|
Hem
Evenemang
Styrelsen
Bluesbulletinen
I Radion
Länkar
Nyheter
Foton
Gästbok
10 bästa blues skivorna
In English
|
Guide till bluesmusikens olika stilar
Av Kjell Wikström
Syftet med denna genomgång av de viktigaste bluesstilarna är
att den oinvigde skall kunna få en liten inblick i bluesens virrvarr
av olika stilar och vilka deras främsta företrädare varit/är.
En sådan här genomgång blir av nödvändighet
begränsad, både vad gäller antalet artister som kan nämnas
och de stilar som tas upp. En del stilar som t.ex. Piedmont Blues, ”Bluebird-blues”
m.fl. har jag helt enkelt valt att utelämna. Dessutom saknas en del
av de mest kända artisterna, som t.ex. John Lee Hooker och Jimmy
Reed, då de knappast går att placera in under någon
särskild stil.
Deltablues: En av bluesmusikens tidigaste stilar, kanske
t.o.m. den allra tidigaste. Den uppstod i deltat mellan Mississippi River
och Yazoo River i delstaten Mississippi under sent 1800-tal - tidigt 1900-tal.
Deltabluesen hade sin storhetstid i slutet av 1920-talet och ett tiotal
år framåt med artister som Charley Patton, Son House,
Tommy Johnson och framförallt Robert Johnson. I deltabluesen
sjöng/sjunger oftast en ensam man ackompanjerad av sin gitarr som
ibland spelades/spelas med en slide ( = metallhylsa eller glashylsa som
träds över ett finger för att föras över gitarrsträngarna.
Hylsan åstadkommer då ett vinande, klagande ljud som kan svara
mot sången). Den gamla deltabluesen har idag endast ett fåtal
utövare kvar i Mississippi.
Chicagoblues: Uppstod när svarta arbetare flyttade
från sydstaterna (oftast Mississippi) till Chicago och där
elektrifierade den gamla deltabluesen. Föregångare här
var Muddy Waters när han i slutet av 1940-talet spelade in
för skivbolaget Aristocrat, senare känt under namnet Chess Records.
Under 50-talet kom sedan en våg av stora artister som Little
Walter, Junior Wells, Jimmy Rogers, Howlin´
Wolf, Elmore James och Sonny Boy Williamson 2, vilka
förutom Muddy själv skapade en storhetstid för bluesmusiken
i USA. Munspelet blev i denna blues ett viktigt soloinstrument tillsammans
med slidegitarren. Artisterna spelade nu inte heller ensamma som i deltabluesen
utan med hela band.
I slutet av 50-talet växte sedan ny stil fram i Chicagos fattiga
West Side-distrikt. Klubbägarna där hade inte råd att
betala band med så stora sättningar, utan det blev istället
vanligt att de anlitade en sångare/gitarrist som endast kompades
av en bassist plus en trummis. Gitarristen fick då spela både
sologitarr och kompgitarr på samma gång, och därmed var
en ny gitarrdominerad modern bluesstil född. Viktiga artister inom
denna stil blev bl.a. Otis Rush, Magic Sam och Buddy
Guy. För att skilja dessa två stilar inom Chicagobluesen
åt, brukar man benämna den äldre mer deltabluesbaserade
stilen för Chicgago South Side-stil och den nyare gitarrdominerade
stilen för Chicago West Side-stil.
Texasblues: En gitarrdominerad stil vars store stilbildare
var T-Bone Walker. Texasbluesen är en musik med mycket ”svingkänsla”,
där en flyhänt gitarrist spelar sina solon uppbackad av ett
maffigt blås. T-Bone Walker gjorde sina mest banbrytande
inspelningar under 1940-talet, och fick snart en rad efterföljare
i Texas, som t.ex. Clarence ”Gatemouth” Brown, Albert
Collins och Johnny Copeland. En annan gitarrist från
Texas som fick stor framgång var Freddy King, men hans stil
avvek något från den gängse Texasbluesen. Texas har också
fostrat vita gitarrister som nått stor berömmelse som t.ex.
Johnny Winter och Stevie Ray Vaughan, vilka blandat upp
bluesen med en dos rock.
Den förste bluesartisten från Texas som blev riktigt stor,
var emellertid inte T-Bone Walker, utan istället Blind Lemon Jefferson
på 1920-talet. En annan mycket betydande bluesartist från
Texas var Lightnin´ Hopkins, som visserligen var generationskamrat
med T-Bone Walker, men som spelade och sjöng i en stil som var betydligt
lantligare och mer ”down home”.
