De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Johann Sebastian Bach: Brandenburgkonsert nr 3 G-dur, 1711-3
Johann Sebastian Bach: Dubbelviolinkonsert d-moll, 1717-23
Johan Wikmanson: Stråkkvartett nr 1 d-moll, 1785-96
Joseph Haydn: Stråkkvartett nr 76 d-moll, Kvintkvartetten, p1799
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur, Eroican, 1803-4
Ludwig van Beethoven: Stråkkvartett nr 7 F-dur, Rasumovsky 1, 1806
Ludwig van Beethoven: Violinkonsert D-dur, k1806
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 5 c-moll, Ödessymfonin, 1807-8
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 6 F-dur, Pastoralsymfonin, 1808
Ludwig van Beethoven: Stråkkvartett nr 10 Ess-dur, Harpkvartetten, k1809
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 7 A-dur, Rytmens apoteos, 1811-2
Bernhard Crusell: Klarinettkonsert nr 2 f-moll, k1815
Franz Berwald: Stråkkvartett nr 1 g-moll, k1818

Johann Sebastian Bach, 1685-1750, Tyskland;

Dubbelviolinkonsert d-moll

för 2 violiner, stråkorkester & basso continuo, BWV 1043, k1717-23, 67 insp, 16m
Takako Nishizaki, Alexander Jablokov, Capella Istropolitana, Oliver Dohnanyi, Naxos 1989

Konserten komponerades enligt vissa 1720, i vart fall under Cöthen-åren  1717-23 då Bach var anställd som kapellmästare hos prins Leopold av Anhalt-Cöthen. 1720 dog hans första hustru, Maria Barbara och 1721 gifte han om sig med Anna Magdalena.

Verket har tre satser; Vivace, Largo, ma non tanto, Allegro. I Eulenburgs fickpartitur anges bara de 2 soliststämmor samt i orkestern 2 violinstämmor,  violastämma & continuostämma.

Första satsen inleds rustikt med en graciös kraftfullhet. Ganska mörk ton i stråkorkestern. Solisterna och ensemblen hjälper fram varandra, kampmoment dem emellan saknas. Musiken känns självklar;  "just så måste den låta". Melodierna känns ganska auktoritära.

Largo-satsen tycks stamma från själens innerligaste välvilja. Till ett återhållet ackompanjemang utvecklar solisterna underbara kärlekssånger.

Finalen är härligt rustik och energisk. Stundtals med en nästan  manisk aktivitet. Alla 3 satsernas uttryck är enhetlig sammanhållna,  saknar kontrasterande avsnitt inom sig.

För café-konserterna med Collegium Musicum i Leipzig arrangerade Bach konserten för 2 cembalo, stråkorkester & basso continuo,  eventuellt 1729 eller 1736, då i c-moll och småningom med BWV-nummer 1062. Dubbelcembalo-versionen finns i 10 inspelningar i RED 98:1. Jag har  inte hört den, men har svårt att tro att andra satsens sublima höjder kan nås av cembalo-solister.

Veckans verk-text nr 3, avslutad 22 februari 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Joseph Haydn, 1732-1809, Österrike

Stråkkvartett nr 76 d-moll, Kvintkvartetten

opus 76:2, Erdödy, 2 violin, viola, cello, k1799, 15 insp, 20m
Kodaly Quartet, Naxos 1989

Haydn’s opus 76 består av sex stråkkvartetter, som beställdes 1796 av Joseph Erdödy och publicerades 1799 dedicerade till densamme. Den här aktuella kvartettens smeknamn beror på de två fallande kvinter förstaviolinen inleder med. Tydligen används samma fras till Big Bens klockslag (A-D, E-A), varför den ibland kallas ”The Bell”. Tredjesatsen kallas ibland ”Häxmenuetten” och finalen ”Åsnan”. Haydn själv benämnde satserna mer konventionellt; Allegro, Andante o piu tosto allegretto, Menuetto (Allegro ma non troppo) samt Finale (Vivace assai).

Härlig inledning med mjukt driv från alla stämmorna. Solist över pådrivande ackompanjemang. Fler stämmor bidrar till väven. Tunnas ut och bromsar in. Dramatiseras kort. Satsen har inget tydligt kontrasterande andratema. Uttunnad avrundning. Expositionen tas om. Tunnas ut och dramatiseras sedan kort, vilket skapar fin kontrast. Absolut strålande stämföring. Härligt underhållande musik - varken av paralyserande skräckinjagande verkan eller mjäkigt idylliserande. Genomföringen inleds återhållet och lite matt, men i samma tempo. Rask förstaviolin kontrasterar mot de andras allvar. Försiktigt. Stannar nästan upp, tar sig snart igen, nu med mer enhetligt uttryck. Återtagningen är betydligt kortare än expositionen. Dramatiseras. Bromsar in och tystnar. Passionerat driv med fin attack i stråkföringen. Bromsar in och tystnar. Codan sätter in i raskt tempo med yster förstaviolin. Traditionell, bekräftande avslutning.

Andrasatsen inleds med en melodiskt sjungande violin över enkelt pizzicato-ackompanjemang. Låter som en enkel, slagkraftig folkvisa. Ganska långsamt tempo. Melodin blir snart väl fyrkantigt rak och enkel, exploateras för länge och mister sin fräschör. Ackompanjemanget är väldigt återhållet, stöder förstaviolinen utan att tävla om uppmärksamheten, utan att tillföra någon vidare stimulans. Aning kontrasterande avsnitt med grövre, halvburdust spel i tunggumpad, långsam dansrytm. Annars verkar satsen som en serie variationer över folkvise-temat, men med alltför lite kontrast. Cellon tar hand om melodin en stund. Uppbromsande. Avrundande bekräftelse. Fin avslutning.

Menuetten har ett driv liknande förstasatsens, men ruffigare tack vare de två lägre stämmornas större betydelse. Uppbyggd som en canon med en stämma i violinerna, den andra i viola och cello. Jag har aldrig annars stött på så här pass ruffig musik från den här epoken, pekar framåt mot Bartoks folkmusikinfluerade stycken. Demoniskt framåtdrivande kraft. Trion i högre tempo, med stråkföring alternerande mellan det elegant lätta och det burdust grova. Menuetten återkommer. Avslutningen blir lite hängande i luften, tar liksom bara slut. Kanske borde Haydn ha frångått Canon-principen just för avslutningen?

