångbar riktning. Duett mellan violin och cello. Tremolon dramatiserar kort. Förstaviolinen för musiken. Crescenderar kort och explosivt ett par gånger. Fortsätter stillsamt. Tremolon och tempohöjning animerar musiken några ögonblick. Fortsätter lugnt. Småtråkigt vegeterande. Avrundas med tätare melodiföring.

Scherzot dras igång attacca med ett accelerando. Snabbt tempo, fint samspel mellan stämmorna. Jaktkänsla. Staccatospänstig förstaviolin. Scherzot saknar sin traditionella, kontrasterande Trio. Intensifierat med kortare notvärden. Cellon kliver fram, inbromsning och övergång attacca till fjärde satsen.

Finalen inleds med ett optimistiskt, lugnt och värdigt dansande tema. Slipsen sitter korrekt fastän skallen och fötterna påverkats av dryckjom! Alternerar med musik av rustik karaktär i högre tempo. Lurkar vidare lite lugnare. Värdiga dansen fortskrider med elegans. Kontrasterande avsnitt med pizzicaton. Rustikt. Crescenderar och bromsar in till sökande musik i lugnt tempo. Vart månde detta leda? Emfatisk avslutning.

Av Berwald rekommenderas främst Symfoni nr 1 g-moll (Sinfonie serieuse, 1842), Symfoni nr 3 C-dur (Sinfonie singulière, 1845), Stråkkvartett nr 1 g-moll (1818) och Stråkkvartett nr 2 a-moll (1849).

Veckans verk-text nr 2, avslutad 21 februari 2001, reviderad 15 december 2005.
Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.