Man skulle åka till Chicago nån gång...
Text och foto av Torbjörn Uddén och Lars Nilsson

Man skulle åka till Chicago nån gång, bara liksom för att gå på bluesklubbar och känna atmosfären och så……….
Många av oss bluesfanatiker har resonerat så sena kvällar, på någon lokal, efter att bandet spelat färdigt. I bakgrunden finns, förutom en nyfikenhet, också den fantasktiskt lilla chansen att man lyckas se någon lokal förmåga som 20 år senare blivit en Stor bluesartist. Då är det mumma att kunna säga ”jaså , Big Bone Pearson, han såg jag på Rosa´s i Chicago, det var väl hösten 01 om jag inte minns fel”.
Efter några års vag planering kom plötsligt dådkraften flygande, nu skulle vi banne mig iväg! Strax efter jul började diskussionerna om när och hur (varför var klart redan). Efter en kväll med Södras skiftkalender, öl och Otis Clay blev det så bestämt att slutet av mars var en bra tid för Resan. Förutom Chicago skulle St.Louis, Mephis, Mississippi och New Orleans få besök av oss. Internetanslutningarna kopplades in, flyg köptes och hotell bokades. Desstutom så letades det efter klubbar och spelningar på nätet. Måste ha varit komplicerat att ta reda på sådant innan!

Chicago
En onsdagsmorgon i slutet på mars står vi då på Arlanda och läser på ”departure-skylten” att vårat flyg till Chicago är inställt! Ynff! SAS låter oss flyga med till New York istället för vidare befordran till the Windy city. Väl på Newark hinner dom ställa in vår anknytning till Chicago en gång innan vi äntligen landar på O´Hare. Eftersom vi vill se så mycket av det vanliga USA som möjligt så tar vi tunnelbanan in till city (vår småländska härkomst spelar viss roll också).
Hotellet ligger mycket centralt , precis vid den berömda Loopen, högbanetågen. En svag aning av filmkuliss smyger sig på oss eftersom skyskraporna bildar en magnifik fond, brandbilarna tutar och det är lika mycket folk som på den värsta bluesfestival! Vi vilar inte på hanen utan beger oss till den förutbestämda klubben Blue Chicago on Clark (numera känd från TV4) för den första i raden av många klubbar denna resa.
Willie Kent and his Gents spelar , men trots att det är bra kroknar vikingarna rätt snart på grund av jetlag och irrar tillbaks till hotellet. Ett problem med tidsomställningen är att man blir morgonpigg ,så vid 7-tiden är vi uppe och brygger kaffe, beslutar oss för att skaffa mineralvatten till morgonen efter eftersom vi uppenbarligen har hittat klorfabrikens hemliga källa, i vårat badrum!
Ut på stan för att gå. Ett alldeles utmärkt sätt att se en stad lite ”under skinnet” så att säga. Vi går i alla väderstreck under dessa första 5 dagarna i Chicago. Tunnelbana ingår också i transportprogrammet eftersom det är busenkelt att använda då det finns ett system med magnetkort och man får åka hur mycket som helst för $1.20 under en timme! Korten fylls på med de småmynt som skramlar runt i fickan så det ”kostar ingenting”! Bil är inte att tänka på eftersom en timmes parkering kostar ca 10-12 dollars! Med tunnelbanan åker vi bland annat till Andersonville, en stadsdel som befolkades av svenskar under emigrationsåren och där Svensk-Amerikanska museét finns. Det är alltid underhållande att få se Sverige och svenskar ur ett annorlunda perspektiv, lite exotiskt!
Andra saker man lokaliserar snabbt är ställen att köpa öl på. Det visar sig finnas en spritbutik på Wabash Ave, mittemot vårat hotell, Travellodge. När vi handlat där några dagar hälsar expediterna kamratligt på oss och småpratar lite, så vi kan väl säga att vi handlade där för att komma i kontakt med lokalbefolkningen…….
En speciell promenad var den till det sägenomspunna Maxwell street där så många av bluesens stora namn spelat på söndagens marknad. Nu är det en mycket nergången gatstump som sakta äts upp av ett stort universitets expansion. Misären är påtaglig och det känns konstigt att vara där som turist. Vi hittar den skitigaste grillresturangen i de kända delarna av universum, där vi köper Polish Sausage och fries av en gammal kinesisk dam. Det visar sig vara bland det godaste vi äter på hela resan!