Också finalen inleds med bra driv, men nu elegantare och raskare än i menuetten. Förstaviolinen dominerar i inledningen, lätt understödd av de övriga stämmorna. Skärpt driv och drama när de andra stämmorna vill ha ett mer vägande ord med i laget. Melodiken driver fram en bekräftande höjdpunkt. Omstart. Bra bett i musiken. Kulmineras. Hög, uthållen ton avrundar. Omstart med lättare stråkföring. Kulmineras. Omstart med bett i stråkföringen. Yster förstaviolin. Fin, melodiskt kulminerande avslutning och slutrusch.

Av Haydn rekommenderas framförallt Cellokonsert nr 1 C-dur (ev 1761-5), Symfoni nr 94 G-dur (Surprise, 1791), Symfoni nr 103 Ess-dur (Pukvirveln, 1795), Stråkkvartett nr 76 d-moll (opus 76:2, Kvintkvartetten, 1799) och Stråkkvartett nr 77 C-dur (opus 76:3, Kejsarkvartetten, 1799).

Veckans verk-text nr 141, avslutad 8 augusti 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Ludwig van BEETHOVEN, 1770-1827, Tyskland, Österrike:

Stråkkvartett nr 7 F-dur, Rasumovsky 1

2 violin, viola, cello, opus 59:1, k1806, 27 insp, 41m
Quartetto Italiano, Philips 1974 = 41m
Vogler-kvartetten, RCA = 39m

De tre kvartetterna i opus 59 beställdes av och dedicerades till greve Andrej Razumovsky, rysk diplomat i Wien. Sjunde kvartetten påbörjades 26 maj 1806. Uruppförandet skedde i Wien i februari 1807. I januari 1808 publicerades kvartetterna av Kunst- und Industrie-Comptoir.

Kvartetten har fyra satser: Allegro, Allegretto vivace e sempre scherzando, Adagio molto e mesto, Thème russe (Allegro). Den tredje satsen är till minnet av en bortgången bror. Finalen är baserad på en rysk folkvisa, i original sorgsen men här som snabb dans.

Mjukt gungande inledning etablerar en varm, svärmisk atmosfär. Soloviolin kliver fram. Tydligare projicerat tillkännagivande. Mjukare, lyrisk ansats. Cantabelt. Crescenderas och kulminerar. Cellon mer prominent. Mjukare. Ystert sprittande glädjeskutt från violinerna. Fint schatterade dynamiska kontraster skapar stark spänning, inte av fara men av förväntan. Fenomenalt fin stämföring. Inledningens mjuka gung inleder genomföringen. Ruffigt burdust samspel, makalöst tajt. Förstaviolinen prövar gränserna mot lågmält, småningom crescenderande ackompanjemang. Dialog mellan förstaviolin och viola. Cellon ansluter och bidrar till en tät stämväv med orosmoln. Efter kulminationen återställs ordningen med civiliserad konversation. Kraftfullt projicerade tillkännagivanden. Inledningens mjuka gung: med något av drömmens flykt över sig. Soloviolin skärper uttrycket efterhand. Mjukare, aningen vemodiga tongångar. Underbar liten fras återsamlar styrkorna. Så lätt och självklar musiken verkar! Emfatiska tillkännagivanden. Reminiscenser av satsens beståndsdelar bollas omkring. Beethoven ville uppenbart inte avsluta satsen! Stillnar men tar åter fart och avslutas med emfatiskt ställningstagande.

Lätta, dansanta staccato-toner inleder andra satsen. Skarpare, ruffiga klanger i unisono. Åter lättare. Prövande musik som försiktigt undersöker vad som bär. Solister ovan ackompanjemang. Emfatiskt med kraft i stråkföringen. Dansant scherzo i ackompanjemanget mot mer drömskt lyriska solister. Försiktigare musik. Ett stråk av vrede. Ljusnar snart i sprittande violiner. Emfatiskt huvudtema. Melodiskt ganska begränsat material, men så rätt vad det är kommer Beethoven/musikerna med ett ohört sätt att presentera det och man piggnar till igen, rycks ur dvalan. Vilka underbara klanger, kombinationer, uttryck det går att få ur en stråkkvartett när tonsättare och musiker är av den här digniteten! Kraftfull avslutning.

Tredje satsen inleds av en uthållen violaton, svaras av violiner och cello. Sorgset i långsamt tempo. Känsligt violinsolo. Expressivt crescendo. Cellosolist. Violinsolist ansluter. Väven tätnar gradvis, kulminerar och tystnar. Omstart som småningom leder fram till mycket vacker melodi i lite högre tempo. Solister i andlöst vacker stämväv. Kulmination. Sorgset fragment suckar uppgivet. Tredje avsnittet startar tvekande, prövar sig fram och exploderar i expressiv kulmination, som leder över till cellosolo och sedan pizzicatodriven musik. Men ska de pizzicatona vara så gigantiska som på Quartetto Italianos inspelning? Lugnar ned sig. Violinsolo över cellopizzicaton och ackompanjemangsfigur. Vasst projicerat huvudtema. Mjuknar. Tempot höjs en aning. Pådrivande cello. Stillnar. Övergår attacca via härlig violinkrumelur till finalen:

Raskt tempo. Dans. Munter, busig musik. Acclerando. Tyngdlagen har upphävts som hos Chagall, musiken svävar fritt med bibehållen kontroll. Tempot höjs än mer. Violinsolist rycker med sig ensemblen i musik som bara helt kort vidrör marken. Ojojoj vilket samspel! Fin dynamisk variation. Quartetto Italiano varierar sina klanger väldigt fint. Fugatoansats. Tätnande stämväv. Stillnar, söker sig fram. Slutspurt med ackuratess.

Av Beethoven rekommenderas framför allt Violinkonsert D-dur (1806) symfonierna nr 3 Ess-dur (Eroica, 1803-4), nr 6 F-dur (Pastoral, 1808), nr 7 A-dur (Rytmens apoteos, 1811-2), nr 9 d-moll med sopran, alt, tenor, bas, kör & orkester (1822-4) samt stråkkvartetterna nr 7 F-dur (Rasumovsky 1, 1805-6), nr 10 Ess-dur (Harpkvartetten, 1809), nr 12 Ess-dur (Galitzin 1, 1823-4), nr 14 ciss-moll (1826), nr 13 B-dur (Galitzin 3, 1825-6) för allt i världen inkluderande eller kompletterad av dess ursprungliga final: Grosse Fuge (1825-6).