Västkustblues: Till skillnad från den svarta
befolkningen i Mississppi som flyttade till Chicago och andra stora industristäder
i norr i sökandet efter arbete, flyttade de svarta i Texas istället
till Kalifornien. Även när det gäller västkustbluesens
utveckling hade T-Bone Walker en nyckelroll, då han tidigt
i sin karriär flyttade till Kalifornien och där utvecklade sina
musikaliska Texas-rötter. Västkustbluesen har alltså en
del gemensamt med Texasbluesen, t.ex. uppbackningen av blås, men
är lite jazzigare och mer ”laid-back”. Kända västkustartister
var bl.a. Charles Brown, Lowell Fulson, Pee Wee Crayton
och Percy Mayfield.
Swampblues: Den bluesstil i Louisiana som fått störst
genomslagskraft är den s.k. swampbluesen, med artister som Slim
Harpo, Lightnin´ Slim, Lazy Lester, Silas Hogan
och Lonesome Sundown. Samtliga dessa artister gjorde sina bästa
inspelningar för skivbolaget Excello. Swampbluesen kännetecknas
av ett gungande , lite ”slött” sound där munspelet
har en framträdande plats. Swampbluesen hade sin storhetstid från
slutet av 50-talet till mitten av 60-talet.
Zydeco: Denna musikform har sin hemvist bland den svarta
fransktalande befolkningen i södra Louisiana (hos den vita franskspråkiga
befolkningen i samma område regerar cajun-musiken). Zydecon är
starkt påverkad av bluesen men innehåller också påverkan
från cajun-musiken. Solistinstrumentet i zydecon är dragspelet,
men även rubboard (en slags tvättbräda) har en framträdande
roll som rytminstrument. Den i särklass mest betydande och populäraste
zydecoartisten genom tiderna är Clifton Chenier, vars son
C.J. Chenier idag för zydecotraditionen vidare
Memphisblues: Memphis var och är fortfarande en viktig
bluesstad i USA, men man kan egentligen inte påstå att det
finns eller funnits en klart definierbar bluesstil i Memphis. Många
betydande bluesartister har emellertid bott och/eller spelat in skivor
där. Nämnas kan t.ex. B.B. King, Howlin´ Wolf,
Bobby ”Blue” Bland, Little Milton, Junior Parker
och Albert King vad gäller den modernare bluesen samt Memphis
Minnie och Furry Lewis som representanter för en äldre bluesstil.
Eftersom Memphis var/är en stad i brytpunkten mellan den fattiga
södern och de rikare norra delarna av USA, med stor genomströmning
av musiker som följd, har nya musikaliska impulser lätt fått
fäste i staden. Ett exempel är soulmusiken som under en period
på 60-talet och 70-talet hade sitt högsäte i Memphis.
Rhythm & Blues: Brukar ofta förkortas R&B. Rhythm
& Blues kan dels ges en vid definition i bemärkelsen ”svart
populärmusik” eller en snävare defintion där man kan
definiera musikstilen som bluesmusik som gjorts mera lätttillgänglig
genom en tydligt markerad och dansvänlig rytm. R&B uppstod på
1940-talet och brukar betecknas som förstadiet till rock ´n´
roll. Inom R&B är det de ”honkande” saxofonerna som
spelar huvudrollen som solistinstrument. Viktiga R&B-artister var
bl.a. Louis Jordan, Big Joe Turner, Roy Brown, Wynonie
Harris, Amos Milburn och Ruth Brown. I New Orleans växte
under 50-talet en speciell typ av R&B fram, med Fats Domino
som främste exponent. Ray Charles banade vägen för
soulmusiken genom sina inspelningar på 50-talet, där han smälte
samman R&B med element från gospel.
Soulblues: En sammansmältning mellan soul och blues
som kännetecknas av att sångaren oftast sjunger med soulinspirerad
röst, samtidigt som kompet (och solisten) spelar bluesigt. Nästan
alltid backas sångaren upp av en blåssektion. Betydande soulblues-artister
var/är Bobby Bland, Little Milton, Little Johnny
Taylor, Z.Z. Hill m.fl. En artist som under 80- och 90-talen
nått stor framgång med en mix av blues, soul och lite pop
är Robert Cray. Soulbluesen är idag kanske den mest vitala
bluesformen i USA och definitivt den som är populärast bland
den svarta befolkningen.
”Klassisk” blues: De första artister som
spelade in blues på skiva var de s.k. klassiska bluessångerskorna
på 1920-talet. Mamie Smith var den allra första (1920),
men hon fick snart efterföljare som skulle bli än mer populära,
som t.ex. Ma Rainey och framförallt Bessie Smith. De
klassiska bluessångerskorna hade oftast en jazzbakgrund, vilket
även kan höras i deras bluesinspelningar.
|
|