Efter lite irrande hittar vi också den berömda polisstationen på Maxwell Street, den som polisbilarna sladdade utanför i vinjetten till ”Spanarna på Hill Street” om ni minns? Den ser ut som den rivningskåk den är men ett foto blir det i alla fall!
Utbudet av klubbar med blues är stort, men som alltid kan det vara lite svårt att hitta pärlorna i ett digert utbud. På torsdagen inser vi att vi bor nästan grannar med Buddy Guys Legends så vi tar en tvåminuters promenad för att lyssna på Eddie Shaw, en saxofonist som spelat med ”alla” sen Ike Turner på 50-talet. Musiken är bra och maten god så det stör inte så mycket att det är ”turistigt” med tröjor och skivor och annan ”memorabilia” eftersom det var mer regel än undantag på de klubbar som ligger inom turistdelen av Chicago. Jag antar att det finns ”genuina” klubbar i förorterna men då ska man A:veta var och B:ta sig dit samt C: vara tillräckligt säker på den musikaliska kvaliten för att offra en timmes tunnelbaneåkande dit (och antagligen en monsutröst hög taxinota hem!). Vi nöjer oss med det utbud som finns på rimligt avstånd då det är god kvalitet och någorlunda säkra områden att röra sig i .(vilket inte ska föraktas, för även om Du har enbart goda avsikter kan det vara svårt att övertyga den crackberusade ynglingen med pistolen att Du är snäll och från Sverige)
Checkerboard Lounge på South side! En närmast religiös upplevelse för bluesgubbar som oss. Lördagkvällen är vikt för ett besök på klubben där Muddy Waters spelat, liksom Rolling Stones –68. Vi tar tunnelbanan (eller E1) ner till 43th street och går några hundra meter med höjd puls eftersom det inte är det bästa grannskapet runt klubben. Väl inne möts vi av trevliga människor, gamla bingobord och udda stolar ,samt en jukebox som spelar 7 sekunder av varje låt! Toaletten var nog inte städad sedan Mick Jagger använde den sist.
Vance Kelly gör ett gott arbete på scen, tillsammans med diverse improviserade gästframträdanden. I början av andra set drar Phil Guy av en låt, efter att ha masat sig ner från sin barstol!

Memphis, Tennessee
Måndagen kommer och vi hämtar hyrbilen som ska ta oss till New Orleans. Efter att ha använt fel kartblad hittar vi till slut ut ur staden och styr kosan mot St. Louis på den legendariska Route 66 (fast i modern fyrfilig tappning).
Någonting som plågat oss under vistelsen i Chicago är bristen på internationellt porto, dvs att hitta någon som säljer frimärken i rätt valör för Europa, så vi svänger in i Pontiac, Illinois där vi efter att ha letat en stund hittar ett postkontor som kan sälja rätt valör (vilket visar sig vara fullt möjligt att komponera med de frimärken som kunde köpas i Chicago men eftersom ingen av försäljarna hade de kunskaperna fick det bero). Här känner vi även på det amerikanska bankväsendet genom att ta ut pengar via en Drive-thru-bankomat! Våra svenska bankomatkort fungerar alldeles utmärkt i alla maskiner (nästan) så kontanter var ingen källa till oro.
Temperaturen börjar stiga och visar snart 18°C. Vi glädjs åt denna realitva värmebölja, ovetande om vad som komma skall! Efter en mycket kort diskussion beslutar vi oss för att stryka St.Louis från resrutten och styra söderut mot Memphis istället. Framemot kvällen passerar vi Chester ,Illinois där upenbarligen Karl-Alfred (Popeye på amerikanska) blivit till. Vid Chester kommer vi riktigt nära Floden som vi ska följa söderut, Mississippi. Vårat natthärbärge blir i Cairo, en gudsförgäten håla vid en flodkrök.