Veckans verk-text nr 122, avslutad 16 maj 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Ludwig van BEETHOVEN, 1770-1827, Tyskland, Österrike:

Violinkonsert D-dur

för violinsolist, 3 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 2 trombon, pukor, stråkorkester
k1806, opus 61, 90 insp, 46m
Henryk Szeryng, Concertgebouworkestern, Bernard Haitink, Philips 1974 = 46m
Kyung-Wha Chung, Wiens PO, Kirill Kondrasjin, Decca 1980 = 45m

Beethoven skrev sin violinkonsert för Franz Clement (1780-1842), mannen som dirigerade uruppförandet av Eroica-symfonin. Komponerandet påbörjades under hösten 1806 och gick snabbt undan. 23 december 1806 uruppförde Clement. 1808 publicerades partituret av Kunst- und Industrie-Comptoir med dedikation till Stephan von Breuning.
1807 arrangerade Beethoven på kollegan Muzio Clementis (1752-1832) uppmaning konserten för pianosolist. Till pianoversionen skrev Beethoven solistkadenser till både första satsen och finalen, även om det oftast är Fritz Kreislers (1875-1962) eller Joseph Joachims (1831-1907) violinkadenser som tillgrips. Det var för övrigt Joachims & Mendelssohns framförande 1844 i London som kanoniserade konserten, från början rönte den inget större bifall. Nu tillhör den de mest inspelade violinkonserterna tillsammans med Tjajkovskijs och Brahms som också står i D-dur (och båda är från 1878) samt Mendelssohns och Sibelius moll-konserter. Under 1990-talet arrangerade Mikhail Pletnev konserten för klarinettsolist.
Satserna är trenne; Allegro ma non troppo (sonatform), Larghetto (G-dur, variationer) och Rondo (Allegro), sonat-rondo.

Pukorna inleder med distinkt femtonsmelodi. Svaras av träblåsarkoral. Stråkarna ansluter. Lite snabbare tempo, mer laddad karaktär. Dramatiseras emfatiskt. Muskulöst arbetande fras tas upp först i violinerna, fortsätter sedan i djupen. Förmodligen ett paradexempel på det Bonniers musiklexikon kallar ”genombrutet arbete”, något jag främst förknippar med Tjajkovskij och just Beethoven. Träblåsarkoralen stäms åter upp. Fortsätter med raska ackompanjemangsstråkar och lycksaligt flytande violiner. Stillnar avrundande. Crescenderas dramatiskt. Kulmination leder över i hänryckt sång. Orkesterns exposition stillnar avrundande. Tempot har genomgående varit måttligt. Solisten gör sin entré först nu, efter 3 minuter. Expositionen repriseras, men nu med solist. Pukornas distinkta femtonsmelodi. Träblåsarkoralen. Mjukt marscherande. Högre tempo. Dramatiserande orkester. Solisten eldar på, får snart orkestern med sig. Jag tycker inte att där finns någon tydligt gestaltad konflikt mellan solist och orkester i den här konserten. Naturligtvis besitter solisten den större flykten, har den mer glänsande stämman, men annars tycker jag att solist och orkester alternerar samarbetsbenäget om ledarpositionen till styckets fromma. Träblåsarkoralen under drillande violin. Satsens tempo är förföriskt måttligt, retar lyssnaren genom att tyckas utlova ”belöningar” i form av tempohöjningar som inte infinner sig: ett mästarkomponistens elementära signum. Med crescendona är det på motsvarande sätt. Flytande, lyriska orkestervioliner och mjukt pådrivande pizzicaton under solisten. Hänryckt sång. Utomordentligt fint kontrollerad spänning i mer återhållet avsnitt. Orkesterdramatik exploderar. Hårt fysiskt arbete i dialog mellan mellanstråkar och djupt stråk. Tunnas ut i violiner. Fortsätter med träblåsarkoralen. Orkestern marscherar tragiskt (ett triumftåg från förlorarnas perspektiv). Mattas av, crescenderas åter och kulminerar med fortsättning i hänryckt stråksång. Stillnar avrundande. Solisten återvänder, stämmer upp kort kadens. Orkestern smyger snart in understödjande. Soliststämman tycks mig mer musikaliskt motiverad än eftersträvande virtuos glans. I det här avsnittet är solisten heltigenom den ”förande parten”, med orkestern reducerad till ackompanjatör/förstärkare. Men sättet solisten för på bestäms av styckets/helhetens/musikens krav, inte av en vilja att briljera. Stillnar till extatisk lyrik. Djävligt läcker soliststämma, men så är jag väl också partisk till violinklangens förmån. Sorgsnare solist. Orkestern crescenderar, återtar initiativet efter att länge ha spelat djupt i skymundan av solisten. Emfatisk orkester med sång-marsch: något för triumftågen (nu ur segrarnas perspektiv). Tempohöjning. Solisten återvänder. Bromsar in. Tempohöjning. För dåtida musik täta tempoväxlingar. Stillnar för träblåsarkoralen. Mjukt marscherande med djupa pizzicaton, flytande arcostråkar och solist. Crescendo. Kulminerar avslaget och fortsätter med hänryckt sång. Solisten eldar på bra. Däremot använder solisten inga (eller bara få) dubbelgrepp, utom i kadenserna. Orkestern rycks med. Lekfull solist med retfullt drillande över uttunnad orkestersats. Crescenderar till emfatisk orkesterdramatik. Bottnar i djupen och lämnar plats för solistens stora kadens. Szeryng spelar Joachims kadens, Chung en annan. Joachim-kadensen är lite längre och rymmer bara en kort anspelning på konsertteman. Chungs val tilltalar mig mer, den är lite kortare, mer varierad och mer tematiskt knuten till konserten. I båda nyttjas dubbelgrepp flitigt. Solisten stämmer småningom upp smäktande lyriskt tema. Får stöd av djupa pizzicaton och träblåsarkoralen. Engelskt horn stämmer upp temat. Crescenderar dramatiskt. Kort distinkt avslutning.