Dagen efter kommer vi så till Memphis, Tennessee. Efter lite sightseeing runt stadskärnan (felkörning på gammal-svenska) så hittar vi turistcentret nere vid Mississippiflodens strand där vi söker rätt på ett hotellrum på Days Inn till ett rimligt pris. Efter incheckning blir det en promenad på Beale Street och dess närhet, som innebär Gibsons gitarrfabrik och ett musikmuseum, Rock´n Soul Museum, vilket vi givetvis går in på och får följa den lokala musikens utveckling från 1800-talet till nutid. Vi begapar rekvisita från de Stora artisterna likväl som trumsetet som stod i Stax-studion (vilket förstärkte reflexionen att det inte alltid hjälper att ha dyra instrument för att skapa stor musik. Trumsetet skulle idag inte platsa på en kommunal musikskola ens). Några timmar senare ramlar vi ut i den tropiska hettan igen och rekognocerar inför kvällens utgång. BB Kings bluesklubb verkar lovande så det är dit vi styr kosan när kvällens sexpack med amerikansk öl(?) har konsumerats tillsammanns med det otal TV-kanaler som hotellen tillhandahåller (denna övning är enbart energiplanering som utförs varje eftermiddag och innebär att vi liksom orkar vara uppe sent på kvällen trots en lång dag).
Nåväl, även om hotellet ligger på svenskt gångavstånd så blir det taxi då omgivningarna inte inbjuder till promenad med motorvägar och mörka undanskymda gräsplättar. Väl framme på Beale Street insuper vi atmosfären och betalar våra $5 för att komma in hos BB och äta en bit samt lyssna på Ruby Williams med band. Det blir ingen omskakande musikalisk upplevelse utan det mest underhållande kom i pausen när en kille som kallade sig ”the big flipper” gör ett antal osannolika sartomotaler över dansgolvet, ivrigt påhejad av publik och inspirerad av dollarsedlar!
Vi går lite längs med Beale Street och tittar in på några andra ställen också ,där det spelas musik. Dock är det ingenting som fastnar i musikminnet, men vi får oss en skymt av Svenne Zetterberg på en affisch för någon spelning i Stockholm på 80-talet! Kvällen slutar så småningom med en febril taxijakt, så det kändes nästan som utanför Kronmunken efter markensbluesen!

Mississippi och vidare...
Morgonen efter skjuter vi upp besöket på Graceland på obestämd tid och styr istället mot Mississippi. Dit är det inte långt eftersom Memphis ligger precis vid gränsen till delstaten. Vi rullar söderut mot Clarksdale och dess Delta Blues Museum, men gör först en liten avstickare till West Helena, Arkansas för att få se staden där Sonny Boy sände sitt omåttligt populära King Bisquit Time på radion. Stället i sig är ingen upplyftande syn, mer en fingervisning om ur vilken miljö bluesen är sprungen. Fattigdom, usliga hus och förfall som på så många håll i södern gör oss lite beklämda men samtidigt är det en del av resan att se de levnadsvillkor de svarta har haft och fortfarande har.
Väl komna till Clarksdale så letar vi reda på det av Kjelle W rekommenderade hotellet, checkar in (vilket visar sig vara ett misstag) och beger oss till Delta Blues museum vid järnvägsstationen. Väl där blir vi inte överraskade av innehållet men en trevlig stund blir det, med Muddy Waters barndomshem som huvudattraktion! Det är en samling grova bräder som sägs ha utgjort stommen till stugan där McKinley Morganfield blev född. (eller om det nu var en replika av det riktiga huset som befinner sig på turné runt alla House of Blues runt om i USA). Clarksdale är ett riktigt centrum för bluesmusiker så till vida att de flesta kända är födda någonstans i närheten! Tyvärr är det ingen kvar och spelar på onsdagar! Det visar sig nämligen att det inte finns någon livemusik alls i stan denna kväll!
Vi letar lite efter ett skivbolag ,Red Rooster ,som det står om i våran Lonely Planet-bok , men vi är ca 100 mil fel eftersom dom flyttade till Kansas City för några år sedan! Vi tittar på tomten där det stod ett hus som WC Handy bodde i några år i början av 1900-talet samt den gamla Greyhoundbuss-stationen där många musiker tagit bussen norrut. Nu är det ett fallfärdigt ruckel men man kan föreställa sig alla förhoppningar som bubblat i bröstet på de som åkte mot ett bättre liv i Chicago. Vi hann även ta kort på den berömda Crossroads , alltså korsningen mellan highway 49 och 61. Misstänker dock att det var ett tag sedan någon försökte sälja sin själ till Djävulen där mot att kunna spela gitarr. Nu är det mest en djävla trafik…….