Andrasatsen inleds mjukt av orkesterstråkar i lugnt tempo. Avrundas. Återstartar med hornfanfarer och solistens entré. Ljusare blåsare ansluter. Solist. Mörkare orkester. Solisten drar iväg på lite längre utflykter. Djupa pizzicaton har tillkommit. Ljusnar. Solist-stämman hålls överlag i det ljusare registret. Crescendo. Fyllig orkester i starkare nyans. Den här långsamma satsen når aldrig fram till någon speciell magi. Musikerna gör vad de kan, men problemet ligger i själva kompositionen som känns sprungen mer ur konsertgenrens krav än en tvingande inre nödvändighet. Långa solisttoner till fjunlätta orkesterstråkar. Soloviolin. Ljusa pizzicaton understödjer. Kanske ingen riktig magi nås, men nog finns här en intagande lyrik utan kladdig sentimentalitet! Arcostråkar breder ut sitt dunbolster. Soloviolin, nu i lite mörkare register. Träblåsare ackompanjerar. Solisten klättrar uppåt. Orkesterstråkar. Solisten blir eldigare. Satsen i sin helhet hålls i samma lugna tempo och helt lyriska karaktär, variationerna försiggår i ett ”trångt” rum. Dramatiskt sforzando från orkesterstråkarna. Solistkrumbukter med viss skrovlighet leder attacca till

finalen, som inleds elegant, muntert och väluppfostrat dansant i raskt tempo. Ljusnar. Orkestern avrundar första utsagan. Orkestern repriserar det redan sagda, men utan solisten. Det finns glädje. Solisten återvänder för första kontrasterande episoden. Understöds i förstone av jakthorn och träblåsare. Crescenderas. Härlig flykt och frihet i soliststämman. Tystnar. Solisten tar åter upp rondo-temat, som har en närmast mozartsk lekfullhet när det föredras av solisten. Uppblåst i orkestern blir det omisskännligt beethovenskt: mörkt, muskulöst. Solisten stillar musiken för den andra kontrasterande episoden. Melodi med verbal tydlighet. Vals-aktiga tongångar stäms upp av orkestern. Solisten söker sig vidare, medan orkestern pumpar fram valsen. Crescenderar och övergår via solisten i rondo-temat, som alltid inleds småskrovligt av solisten och sedan tas om silvrigt ljust och lätt innan det blir orkesterns tur att dundra in det. Stillnar. Gitarrplonkande från solisten inleder tredje kontrasterande episoden. Rytmiskt tyngre och grövre. Crescenderas. Emfatiskt orkesterackord avrundar och lämnar plats för solistkadensen. Szeryng väljer Joachims helt korta. Chung spelar också en helt kort kadens. Kontrabasarna tycks utmana solisten med burdusa inlägg. Rondotemat stäms åter upp. Nu ljust orkestrerat redan från början. Mörknar lite grand. Ljust med träblåsare. Crescendo. Lycksaligt sprintande solist. Fin avslutning utan överdrifter.

Kondrasjins inspelning tilltalar mig mer än Haitinks, som dels är för mörk i klangen och dels lite anonymt slätstruken i den musikaliska gestaltningen (i synnerhet i finalen). I 2003 års RED Classical Catalogue finns ytterligare 118 utgåvor att välja bland!

Av Beethoven rekommenderas framför allt Violinkonsert D-dur (1806), symfonierna nr 3 Ess-dur (Eroica, 1803-4), nr 6 F-dur (Pastoral, 1808), nr 7 A-dur (Rytmens apoteos, 1811-2), nr 9 d-moll med sopran, alt, tenor, bas, kör & orkester (1822-4) samt stråkkvartetterna nr 7 F-dur (Rasumovsky 1, 1805-6), nr 10 Ess-dur (Harpkvartetten, 1809), nr 12 Ess-dur (Galitzin 1, 1823-4), nr 14 ciss-moll (1826), nr 13 B-dur (Galitzin 3, 1825-6) för allt i världen inkluderande eller kompletterad av dess ursprungliga final: Grosse Fuge (1825-6).

Veckans verk-text nr 179, avslutad 29 maj 2003. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Ludwig van BEETHOVEN, 1770-1827, Tyskland, Österrike;

Symfoni nr 5 c-moll, Ödessymfonin

för piccoloflöjt, 2 flöjter, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, kontrafagott, 2 horn, 2 trumpet, 3 trombon,
pukor & femstämmig stråkorkester
opus 67, k1807-8, u1808, p1809, 119 insp, 33m
Wiens PO, Carlos Kleiber, DG 1975, 33m
Wiens PO, Wilhelm Furtwängler, Angel 1954, 35m
Nordtyska RSO, Günter Wand, RCA 1992, 34m

Dedicerad till Prins Joseph von Lobkowitz och Greve Andreas Razumovsky. 
Jag hörde inledningen för första gången i mellanstadiet.  Historieläraren (KG Jan G) frågade om vi visste vad musiken kallades. Vi borde veta det. Den var berömd. En kamrat gissade på "Kalmar".

Symfonin har fyra satser; Allegro con brio, Andante con moto, Allegro, Allegro. Besättningen är samma som i Eroican förutom i finalen, där de fem extra-blåsarna ger glans åt den triumfatoriska utgången. Uruppförandet skedde vid en mastodontkonsert 22 december 1808 i Theater an der Wien, då också Pastoralsymfonin &  Körfantasian opus 80 spelades! Beethoven hade det rätt knackigt ekonomiskt vid den här tiden. Han hade blivit osams med sin forne mecenat Lichnowsky, övervägde att bli kapellmästare i Kassell  men räddades kvar i Wien tack vare ett mecenat-konsortium.

Symfonin inleds med stråkarnas berömda fortissimoattacker 2 gånger. Orkestern attackerar och bearbetar temat. Hornen attackerar, men lämnar snart plats för ett lyriskt tema. Ett crescendo återetablerar det arbetande temat. Detta var vad som kallas sonatformens expositionen, vilken nu tas om en gång, repriseras.
Genomföringen inleds med att förstatemat tas upp av hornen. Arbete utförs av stråkar och träblåsare, men krossas av temat i forte. Ödsligt diminuendo. Crescendo. Arbetet återupptas. En oboe tar upp lyriska tongångar. Crescendo. Ödestema. Lyriskt. Crescendo. Arbete med furiös bestämdhet. Krossas av ödestemat. Beethovens underbara förmåga att crescendera crescendona, höja intensiteten ytterligare ett snäpp. Lyrisk episod. Brutal avslutning av första satsen med ödestemat.

Andantet inleds med lantlig ro i djupa stråkar, vilka svaras förnöjt av violiner & träblåsare. Ett forte inför missmod. Den lantliga ron återvänder, men krossas av ett brass-forte och ett höjt tempo. Sökande musik med träblåsarsolon. Marschaktigt forte. Sökande musik. Rofylld marsch. Crescendo. Dansande forte. Ro. Tempohöjning. Dansande. Sökande. Ro. Crescendo. Avslutning.

Scherzot inleds av djupa stråkar, violiner ansluter mjukt dansande. Horn-forte attackerar och energiladdar musiken. Repris av det föregående. Sökande stråkar, acclerando, horn-forte. Acclerando, mycket snabba stråkfigurer, fugato. Flöjtsolo. Fragmenterat i viskande staccato/pizzicato.
Pukmuller crescenderar till en attacca-övergång till finalens glans. Makalös övergång från mörker till ljus! Måste ha varit en storartad uppfinning då, men kan kännas  lite kliché-artad nu.
Brasset triumferar, segerfesten firas! Temat tystnar, crescenderar; brassfanfarer, dansande stråkar. Mäktigt brass. Koralartat. Dansande orkester. Aggressivt brass. Lågmält tema. Triumferande brass, dansande stråkar. Brasskoralen, spänningen stegras, lågmält. Crescendo. Reminiscens av arbetet i första satsen. Triumf. Dans. Brasskoral. Triumferande dans. Acclerando. Avslutande fanfarer.

Franz Liszt (1811-86) arrangerade hela symfonin för piano solo 1837, hur kan det låta?

Av Beethoven rekommenderas främst de nio symfonierna och de sexton stråkkvartetterna (glöm för all del inte bort Grosse Fuge, trettonde kvartettens ursprungliga final!)

Veckans verk-text nr 12, avslutad 21 mars 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Ludwig van BEETHOVEN, 1770-1827, Tyskland, Österrike:

Stråkkvartett nr 10 Ess-dur, Harpkvartetten

2 violin, viola, cello, k1809, opus 74, 26 insp, 33m
Quartetto Italiano, Philips 1971

Beethoven skrev sin tionde stråkkvartett 1809 och dedicerade den till Franz Joseph von Lobkowitz. Året därpå publicerades partituret av Breitkopf & Härtel. 1809 utmärktes också av strider mellan Österrike och Frankrike, vilka Napoleons trupper gick segrande ur. Kvartettens smeknamnet kommer av några harplikt klingande pizzicaton i första satsen. Kvartetten har 4 satser; Poco adagio - Allegro, Adagio ma non troppo, Presto - Più presto quasi prestissimo och Allegretto con variazioni.

Kvartetten inleds långsamt, försiktigt prövande i unison ensemble. Flerstämmigt, sorgset. Solister. Ett enda forteackord. Klingar ut. Stilla musik där spänningen ökar. Ytterligare ett forteackord. Återhållet spel med stark spänning, nära att brista. Lång violinton crescenderar. Forte och tempohöjning. Härlig melodi för fram till muntert dansande musik. Pizzicaton. Forteackord. Bubblande munter musik. Cellomelodi. Bekräftande avrundning på expositionen. Omtagning.
Genomföringen inleds med några kraftfulla ackord, fortsätter lite akademiskt sökande. Når fram till en intensiv, tät musik med enveten spänningsalstrande ackompanjemangsfras och skrovliga stämmor därovan. Stillnar och tunnas ut i de harplika pizzicatona. Återtagningen känns lite avslagen, inte så munter och skarp som expositionen.
Codan inleds försiktigt prövande. Crescendo. Snabba löpningar och pizzicaton väcker livsandarna. Melodiska stämmor ansluter till makalöst fin väv. Satsens konstnärliga höjdpunkt. Kulmineras och ger plats för huvudtemat. Härligt frimodiga pizzicaton. Fin avslutning.

Andra satsen inleds i långsamt tempo med violinsolist över ensemble. Sorgset. Mörkare violasolist och svällande ensemble. Violinsolist över återhållet ackompanjemang. Mörkare solist. Viss dramatik genom måttliga dynamiska variationer. Bedrövat. Nödrop. Avstannar som om utmattningens yttersta gräns nåtts. Aning rörligare tempo, lite ljusare karaktär. Sorgset nostalgisk violinsolist. En aria där hjärtat öppnas och sorgen delas med en vän. Solist över enveten ackompanjemangsfras i cellon. Violasolist ansluter. Violinskri avrundar avsnittet. Mörknar, lägre tempo. Finns något hopp? Modest utbrott. Markant tempohöjning med solister över pizzicaton och ackompanjemangsfras. Temposänkning till bedrövade musiken. Tunn ensemble. Mörknar. Svällande. Utdraget stillnande, magisk avslutning.

Scherzot inleds härligt burdust och småskrovligt i raskt tempo. Vresigt med prominenta låga stämmor. Hetsigt debatterande med smockan hängande i luften. Fenomenal attack i musiken.
Trio-avsnitt i blixtrande kvickt tempo med skrovligt och furiöst spel.
Scherzot återkommer, nu än mer energiladdat.
Trio-avsnittet känns som om det vore något slags fugato.
Scherzot återkommer burdust. Snart mindre frenetiskt. Tunnas ut.
Coda med snabba, lätta löpningar leder i attaccaövergång till

finalen, som inleds med prövande, försiktiga danssteg. En variationssats där temat presenteras närmast unisont.
Första variationen en smålöjlig, avsiktligt klumpig canon i cello och violin i lite högre tempo.
Andra variationen i lägre tempo med vidlyftigt drömmande cellosolist över mjuk ensemble.
Tredje variationen i högre tempo, frenetiskt med starkt självständiga stämmor.
Fjärde variationen i lägre tempo med mjuk melodi i flera stämmor.
Femte variationen i högre tempo. Violinsolist med komisk melodi till folkdansant ackompanjemang.
Sjätte variationen återhållet dramatisk med enveten, spänningsalstrande cellofras under ensemble. Cellofrasen tystnar, de andra stämmorna söker sig vidare. Muntert dansant. Tempohöjning. Udda avslutning, stillnar väl fort.