Kvällen slutar nästan innan den börjat, på hotellet. Efter ett fåfängt försök att hitta någonstans att höra musik eller bara dricka öl så retirerar vi till vårat anonyma hotellrum (alla ser mer eller mindre likadana ut, det är mest toaletten som skiljer sig åt).
På morgonen fortsätter vår resa på lite mindre vägar. Vi passerar efter en liten stund Tutweiler och kan inte riktigt komma på var vi hört namnet innan. Vi svänger in och tittar på stationshuset varifrån WC Handy åkte till Memphisoch kommer först mycket senare på att Sonny Boy Williamson är begravd i byn!Vi fortsätter söderöver och vi ska i leta reda på en av Robert Jonssons gravar i Greenwood, den stad där han antagligen blev förgiftad av en försmådd äkta make till en av sina erövringar, på ett ställe som hette Tree Forks. Vi letar och letar och hittar slutligen en minnessten vid en liten lerig väg, intill en kyrka ute på en åker. Det är flera som hittat dit, det ser man på de små gåvor som ligger där, lite småpengar ,en tom spritflaska och någon enstaka patron. Vi åker vidare mot Vicksburg , inte för att titta på slagfältet från inbördeskriget utan vi är lockade av det stora outlet som ska ligga där. En del av vår resa präglas nämligen av Lasses faderskänslor så till vida att han lovat hålla utkik efter ”balla” kläder åt sina söner. När vi kommer fram till outletparadiset visar det sig vara några skoaffärer, bibelshopar och pappershandlare. Vi ger oss inte utan letar stället reda på en mall med JCPenny och kan där köpa kläder åt oss själva istället. (Lasse är ingen dålig fader utan ger sig även in och hittar efter visst letande både Tommy Hilfiger-tröjor och en Barbiedocka till sin dotter) Vi passar även på att e-posta till det gamla landet inne på en datoraffär. (det trodde vi skulle finnas mycket mer av , Internetcafé och liknande, så att vi skulle kunna stå i daglig kontakt, men efter 7-8 dagar uppenbarade sig det första tillfället!).
Vi styr nu vår Toyota Camry mot Baton Rouge, Louisiana för en övernattning. På vägen dit hittar vi Lousianas turistbyrå som har massvis med hotellrabattkuponger de delar ut. Dessa gör att priset sjunker avsevärt om hotellen har de rabatterade rummen kvar, vilket faktiskt var fallet i Baton Rouge (men inte i New Orleans). Vi hamnar på Ramada Inn vilket direktkvalificerade sig till det bästa hotellet på resan för bara 50 dollars! Efterforskningar i receptionen angående eventuella musikställen gjordes. Trots flera hjälpsamma personers medverkan dröjde det tills vi kom upp på rummet och hittade Baton Rouge-guiden som vi bestämde oss för Tabbys bluesbox. Det var en kort promenad och den här gången promenerade vi faktiskt! Vi hittade stället ganska smärtfritt och planen var att vi skulle passa på att äta där. Tyvärr fanns det bara Polish sausage som var slut, så kvällens huvudrätt blev en liten påse Tacochips. Det var gott om yngre publik där och vi fick reda på anledningen när Lasse skulle gå och köpa öl vid en uppriggad öltunna: det var fri öl på inträdet. Med andra ord var det rätt likt en Discokväll i Blomstermåla, men när Tabby Thomas ställde sig på scen med sitt tremannaband svängde det loss ordentligt och ungdomarna var med på noterna och hade uppenbarligen varit där förut då de kunde delar av repertoaren. Kanske ett tips för Crossroads?
Hungriga gick vi tillbaks till hotellet, där en säkerhetsvakt påtalade det stupida i att gå omkring så där på öppen gata mitt på kvällen. Vi lovade att inte göra om detta i Baton Rouge och lämnade staden dagen efter, men först en rejäl frukost på en hambugerbar!

New Orleans
Nu närmade vi oss New Orleans. Det första som skule fixas var hotellrum (som vanligt) . Efter några fåfänga försök med hotellkupongerna , det var visst någon stor konferens i stan, så hittade vi till slut Capri Motel på Tulane Ave, en lite förlängd promenad till French Quarter. Amerikaner tycker nog det är alldeles för långt att gå om man inte ser målet redan från hotellet.Capri var ett bra ställe för 60 dollar natten, vilket är mycket billigt för centrala New Orleans.