Av Beethoven rekommenderas framför allt Violinkonsert D-dur (1806), symfonierna nr 3 Ess-dur (Eroica, 1803-4), nr 6 F-dur (Pastoral, 1808), nr 7 A-dur (Rytmens apoteos, 1811-2), nr 9 d-moll med sopran, alt, tenor, bas, kör & orkester (1822-4) samt stråkkvartetterna nr 7 F-dur (Rasumovsky 1, 1805-6), nr 10 Ess-dur (Harpkvartetten, 1809), nr 12 Ess-dur (Galitzin 1, 1823-4), nr 14 ciss-moll (1826), nr 13 B-dur (Galitzin 3, 1825-6) för allt i världen inkluderande eller kompletterad av dess ursprungliga final: Grosse Fuge (1825-6).

Veckans verk-text nr 147, avslutad 11 september 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Ludwig van BEETHOVEN, 1770-1827, Tyskland, Österrike;
Symfoni nr 7 A-dur, Rytmens apoteos

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, timpani & 5-stämmig stråkorkester
opus 92, k1811-2, 91 insp, 39m
Wiens PO, Carlos Kleiber, DG 1976 = 39m
Zagreb Philharmonic, Richard Edlinger, Naxos 1988 = 33m

Dedicerad till Count Moritz von Fries. Symfonin uruppfördes i Wien 8 december 1813. Hela symfonin finns även arr för 9 blåsare, av Beethoven själv enligt vissa. Första satsen, Poco sostenuto, arrangerade Beethoven för piano 1815. Franz Liszt (1811-86) arrangerade hela symfonin för piano solo 1837.
Sitt karaktäriserande smeknamn fick den av Richard Wagner (1813-83). Musikens lättare avsnitt inspirerade säkert Gioachino Rossinis (1792-1868) uvertyrer.
Sjunde symfonin har fyra satser; Poco sostenuto - Vivace, Allegretto, Presto och Allegro con brio.

Förstasatsen inleds med alterneranden mellan dramatiska forteackord och lyriska blåsarfigurer. Stråkarna accelererar, antyder ett tema som hela orkestern tar fatt i och dramatiserar. Lyriskt klarinettsolo. Crescendo med dramatiska temat. Lyriskt flöjtsolo. Dramatiska utbrott. Stillnar. Tempohöjning initierat av flöjtsolist. Galopprytm, underbara växlingar mellan orkesterns sektioner. Vital, muskulös glädjemusik. Expositionsrepris (ovanstående från tempohöjning initierad av flöjtsolist). Genomföringen inleds tyst med galoppmusiken. Crescenderar snart. Lekfulla blåsare, dramatiserande crescendon. Lyriska blåsare. Crescendo. Codan inleds tyst men crescenderar utdraget. Galopprytmen avslutar satsen med hornfanfarer.

Andrasatsen inleds av blåsarackord. De djupa stråkarna stämmer upp en sorgmarsch i mediumtempo. Vilken kontrast till förstasatsens glädje! Violinerna ansluter och ger rytmen en mjukare, mer flytande karaktär. Crescendo dramatiserar, ökar spänningen. Pukor och brass tynger marschens karaktär. Blåsarlett mellanspel av mer lyrisk karaktär. Sorgmarschens tempo ökar. Blåsarsolon. Bara höga stråkar, mildare karaktär, utvecklas i närmast lekfull riktning. Crescendo. Pukor, låga stråkar och blåsare tynger karaktären. Blåsarlett lyriskt mellanspel, krossas av två forten. Blåsarna stämmer åter upp sorgmarschen. Stilla, abrupt avslutning.

Scherzot inleds överrumplande. Raskt tempo, stigande melodilinje, höga toner i soloinsatserna. En gång till! Trioavsnitt, kvarhållen violinton skapar osäkerhet. Böljande i lägre tempo. Crescendo till dramatiskt forte. Lyriska blåsarklanger. Crescendo till dramatiskt forte. Stillnande. Scherzodelen återkommer. Trioavsnittet igen. Scherzot avslutar satsen.

Finalen inleds abrupt med kraftfulla ackord, mycket raskt tempo, närmast andfått. Hornfanfarer, stråksvep, galopprytm. Flöjtsolo i lugnare mellanspel. Crescendo och acclerando. Reprisen (av ovanstående) känns mildare. De djupa stråkarna nu mer prominenta. Furiosorytm hamras in med monoman envetenhet. Stilla soloflöjt. Furiosorytm. Hornfanfarer och stråksvep fräschar till furiosot. Stillnar. Crescenderar. Call and answer i stråkarna. Kulmination med hornfanfarer. Avslutning furioso furioso.

Av Beethoven rekommenderas framför allt pianokonserterna nr 3-5, violinkonserten, de nio symfonierna och stråkkvartetterna nr 7-16, inklusive Grosse Fuge, trettonde kvartettens ursprungliga final.

Veckans verk-text nr 70, avslutad 21 oktober 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Bernhard Crusell, 1775-1838, Sverige:

Klarinettkonsert nr 2 f-moll

för klarinett & orkester, opus 5, cirka 1815, 23 minuter
orkester med flöjt, 2 oboe, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, pukor och stråkar
Karl Leister, Lahti SO, Osmo Vänskä, 1986, BIS 345, 23 minuter
Per Billman, Uppsala CO, Gerard Korsten, Naxos 8.554 144, 23 minuter

Finns även inspelad med;
Virgin 59287 + 561585; Anthony Pay, Upplysningstidens orkester, Anthony Pay
Hyperion 66088 + 66708; Thea King, London SO, Alun Francis, p1985
Musica Svecia 527; Håkan Rosengren, SRSO, Okko Kamu, p1992
ASV 784 + 559 + 238 + Regis RRC 2011: Emma Johnson, English CO, Charles Groves, p1986
Ondine ODE 965-2; Kari Krikku, Finska RSO, Sakari Oramo, 2000
CO6768301; Eduard Brunner, Bamberg, SO, Oleg Caetani
Unicorn RHS 314; Gervase de Peyer, London Mozart Players, Bernhard Jacob
Ars Produktion 38016: Eric Hoeprich, Cologne Academy, Michael Alexander Willens, p2006

Crusell föddes i Nystad i det då svenska Finland men kom att verka i Sverige från 1791 och till sin död. Han var yrkesverksam som framstående klarinettist i Hovkapellet. Detta till trots brukar han närmast räknas till finsk musikhistoria. Personligen har jag dock annekterat honom till den svenska! Crusells andra klarinettkonsert uruppfördes 18 mars 1815 och publicerades av Peters förlag cirka 1818. Exakt när den eller de andra komponerades går inte att fastställa ”på forskningens nuvarande ståndpunkt”. Andrasatsen finns även i arr för blåsorkester. Alla tre av Crusells klarinettkonserter har publicerats av Universal Edition i arrangemang för klarinett och piano. En fin introduktion till Crusells konst finns på Bernhard Crusell. Konserten har tre satser; Allegro, Andante pastorale och Rondo (Allegretto).

Stråkarna inleder med fyllig ton i modest tempo. Höjs tempot? Nja, inte nu även om de djupa stråkarnas korttonade figur tycks indikera så, men nu! Musiken intensifieras till drama av närmast beethovenska proportioner. Det här är en inledning som väl svarar mot också högt ställda fordringar på en för tiden adekvat scensättning. De ljusa stråkarna kliver fram och gjuter olja på vågorna. Träder i dialog med träblåset. Dramatiseras kort. Tunnas åter ut. Heroiska fanfarer pekar framåt med hela handen. Orkestern går ned i nyans och solisten gör entré med fantasifullt formad melodi, spänstig som en gymnast. Orkestern avrundar och driver vidare. Klarinettstämman är betydligt mer intressant än i Webers samtida klarinettkonserter. Några glädjefnattiga skutt följs snart av lyrisk eftertänksamhet. Inte för att jag ens har skymtat partituret, men det känns som att klarinettens hela register kommer till användning och då menar jag inte i en virtuos uppvisningsakt utan i musikaliskt meningsfyllda uppgifter. Orkestern öser mer kol på brasan. Observera dialogen mellan stämmor och sektioner. Musiken stillnar och avrundas. Orkestern återaktiverar sig. Klarinettsolisten har mer att förtälja på sitt välverserat engagerande sätt. I allt väsentligt är dess stämma av lyrisk och lekfull disposition, medan orkestern får stå för de dramatiska inslagen. Klarinetten söker sig nedåt sitt lägsta register en stund, finner det vara vid god vigör och letar sig åter uppåt. Dramatisk orkesterstorm. Stråkarna går ned i nyans för att återknyta kontakten med sitt sanna väsen. Crescendo som närmar oss det heroiska innan klarinetten återtar kommandot med mättad mognad. Hornmelodi kontrapunkterar. Klarinetten har inget behov av någon usurpator. Hornmelodin kommer tillbaka: spinns den inte ut lite längre den här gången? Inte heller nu är klarinetten beredd att träda tillbaks från sin plats i solen utan visar sig vara värdig sin plats därstädes. Fortissimoinjektioner också involverande pukorna. Någon regelrätt kadens förekommer inte även om solisten just här går loss oackompanjerat i någon takt här och där. Orkestern går ned i nyans. Förstasatsen avslutas distinkt i full orkester.

Andrasatsen inleds av pizzicaton i de djupa stråkarna. Klarinettsolisten tar upp sin sång omedelbart. Ackompanjemanget är återhållet, tempot lugnt. Musik mild som en nytvagad blondin i ett av P2:s morgonprogram: yttersatserna skulle väl få dem att skita knäck i spiraler! Nå, låt oss njuta frukterna av kampen innan det vankas till fest. Att vanställa konstverk överlåter vi åt marodörerna på flödesradion. Pizzicaton i de djupa stråkarna driver på milt men bestämt. Musiken dramatiseras en aning som när sopranen når hjärtat av sin aria. Nog finns här sorg, men mer av det vemodiga än det hjärtslitande slaget. Några takter med soloklarinett. Jag har i andra sammanhang sagt några mindre smickrande saker om klarinettens väl neutrala klang. Crusells konsert får mig inte att ändra åsikt, men visar vilket fenomenalt instrument klarinetten är när det får tacksamma uppgifter. Självaste Arnold Schönberg funderade på en orkester där klarinetter i olika register helt ersatte de andra träblåsarna! Om jag minns rätt så var det särskilt klarinettens smidighet han uppskattade. Musiken tystnar helt. Ytterligare några takters soloklarinett. Jag vill inte kalla det kadenser, men notera hur uttryckt stärks när klarinetten exponeras mol allena. Musiken stillnar och diminuerar in i tystnaden.

Klarinetten griper ledningen direkt och sätter an dansvänliga rytmer. Orkestern är med på noterna. Notera hur surpupporna liksom skrumpnar ihop och lider helvetets alla kval. Själva glädjs vi och rusar bort till flickorna för att ta oss en svängom. Kraftfullt orkestermellanspel. Nu byter vi rytm! Men nog blir det här väl ändå för bonnigt? Klarinetten fortfar att gå loss i glädjefnattiga tonkaskader: bara för att det dansas behöver man väl inte pressas in i något djävla ooka chaka? Huvudtemat kommer tillbaka som sig bör i ett Rondo. Orkestermellanspel. De krav som ställs på solisten torde vara avsevärda, inte minst vad avser lungkapacitet. Motstämma från oboe ger relief åt frontskeendet. Orkestermellanspel. Åter huvudtemat. Musiken tätnar. Distinkt fanfaravslutning. Som vanligt är BIS-inspelningen åt helskotta för murrigt diffus: undvik den!

Veckans verk-text nr 240, avslutad 10 juni 2007. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 2002-3.