På kvällen promenerar vi till Bourbon Street som är den största turistattraktionen i staden. Kvarteren runt gatan är som en blandning mellan Borgholm på midsommar och Reeperbahn! Coverband och ”Topless Girls” blandas med mer eller mindre (mest mer) berusade turister som går gatan upp och ner hela kvällen. Vi inser att chanserna att höra bra musik är rätt små, så vi går och käkar Jambalaya på en restaurang och dricker några pilsner på olika barer innan våra steg styrs mot hotellet igen.
På lördagen vidtar en research i olika gratistidningar om vad som kan vara värt att satsa på till kvällen. Rätt snart utkristalliseras Rock´n Bowl, en kombinerad bowlinghall och musikbar. Någon vid namn Sonny Landreth ska spela och han höjs till skyarna i flera artiklar. Då det var bestämt så vi tar en sväng med bilen för att, om möjligt se lite äkta ”swamp” dvs träsk med krokodiler och mystiska infödingar! Tyvärr hittar vi ingen swamp, vi hittar knappt tillbaks till New Orleans eftersom vi dumt nog följer skyltarna! Med gråten i halsen kommer vi så till slut över bron och tillbaks till hotellet ,men driftiga som vi är har vi innan dess hittat ett ställe som säljer dryck. En flaska Early Times och pilsner får följa med tillbaks till hotellet. Dusch, pilsner och Early Times (med mycket is) gör oss redo för Rock´n Bowl. Promenad dit (längre än vad vi tror) men väl framme är det ett annorlunda ställe med folk bowlandes för fullt samtidigt som ett, som vi tyckte då, mediokert band värmer upp publiken med lite New Orleans jazz framfört med en otrolig frenesi. När väl Sonny Landreth äntar scenen visar det sig vara riktigt urbota tråkig pop/rock! Vi skakar samfällt på våra huvuden och beslutar oss snabbt att gå en trappa ned, där någon Karen Andersson ska spela lite åt det folkloristiska hållet. Det visar sig vara precis lika uselt som en trappa upp så vi funderar i två sekunder , beställer en taxi och åker ner till klubben Tipitina´s French Quarter nere i stan istället. Där är det åtminstone zydeco som går att lyssna på, så vi blir lite gladare. Vi lokaliserar dessutom musikaffären Tower Records på Decatur vilken besöks på söndagen för lite skivinköp. Tyvärr är skivorna dyrare än i Sverige ,men i gengäld finns det ett helt rum fullt av blues och soul. Någon tusenlapp fattigare går vi sedan att beställa tågbiljetter till Chicago på måndagen eftersom vi ska lämna tillbaks hyrbilen på flygplatsen på eftermiddagen (en stor parentes för detta: det var relativt billigt att hyra bil en vecka och när vi bokade på Mr.Jet stod en liten oansenlig rad om att en viss avgift tas ut om man inte lämnar tillbaks bilen på samma ställe man hyrde den. Det visar sig sedan att en ”viss” avgift var mer än vad vi betalat i hyra hela veckan!)
Söndagskvällen börjar med halsbränna för författarens del på grund av Early Times! På lördagen gick det hur bra som helst men jag antar att spriten uppenbarligen tvättade bort något skyddande skikt i halsen (Lars hade dock inga problem med detta utan offrade sig som en sann kamrat för att hålla konsumtionen uppe). Vi tar en promenad runt de franska kvarteren igen, men denna gång är tempot betydligt lugnare hos de turister som är kvar och vi hittar faktiskt ett ställe med bra musik, trots att bandet gick över till Jimi Hendrix-covers efter ett tag. Vi får dessutom höra ett bra Cajunband en stund så musikaliskt blev det bra, trots att vi inte hittade till Ernie K´does “Mother in Law Lounge” döpt efter hans stora hit med samma namn!

Tillbaks till Chicago
Måndagen kom, tåget gick och nitton timmar senare var vi tillbaka i Chicago. Denna gång tänkte vi oss ett hotell norröver, vid Lincoln Park och efter lite promenerande hittade vi Belair Hotel. Som tur var skulle vi ju bara sova och något annat kunde man nog inte göra på det stället! Toaletten hade renoverats genom att allt målats vitt och sedan hade spegel och handfat skrapats fram igen!
Vi hittade ett matsälle med stekt potatis, vilket började bli en liten fixering hos oss efter nästan två veckor med Fries (pommes frites) så vi åt en riktig skogshuggarfrukost innan gåendet påbörjades. Denna del av Chicago är mer bebodd om man så vill, med mataffärer och vanliga hus ,än de delar vi rört oss i tidigare. Kvällens musik begicks på B.L.U.E.S på Halsted, en känd klubb för bluesturister. King Corey spelade, en yngre förmåga med bra bett i gitarren.
På onsdagen åkte vi tillbaks till South Side eftersom vi läst om det lilla museét som fanns på 2120 S.Michigan Ave. Adressen tillhörde en gång Chess Recording Studios (ja.,Rolling Stones har gjort en låt med adressen som titel).
Tyvärr var det mycket stängt så vi fick nöja oss med att titta på den otroligt lilla park som fanns och den fina minnes-tavla som var uppsatt.
Sista kvällen i USA kom och ett ställe vi bespetsat oss på var Rosa´s, en klubb som drivs av en italiensk bluestrummis! Enligt nöjestidningarna skulle Sugar Blue uppträda så vi satte oss i en taxi efter att ha varit på indisk restaurang och smort våra krås. När vi kommer fram visar det sig att Sugar Blue är sjuk och vi får ”nöja” oss med Detroit Junior, som spelar piano, tillsammans med husbandet bestående av italiensk trummis och japansk gitarrist och japansk basist. Kom sedan inte och säg att blues inte är internationell! Tvärr är publiktillströmningen inte av kravallkaraktär men vi fem som är där får höra bra musik. Vi ger Tony ,som ägaren heter, ett ex av ”I blueskvarter” som han omedelbart rusar fram och lägger i CD-spelaren!
Torsdagen kommer och hemresan påbörjas. Denna gång går allting som smort och vid lunch på Långfredagen är vi hemma i Stranda County igen, fyllda med upplevelser och något lättare plånböcker!
Att resa till bluesens hemland är något som varje musikintresserad bör göra, åtminstone en gång per liv! Musikupplevelserna kanske inte är grandiosa, men att vara där, se de klassiska ställena som Beale Street och Checkerboard Lounge ger faktiskt en extra dimension till musiken när man kommit hem!

Lite om hur vi gick till väga för planerandet
Flyg bokades via Mr.Jet och kostade 4000:- ToR från Arlanda till Chicago. Hotell i Chicago hade vi bokat via internet för de första dagarna, men det rekommenderas att boka så mycket det går innan. Rabatterna blir faktiskt rätt avsevärda (uppemot 25%). Bil bokades via Mr.Jet och där kan det rekommenderas att man lämnar på samma ställe som man hyr! Priset (utan den förargliga avgiften) var 3300:- för en vecka, med obegränsad körsträcka. Vi körde 1397 miles (ca 225 mil) och eftersom en full tank (60 liter) kostade dryga hundralappen är det ett billigt sätt att resa.
Tåget kostade ca 1200:- för coach, dvs nästan liggvagn. Tågen är rymliga och servicen god. Telefonerandet hem görs med fördel via ett telefonkort för ca $10 (det är ohemult dyrt att ringa från hotellet!).
Vi hade skaffat två Lonely Planet-böcker, Chicago och Deep South. Dessa böcker var för det mesta till god hjälp och kan med fördel användas vid planeringen hemma. Dessutom hade vi skaffat en bra vägkarta för den del av USA vi färdades genom. (fanns på Kartbutiken i Stockholm) Internet-sajter om blues och resor finns det hur mycket som helst av, men för musik i Chicago kan Chicago Tribunes hemsida www.chicagotribune.com rekommenderas. New Orleans finns också representerat på flera ställen men Off Beat (musiktidning) ha en bra evenemangskalender.
Dessutom finns det ett antal nöjesguider att få tag på i de större städerna så det är bara att kolla i exempelvis musikaffärer och hotell. Så nu är det bara att hoppas att dollarn blir billig och att världsfreden håller i sig och börja spara!