Franz BERWALD, 1796-1868, Sverige;

Stråkkvartett nr 1 g-moll

för 2 violin, viola, cello, k1818, 6 insp, 32m
Yggdrasilkvartetten, 1996, BIS 759

Finns även inspelad med;
Musica svecia 520; Lysellkvartetten, p1993
CRD 3361 + LP 1061; Chilingirian Quartet (1979)
Musicaphon BM 1947 + Golden Crest 31233; Phoenix Quartet, 1975
Swedish Society SLT 33180; Frydénkvartetten, 1967
Opera 1950 + Telestar TRS 11040; Benthien Quartet (1962)

Som tonsättare hade Franz Berwald det motigt i portföret. I ungdomen var han för djärv, de mogna åren tillbragte han utomlands och på ålderdomen kom han i otakt med modeströmningarna. 1812-28 var han violinist i Hovkapellet, frilansare och redaktör för sina egna musiktidskrifter. Han bodde i Berlin 1829-41 och drev 1835-41 en sjukgymnastisk praktik där. 1841-2 prövade han lyckan i Wien innan kosan styrdes till Stockholm, som intet hade att erbjuda. 1846-9 bodde han i Paris, Wien och Salzburg. Framåt ålderns höst försörjde han sig som tegelfabrikör och glasbruksdisponent i Norrland. Numera är han Sveriges internationellt mest bekanta tonsättare.

Första kvartetten är ett ungdomsverk i fyra satser; Allegro moderato, Poco adagio, Scherzo (Allegro) och Allegretto. Partituret utgavs 1966 i Bärenreiters stora utgåva av alla Berwalds kompositioner. Skivbolagen har som synes inte heller skrämts bort av verket.

Försiktig inledning samlar styrkorna gradvis. Långspunnen melodi i förstaviolinen, pizzicatodriv i cellon. Mer robust, men ändå mjukt flytande musik med bra framåtdrivande kraft. Cellon dominerar. Långspunna melodin i förstaviolinen inleder genomföringen. Vad bra Yggdrasilkvartetten var! Så synd att vi inte längre kan se fram emot nya inspelningar från dem! Robusta melodin i måttligt tempo. Några rustika danssteg tråds till härligt sprittande stråkattacker. Bromsar in abrupt, blir sorgesamt. Återsamlar krafterna, lågmält bestämt i svårmodet. Humöret ljusnar markant. Aningen fyrkantigt tillkännagivande, rakt och robust som en yrkeslärare utan pedagogisk skolning. Bromsar in. Återsamlar krafterna. Modest hets kommer överraskande som en blixt från klar himmel: ett infall som borde ha strukits? Långspunna melodin ånyo. Krafterna samlas ur djupen. Robusta, aningen hetsiga musiken. Används där inte samma tonföljd som i Beethovens Grosse Fuge (1825-6)? Långspunna melodin, nu lite mattare. Avbryts snart av vresigt ackord. Bromsar in och blir sorgmodigt. Korpar upp sig. Stillnar i eftertankens kranka blekhet. Långspunna melodin förenas med robust, aningen hetsigt ackompanjemang. Rustikt tillkännagivande. Tas om ett par gånger. Och avslutar distinkt, men inte slutgiltigt. Så omständligt allt gjordes på den här tiden! Förstasatsen känns onödigt lång.

Andra satsen inleds stilla och långsamt. Sorgligt. Kanske väl anonymt lagom. Bönande violin. Härligt framåtdrivande kraft i cantabel cello mot rytmiska figurer i de övre stämmorna. Erinrar om första satsen. Violinsolo. Avmattas. Melankoliskt som en ensam tågfärd genom ett höstligt Sverige. Åter framåtdrivande i högre tempo. Men missar inte Yggdrasilkvartetten lite grann, när de blir väl fyrkantiga några sekunder? Avmattas. Lugnare. Stillnande avslutning att somna in till.

Frenetisk inledning på Scherzot. Frisk fläktande efter den lite dävna avslutningen på andra satsen. Kort, aningen mer lyrisk ansats. Frenesi med spänst. Trio-del i lugnt mediumtempo med ganska anonym melodi. Sorgsen längtan i förstaviolinen mot enveten ackompanjemangsfigur. Scherzo-delens frenesi återvänder med ett härligt bett i de nästan rått klingande stråkattackerna.

Finalen inleds försiktigt dansant, lite tunggumpat. Musiken känns bekant från tidigare satser. Sökande överledning. Crescendo och uttunning. Inledningen om igen. Fortspinns nu vassare, mer energiskt och fokuserat. Lyriska tongångar från förstaviolinen. Försiktigt dansant. Spinns vidare i lättare riktning. Svärmiskt. Violin med acclerando-solo. Dansanta temat vidhåller grundtempot. Det hela blir väl enahanda! Frenetiskt med halvt råa klanger och yster förstaviolin. Halvt expressivt i tempo profundo. Verkets största emotionella kontrast. Fugato stäms upp med ett sådants obevekligt framåtdrivande kraft. Stundtals blir det lite tungfotat, utan den rätta f-l-y-k-t-e-n. Fugatot i högre tempo, lättare, nästan dansant. Markant tempohöjning med fugato i racerversion. Uppbromsande avslutning känns inte tillräckligt slutgiltig, lite misslyckad.

Av Berwald rekommenderas i första hand Stråkkvartett nr 2 a-moll (1849), Symfoni nr 3 C-dur (Sinfonie singulière, 1845), Stråkkvartett nr 1 g-moll (1818) och Symfoni nr 1 g-moll (Sinfonie serieuse, 1842).

Veckans verk-text nr 116, avslutad 18 april 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

veckans_verk.html
reflexioner_1711-1819.html
reflexioner_1820-1829.html
reflexioner_1830-1869.html
reflexioner_1870-1889.html
reflexioner_1890-1899.html
reflexioner_1900-1909.html
reflexioner_1910-1919.html
reflexioner_1920-1929.html
reflexioner_1930-1939.html
reflexioner_1940-1949.html
reflexioner_1950-1959.html
reflexioner_1960-1969.html
reflexioner_1970-1979.html
reflexioner_1980-1989.html
reflexioner_1990-1999.html
reflexioner_2000_och_senare.html

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

index.html
veckans_verk.html
popmusik.html
internationell_konstmusik.html
nutida_internationell_konstmusik.html
svensk_konstmusik.html
Krogen Äfventyret
huligan.html
Walter Ekelins CV
lankar.html

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 11 januari 2009.
Version 5.59 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.